Den "tysta" arbetsplatsen
Fredag eftermiddag och efter det här lilla inlägget tänker jag börja fira helg.
Tidigare i dag på förmiddagen ringde en kollega som jag inte talat med på nästan 15 år och bad om min referens i samband med arbete. När vi talades vid nu kändes det som om det bara var någon månad sedan vi arbetade ihop, tänk var tiden far i väg.
Reaktionerna på gårdagens inlägg kring den ”allvarliga” arbetsplatsen lät inte vänta på sig. Tydligen lyckades jag beskriva en situation som tyvärr inte är helt ovanlig. Kopplat till detta hoppas jag innerligt att inte så är fallet när det gäller igenkänningen av den ”tysta” arbetsplatsen.
Med den ”tysta” arbetsplatsen menar jag en arbetsplats där det är väldigt ”lågt i tak” d v s där man aktar sig väl för att kollegor emellan tala om förhållandena på arbetsplatsen och där det inte är ok att framföra kritiska synpunkter vare sig till ledningen eller till någon annan. På en ”tyst” arbetsplats är ofta även tonläget väldigt lågt i likhet med vad som gäller på den ”allvarliga” arbetsplatsen. På en ”tyst” arbetsplats blir samtalet med kollegorna ofta väldigt begränsat och ytligt vilket påverkar arbetsgemenskapen negativt. Misstänksamheten mot varandra och mot ledningen är ofta väldigt stor på en ”tyst” arbetsplats.
Enligt min uppfattning kan en arbetsplats bli tyst av i första hand följande två skäl:
Ø En auktoritär ledning som inte klarar någon opposition (t ex som Vitryssland)
Ø Avsaknad av en levande och förankrad värdegrund som
Innan jag önskar dig en riktig kanonhelg vill jag bara berätta att nästa veckas första inlägg kommer att behandla något betydligt trevligare än den ”tysta” arbetsplatsen nämligen den ”glada” arbetsplatsen.
En kanonhelg önskar
Gert Ohlin
