SUSTAINABLE PERFORMANCE

Så var det då  fredag kväll igen, skönt med en hel ograverad helg framför sig, eller hur? Bakom oss har vi en händelserik vecka minst sagt, eller vad sägs om Kronprinsessans förlovning, de fortsatta turerna kring problemen inom bilindustrin, de avbrutna energisamtalen mellan regeringen och oppositionen mm. För egen del är den galopperande försvagningen av kronan det som bekymrar mig mest så här på fredagskvällen. Hur långt kan kronan sjunka innan det tar stopp?

Jag har hela tiden sedan folkomröstningen varit bekymrad för vad som skulle komma att hända den dag då vi fick en riktig lågkonjunktur. Tyvärr har mina värsta farhågor besannats nu, kronans värde är rekordlågt och raset tycks bara fortsätta. Utifrån detta perspektiv kan jag inte förstå varför inte regeringen går ut med tydliga signaler om en nödvändig övergång till Euro. Denna fråga är så viktig att jag menar att en akut folkomröstning borde genomföras redan tidigt i höst. För det är väl inte så att regeringen ser den svaga kronan som en smygdevalvering. Den svenska devalveringshistorien är ju inget man kan vara stolt över precis.

Kronan är redan nu så svag att vi börja bli isolerade, för vem ha längre råd att ens besöka vårt södra grannland Danmark för att inte tala om Eurozonen. Vår import fördyras på ett dramatiskt sätt och snart har vi en massa prishöjningar i knäet, vilket minskar efterfrågan ytterligare och på så sätt förvärras krisen ytterligare. SCB:s statistik över tillväxten som kom idag var ju rena mardrömmen, inte minst med detta i beaktande måste kronraset stoppas och det NU!

Trots mina bekymmer över vår värdelösa valuta önskar jag en trevlig helg!

Gert Ohlin

Torsdag och äntligen en kväll i hemmets lugna vrå, länge sedan sist en vardagskväll mitt i veckan. I kväll tänker jag återknyta till måndagens inlägg om de gigantiska kvalitetsbristerna inom vården. Jag kan faktiskt inte fortfarande begripa att det diskuterats så lite kring detta tidigare. För vad är det som kan jämföras med 3 000 döda och 100 000 skadade? Detta är vårt i särklass största samhällsproblem, och det diskuterar vi inte?

Är jag kanske för naiv som tror att det går att undvika felsteg inom vården. Nej, jag tror inte det. Naturligtvis måste man räkna med att det även inom kan förekomma en del fel på grund av den mänskliga faktorn, men ”hallo” inte 3 000 döda och 100 000 skadade varje år. Konsekvenserna utav detta blir ju att det farligaste vi kan göra är att besöka vården. Så kan det självfallet inte få vara!

Nej, upp till kamp kära läsare för en rimligare patientsäkerhet så vi slipper att riskera livet när vi kommer i kontakt med vården nästa gång.

Du som läst mig en tid nu, känner ju till att jag arbetar med arbetsplatsutveckling. Med denna bakgrund ligger det nära till hands för mig att koppla ihop vårdpersonalens arbetsförutsättningar med patientsäkerheten. Jag är nämligen helt övertygad att just personalens arbetsförutsättningar eller snarare bristen på rimliga arbetsförutsättningar är den största boven i dramat kring patientsäkerheten. Min slutsats av detta blir med andra ord att jag skall göra vad jag kan för att bidra till en bättre situation för personalen inom vården. Har du tillgång till någon ingång till någon framåt landstingsledning är du mer än välkommen att kontakta mig.

Gert Ohlin

Onsdag och det är lunch utmed landsvägen (E6:an) som så ofta förr, men idag hade jag tid att äta en nyttigare lunch än den, tyvärr, alltför vanliga bensinmackskorven.

När jag nu sitter här och intar min lunch tänker jag fortfarande tillbaka på gårdagens anställningsintervjuer. Idag är det framförallt en sak som tänker på, nämligen vikten av att kunna sälja sig själv. Men vadå kanske du tänker, det är väl ändå självklart att man skall under en anställningsintervju? Det må så vara att detta är naturligt, men likaväl är det väldigt få förunnat att klara av detta på ett framgångsrikt sätt. I grunden handlar det om elementär säljteknik enligt min uppfattning. Med elementär säljteknik menar jag i första hand följande avgörande steg:

• Ta reda på vad kunden vill ha d v s hur ser den önskade profilen ut
• Anpassa erbjudande och argumentering till kundens behov d v s anpassa  presentationen till den önskade profilen m a o fokusera på att presentera de delar som arbetsgivaren är ute efter
• Kontinuerlig avstämning av erbjudande och argument mot kundens behov

         d v s uppmärksam avläsning av arbetsgivarens reaktioner

• Sammanfatta erbjudandet till kunden med behovsanpassade U S P, d v s sammanfatta presentationen med ett behovsanpassat erbjudande

Förutom dessa steg är det naturligtvis avgörande att uppträda så naturligt och så positivt som möjligt. Aktivt lyssnande d v s ställa frågor som visar på intresse för det som kunden/arbetsgivaren talar om.

Av de 8 kandidaterna var tyvärr bara ett litet fåtal som riktigt insåg betydelsen av att kunna sälja sig själv. Min uppdragsgivare blev naturligtvis mest intresserad av dem som gjorde så. För egen del så är det min roll att se på kandidaterna utifrån ett något djupare perspektiv, men även jag själv påverkas förstås av en person som är bra på sälja sig själv.

Gert Ohlin

Tisdag kväll och fortfarande kvar i här underbara Köpenhamn. Hela dagen idag har jag medverkat som extern ”expert” i 8 intervjuer av sökande till en VD-tjänst för ett säljbolag till en av mina kunder. Det har varit en hel fantastisk dag – tänk hur härligt olika vi människor egentlig är. Förutom att träffa 8 helt olika människor har jag fått uppleva, om inte 8 så i alla fall, många olika sätt att agera under en anställningsintervju, mer om detta i ett kommande inlägg.

När jag så här på kvällen summerar dagen är det framförallt en sak som jag bär med mig, nämligen den fantastiskt höga kvaliteten på alla kandidaterna. Arbetsmarknaden i Danmark är precis som den svenska just nu präglad av oroväckande många varsel och uppsägningar, vilket naturligtvis medför att utbudet av arbetskraft ökar för varje vecka samtidigt som efterfrågan kraftigt minskad på grund av effekterna av finanskrisen. De företag som har möjlighet, mod och klokhet att utnyttja de möjligheter som arbetsmarknaden ger idag är jag övertygad kommer att gå ut som vinnare när konjunkturen vänder uppåt igen.

Jag har i tidigare inlägg varit inne på de problem som ligger framför oss med anledning av de kommande stora pensionsavgångarna. De fantastiska möjligheter till framgångsrik rekrytering som vi har just nu kommer vi verkligen att sakna redan från och med 2012.

Gert Ohlin

Måndag kväll och jag sitter på ett hotell här i Dronningens by Köpenhamn och summerar dagen. Trots en mycket intressant dag här i denna ”flotte by”, kan jag inte frigöra mig ifrån ett nyhetsinslag jag hörde tre gånger igår söndag på SR. För att vara helt ärlig blev jag både upprörd och förvånad över det jag hörde, eller vad säger du själv om det faktum att ca 100 000 personer årligen skadas plus värst av allt att 3 000 personer dör varje år på grund av felbehandling inom vården. En sak som förundrar mig förutom de häpnadsväckande siffrorna är att jag inte tidigare känt till detta hemska faktum.

Svensk sjukvård har ju rykte om sig att ligga i världstoppen, jag får verkligen hoppas att det inte förhåller sig så. Skulle det trots allt stämma så bävar jag för kvaliteten i vården i övriga delar av världen. Jag själv som ägnar stor del av min tid på vägarna har alltid varit medveten om riskerna i trafiken. Nu måste jag nog ompröva min egen riskdisponering – det mest riskfyllda jag fortsättningsvis kan göra är tydligen att besöka vården!

Det som i och med detta har uppdagats för mig är att den svenska vården har ett gigantiskt kvalitetsproblem. Att detta enorma kvalitetsproblem inte belysts mer i debatten kring vården är väldigt underligt, för visst borde väl politikerna känna till allt detta. Jag är just nu så oerhört upptagen av detta att jag till och med kunde tänka mig att engagera mig politiskt. Gjorde jag det skulle jag lägga all kraft på att skapa förutsättningar för en säkrare vård. Tänk bara på alla resurser vi lägger ned på trafiksäkerhet för att närma oss nollvisionen. Med vad hjälper då detta om vi sedan hamnar på sjukhuset och felbehandlas till döds?

Du som liksom jag tycker att detta är oacceptabelt, hjälp mig att driva på för en säkrare vård. Vi måste självfallet arbeta för en nollvision även inom vården, det är horribelt att 3 000 personer om året skall dö av felbehandling!

Gert Ohlin

Lördag morgon och snön faller i vita tussar utanför fönstret på min övernattningslägenhet här i Stockholm. Lördag morgon ägnar jag nästan alltid åt att reflektera över veckan som gick. Den här morgonen är lite speciell eftersom gårdagens massiva mediabrus kring försöket att rekonstruera SAAB inte lämnat mitt huvud ännu. Alla glada och positiva reaktioner från de berörda på SAAB och i Trollhättan gjorde även mig glad det skall erkännas, trots mitt tidigare inlägg i SAAB-frågan. Eftersom det var fredag igår hoppas jag verkligen att alla där borta i Trollhättan med omnejd får en riktigt glad och trevlig helg, det var nog ganska länge sedan.

Samtidigt ser jag nu framför mig en riktigt segdragen historia där SAABs vara eller icke vara kommer att dras i långbänk. Under de kommande tre månaderna kommer säkert media att skriva spaltkilometrar om hur det kommer att gå med SAAB. Ena stunden att allt är klart och andra stunden att en konkursansökan lämnas in. Personligen är fortsatt övertygad att en konkurs både är oundviklig och det enda rätta alternativet. En lönsam biltillverkning under varumärket SAAB menar jag är smått utopisk, men kanske bäst att reservera sig för ett under i alla fall.

Nu ser jag att VM i skidskytte snart skall börja på SVT, bäst därför att sätta punkt för vecka 8:as bloggande.

Trevlig helg tillönskar

Torsdag tidig eftermiddag och här sitter jag på 9 500 meters höjd och skriver på dagens inlägg. Innan jag börjar med att formulera dagens tankar så kan jag bara inte motstå frestelsen att säga något om hur snabbt jag blev bönhörd med tanke på gårdagens inlägg om SAAB. Precis innan jag gick ombord på flyget upp till Luleå hörde jag att SAAB ställt in betalningarna och samtidigt ansökt om rekonstruktion, hoppas detta var en korrekt information för i så fall blev jag bönhörd fortare än jag någonsin kunde tro. Tidigare på morgonen hörde jag även att näringsministern varit inne på idén att tillverka vindkraftverk i SAABs fabriker i Trollhättan, utmärkt idé enligt min mening då denna bransch enligt experterna är i starkt tillväxt.

Rubriken på dagens inlägg har jag hämtat direkt från ett av mina möten tidigare i veckan. Det är lätt att förstå att många företagsledningar idag sitter med enorma problem på sina axlar, samtidigt är det förstås inte alls bra om denna press övergår till ren desperation. Beslutsfattande är alltid en komplex och svår uppgift, även i goda tider när allt bara flyter på. Beslutsfattande i kristider som de vi upplever idag är naturligtvis än mer kritiskt och svårbemästrat. Har det dessutom gått så långt att man känner en desperation är miljön den sämsta tänkbara för beslutsfattande.

Idag pågår på många ställen i näringslivet och den offentliga sektorn en desperat kostnadsjakt och jag noterar nästintill dagligen att man slänger ut barnet med badvattnet. T ex när behovet är som störst av kompetens och erfarenhet så slänger många ut all denna kompetens på gatan. Den enda rimliga förklaring jag ser till detta kontraproduktiva beteende är att detta beslutas av desperata ledningar som förlorat allt sunt förnuft. Kostnadsjakt bör liksom intäktsjakt vara en kontinuerlig process i varje professionellt arbetande företag. Den jakt som nu pågår skulle jag inte ens vilja benämna som kostnadsjakt utan för en desperat och urskillningslös kostnadsslakt. Begreppet konsekvensbedömning tycks vara som helt bortglömt d v s strunt i konsekvenserna så länge som det finns en kostnad som ännu inte är slaktad.

För att undanröja alla misstankar att jag själv håller på att drabbas av desperation med tanke på min ”desperata” sågning ovan, vill jag till sist hälsa att jag som vanligt ser ljust på framtiden. Det enda jag oroas av är risken att den desperation jag sett under veckan skall sprida sig till för många. Skulle SAABs död leda till för stora konsekvenser för näringslivet finns alltid risken att detta kan leda till panikåtgärder. Låt oss hoppas att man mycket snart kan hitta alternativ produktion i Trollhättan och till alla berörda underleverantörer.

Gert Ohlin

Nu är det onsdag kväll efter åter en spännande dag fylld av nya intryck. Trots en intensiv dag har de sista turerna kring SAAB engagerat mina tankar. Jag måste säga att jag imponeras av regeringens fasthet i frågan om stöd eller inte till SAAB. Lika imponerad som jag över detta lika trött blir jag på oppositionens populism – vad kommer det att tjäna till att dra ut på lidandet? Något jag irriteras över ännu mer är GM:s agerande – här har man kört SAAB totalt i botten och nu kräver man att Sverige med skattemedel skall ta över konkursboet så att man slipper alla avvecklingskostnaderna. Verkligen tur att vi har en förnuftig regering som inte accepterar detta! GM:s agerande är totalt oförsvarligt!

Jag menar att det bästa vore om en nedläggning av SAAB kunde ske så snart som möjligt. När väl detta beslut är taget kan man gå vidare och söka efter nya fräscha affärsidéer att utveckla i Trollhättan med omnejd. Den tekniska och produktionsmässiga kompetens som finns där måste gå att ta tillvara för annan produktion. Varför inte till produktion av miljövänlig teknik och/eller till tillverkning av högkvalitativa komponenter till den bilindustri som ändå till sist kommer att överleva krisen.

Mitt råd till alla med makt att påverka det som nu kommer att ske blir – stoppa lidandet och stäng av respiratorn för SAAB NU och lägg istället alla resurser och energi på att hitta nya affärsidéer att utveckla i Trollhättan. Görs detta kraftsamlat och effektivt kan SAABs död bli början till en fantastisk expansion i Trollhättan.

Gert Ohlin

Så har ytterligare en dag förbrukats eller i positiva termer nu har jag blivit en hel dag klokare. Något som slagit mig extra mycket idag tisdag är hur illa ställt det är för väldigt många företag. Det som blivit så klart för mig idag är att nästan alla företag lever på mycket små marginaler. Nästan alla tjänar bara pengar på de ”sista kunderna” d v s viker försäljningen bara några procent så utraderas hela vinsten och faller försäljningen med 10 % och mer, som idag för väldigt många, är konkursen om inte faktum ändå ett realistiskt alternativ. Några reserver finns sällan i företagen som gör att de kan övervintra en rejäl lågkonjunktur.

Jag menar att de senaste årens nästintill hysteriska kvartalsekonomi drivit på kraven på höga utdelningar till ägarna. När ägarna brandskattar sina företag så finns det inget utrymme för att bygga reserver för sämre tider. Den hårda konkurrens som nästan alla branscher idag kännetecknas av har naturligtvis pressat ned priserna vilket i sin tur gör att det bara går att tjäna pengar på marginalen

d v s på ”de sista kunderna”. För att överleva långsiktigt i en sådan konkurrensutsatt miljö krävs det att företagen bygger upp rejäla reserver i goda tider för att ha till hands när tiderna försämras. Ägarna borde naturligtvis ha insett detta, men kvartalsekonomin har drivit fram ett kortsiktigt tänkande. För mig handlar ett bra företagande om långsiktig överlevnad, för att detta skall vara möjligt krävs det reserver att ta till i sämre tider. En av många nödvändiga lärdomar när vi väl kommit igenom det nuvarande stålbadet måste bli att långsiktigt och ansvarsfullt agerande belönas mer än det kortsiktigt lönsamma.

Gert Ohlin

Måndag kväll och åter i bostaden efter ett spännande möte med forskningsvärlden. Jag måste erkänna att jag bär på en hemlig dröm att kunna avsluta min yrkeskarriär genom att på något sätt kunna bidra till forskningen.

I ett av förra veckans inlägg berättade jag om min föreläsning tillsammans med Mora IK:s coach och tränare Harald Lückner, där han framförde sin mening att framgångar på hockeyrinken handlar om 50 % motivation, 30 % hockeykunnande och 20 % stämning/atmosfär i laget. För egen del brukar jag säga att prestationsnivån i arbetet till 50 % beror på motivation, till 30 % på kompetens och till 20 % på arbetsklimatet på arbetsplatsen. Den klart viktigaste faktorn är utan tvekan den motivation vi har för vårt arbete. Utifrån det perspektiv som jag själv och BAAB har, vet jag att motivationen i arbetet i huvudsak är beroende av vilka arbetsförutsättningar vi får/har. I och för sig påverkas motivationen också av vilket arbetsklimat det är på arbetsplatsen. Med arbetsklimat menar jag i detta sammanhang den atmosfär och stämning som råder på arbetsplatsen. Det som främst motiverar oss i arbetet är enligt de data som BAAB har följande:

• Vilka påverkansmöjligheter vi har i arbetet
• Vår relation till och vårt förtroende för vår närmaste chef och ledningen
• Den återkoppling och feedback vi får
• Meningsfulla och stimulerande arbetsuppgifter
• Fullt upp, men inte så mycket att vi inte klarar av det, med tillräckligt utmanande arbetsuppgifter
• Våra relationer med kollegorna
• Utmanande och rimliga målsättningar
• Grundtrygghet både vad gäller anställning och säkerhet i övrigt på arbetsplatsen

Den sista av motivationsfaktorerna i uppställningen ovan är det tyvärr mycket illa ställt med på de flesta arbetsplatser idag. Det är därför oerhört viktigt att de övriga faktorerna är på plats, är de inte det drabbar detta direkt motivationen i arbetet och därmed också prestationerna på ett mycket negativt sätt.

Gert Ohlin

Alla Hjärtans dag och februarisolen flödar utanför fönstret medan jag sitter här och reflekterar över veckan som gick. Tyvärr förstärks intrycken av att vi befinner oss i en mycket kraftig och besvärlig lågkonjunktur. Skönt därför att höra att Senaten i USA äntligen röstade igenom Obamas enorma krispaket och att Tyskland gjorde detsamma igår. Tyskland och USA är ju väldigt betydelsefulla exportländer för oss här hemma i Sverige, så låt oss nu hålla tummarna för att dessa krispaket snart sätter fart på ekonomin igen. Det som framförallt bekymrat mig under den gångna veckan är den otroligt korta tidshorisont som alla jobbar efter idag. Det verkar som om nästan ett kvartal idag är ”planering på lång sikt”. Många jag har resonerat med säger att de nu agerar med endast några veckors framförhållning – ”det gäller att se till att överleva vecka för vecka nu” var bara ett citat jag snappat upp under veckans många kontakter. Tänk att det blivit så illa på bara ett halvår!

Jag ser väldigt många faror med den kortsiktighet som nu tycks dominera det mesta både i näringslivet och i den offentliga sektorn. I en miljö starkt präglad av kortsiktighet blir det nästan alltid de mjuka värdena som får stryka på foten. Klimatet på arbetsplatserna hårdnar alltmer dag för dag därför att ledningarna tvingas fokusera på överlevnad istället för på en långsiktigt hållbar verksamhet. Konsekvenserna av detta ser vi tyvärr inte i det korta perspektivet, däremot är jag tyvärr övertygad om att vi får betala ett högt pris för detta lite längre fram.

Så här på Alla Hjärtans dag vill jag skicka en vädjan till alla i ledande position att trots ett, kanske, nödvändigt kortsiktigt perspektiv inte glömma bort hjärtat d v s ”Låt hjärtat vara med”! Oavsett hur tufft vi har det och hur tuffa och svåra beslut vi än tvingas ta är det viktigt att inte glömma bort hjärtat. Gör vi det får vi ett hårt och omänskligt klimat som inte bara blir förödande för den egna organisationen utan också för hela vårt samhälle. Medmänsklighet är oavsett religion något vår värld inte kan klara sig utan om vi vill säkra en rimlig tillvaro för kommande generationer.

Gert Ohlin

Bilfärden söderut ikväll utmed Inlandsvägen lystes upp av ett fantastiskt månsken som gjorde den snövita omgivningen utanför bilen helt betagande. Ibland borde jag nog även förmånsbeskattas för den förmån det är att färdas genom vårt fantastiskt vackra land. Som vanligt blev det mycket tid i telefonen på bekostnad av mina studier i det vackra italienska språket, jag har ett antal språk-CD som jag försöker lyssna på mellan telefonsamtalen och mitt favoritprogram Sportradion.

Ett utav telefonsamtalen tidigare ikväll var från en person som i jublande ordalag beskrev ett möte med en utav våra viktigare ministrar. Ministern hade besök vederbörandes arbetsplats i går eftermiddag och deltagit i möte med bl a den som ringde mig. Ministern hade visat på ett mycket stort intresse och engagemang för all de synpunkter och tankar som framfördes, oavsett vem som framförde det. När jag frågade på vilket sätt detta intresse och engagemang hade visat sig, förstod jag att den aktuelle ministern måste vara ett exempel på en riktigt god lyssnare. Förutom att själv notera i en liten bok ställde han ofta följdfrågor samtidigt som han visade sitt tydliga engagemang i det som framfördes genom både sitt kroppsspråk och genom att skjuta ett engagerat ord här och där, typ ”är det sant?, är det verkligen så, så kan det väl inte vara” etc.

Att bli lyssnad på och tagen på allvar är ett behov vi alla har, särskilt om vi befinner oss i en besvärlig eller jobbig situation. Har vi turen att träffa på en god lyssnare i dessa lägen blir allt så mycket enklare. I grunden tror jag att vi alla borde kunna bli riktigt goda lyssnare. Personligen är jag nog lite ojämn i det här med att lyssna. Telefonsamtalet tidigare ikväll fick mig att reflektera över detta och jag skall nu verkligen försöka att lägga manken till och bli bättre på att lyssna. Den energi som jag upplevde från personen ikväll var det länge sedan jag upplevde och nu inser jag vilken oerhörd betydelse lyssnandet har. Med start imorgon fredag börjar resten av mitt liv som en förhoppningsvis ännu bättre lyssnare.

Gert Ohlin

Onsdag kväll i FM Mattsson Arena i Mora och jag har precis sett den otroligt spännande drabbningen mellan Mora IK och Västerås IK. Precis som under de tidigare matcherna mellan lagen den här säsongen avgjordes det hela först efter straffar – vilken pärs för blodtrycket! Mitt hockeyhjärta tillhör tveklöst Mora IK trots att jag egentligen borde hålla på Växjö Lakers. Det finns många förklaringar till mitt engagemang för Mora IK, men det som särskilt imponerar är hur lilla Mora i Dalarna nästgårds med Leksand kan lyckas så bra.

Tidigare på eftermiddagen i dag genomförde jag en liten föreläsning tillsammans med Mora IK:s coach Harald Lückner för ett antal Moraföretagare kring kopplingen mellan arbetsförutsättningar och prestation. Eftersom jag genomfört motsvarande aktivitet tidigare tillsammans med ledare från Idrottsrörelsen vet jag att det som gäller på en arbetsplats också gäller inom idrotten. Harald, som jag upplever som en mycket kompetent ledare och coach, bidrog med ett stort antal konkreta exempel på det som jag talade om ur ett teoretiskt och vetenskapligt perspektiv. En sak som jag och åhörarna särskilt noterade var Haralds inställning att prestation till 50 % handlar om motivation, 30 % om hockeykunnande och 20 % om atmosfär/anda i truppen. Det här synsättet har jag själv flera gånger använt mig av men då i något annorlunda termer, nämligen 50 % motivation, 30 % kompetens och 20 % psykosociala faktorer.

Matchen tidigare ikväll visade med all tydlighet att Harald hade rätt, det mesta handlar om just motivation. Bägge lagens motivation var det verkligen inget fel på, särskilt inte i tredje perioden. De två första perioderna hade förstås VIK en del motivationsproblem, men efter ett par snabba mål låg motivationen åter på topp.

Nej, nu är det hög tid att jag lugnar ned mig och försöker finna lite nyttig skönhetssömn.

Gert Ohlin

I gårdagens inlägg från Arlanda slog jag ett slag för ett långsiktigt och konsekvent värdegrundsarbete. Men vad är egentligen en värdegrund? Ordet värdegrund började enligt vad jag kan dra mig till minnes i mitten på 1990-talet, dessförinnan talade man främst om gemensamma värderingar. Enligt ordboken står begreppet för ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar. En värdegrund utgörs med andra ord av den del av kollektivets, t ex företagets, etik som omfattas av alla eller i vart fall en förkrossande majoritet av detsamma. Det viktiga är alltså att värdegrunden beskriver de etiska värderingar som är gemensamma för alla i organisationen.

Hur hänger då värdegrunden ihop med begreppet företagskultur. Enligt min syn på saken utgör värdegrunden en viktig del av företagskulturen. Företagskulturen menar jag kommer till uttryck i hur organisationens medlemmar agerar dels gentemot varandra och dels gentemot intressenterna d v s kunder, leverantörer, samarbetspartners m fl. Företagskulturen skall understödja ett riktigt beteende utifrån vad som bäst för verksamheten. Företagskulturen skall alltså utgöra det rättesnöre som alla bör förhålla sig till samtidigt som det på ett obemärkt sätt skall styra organisationens medlemmar att göra rätt saker på rätt sätt, med andra ord det vara självklart hur man skall agera i olika sammanhang.

Ett kontinuerligt och långsiktigt arbete med att stärka värdegrunden i företaget är naturligtvis också ett sätt att stärka och utveckla företagskulturen. Som jag pläderade för i gårdagens inlägg handlar detta arbete inte om något kortsiktigt projektarbete, tvärtom är det just ett kontinuerligt, enträget och konsekvent arbete som behövs. Det viktigaste av allt i detta sammanhang är förstås ledningens agerande som den goda förebilden för värdegrunden och företagskulturen.

Måndag kväll och sitter nu på Arlanda och väntar på flyget till morgondagens förrättningsort uppe i norra delarna av vårt avlånga land. Veckans första dag började med ett besök hos min trevliga, förstående och mycket skickliga tandläkare i Jönköping. Alla som känner mig lite närmare vet ju att jag tillhör gruppen som lider av ångest inför dessa besök. Nu måste jag samtidigt bekänna att min tandläkarskräck idag ligger på en avsevärt lägre nivå än den gjorde bara för ett år sedan tackvare min fantastiske tandläkare. Han har både tålmodigt och varsamt bevisat för mig att ett besök hos tandläkaren inte alls behöver vara den smärtupplevelse som jag har med mig sedan skoltandvården. Några behandlingar till och jag tror jag kan hantera ett tandläkarbesök som en ”normal” människa. Att få mig att inse ett tandläkarbesök inte behöver vara en enda nästintill outhärdlig smärtupplevelse har varit ett långt, enträget och konsekvent arbete från min tandläkares sida – innerligt tack till honom som stått ut med mig och alla mina komplex!

Nu över till något annat som också alltid är ett långt, enträget och konsekvent arbete, nämligen värdegrundsarbete. Under den senaste veckan har olika värdegrundsprojekt varit på tapeten, bl a det inom Polisen. Tror nu inte att jag tänker ansluta mig till Janne Josefssons raljerande i SVT:s Debatt där han i mycket förklenande ord drog allt värdegrundsarbete i smutsen. En sak håller jag emellertid med honom om – det går förstås inte att bygga en gemensam värdegrund genom några timmars utbildning eller diskussion. Baserat på min egen erfarenhet som rådgivare till ett antal större företags värdegrundsarbete handlar detta just om ett långt, enträget och konsekvent arbete. Att förändra och/eller bygga upp en ny värdegrund tar flera år av enträget och konsekvent arbete. Främst handlar det om vad ledningen gör. Ett företags värdegrund skall sitta i ryggraden hos alla som arbetar där och dessutom vara välkänt både hos kunder, leverantörer, samarbetspartner mfl. Den som inbillar sig att man kan åstadkomma detta genom ett projekt d v s ett arbete som ”skjuter ut” från den ordinarie verksamheten och som är tydligt avgränsat i tid bedrar sig lika mycket som den som tror att man kan bota tandläkarskräck genom några timmars terapi eller liknande.

Polisen har av allt att döma, i vart fall nere i Skåne, ett klart värdegrundsproblem. Hade värdegrunden varit ordentligt förankrad d v s suttit i ryggraden på alla poliser hade naturligtvis inte det som nu hände någonsin kunnat hända. Jag hoppas Polisen och alla andra inser att ett värdegrundsarbete inte är något ”quick fix” utan ett långsiktigt, mycket enträget och konsekvent arbete. Detta betyder tyvärr att de aktuella problemen inom Skånepolisen kommer att åtskilliga år att rätta till, sorgligt men enligt min uppfattning tyvärr helt sant.

Gert Ohlin

”Äntligen fredag” och jag får en dag på kontoret hemma i Växjö, vilket är skönt efter veckans många och långa resdagar. Det enda som grusar min tillvaro just nu är en smygande upprördhet som jag börjat känna allt tydligare under den senaste veckan. Vad är jag då upprörd över?, jo det som upprör mig är hur, tyvärr, de allra flesta företagsledningar agerar i samband med personalneddragningar och varsel. Nu tror du säkert att jag kommer att ställa in mig i kören som menar att de flesta neddragningarna är antingen onödiga eller för omfattande. Men så är det inte, egentligen tvärtom. Jag förespråkar tvärtemot att nu är tiden inne för att städa upp i och spetsa till organisationen i tid inför den vändning som kommer så småningom. En sådan lågkonjunktur som vi har idag utgör faktiskt också en unik möjlighet att utveckla verksamheten. När det väl vänder igen kan det vara för sent.

Åter till det jag upprörs över allt mer för varje dag nämligen många företagsledningars kontraproduktiva och ofta valhänta agerande i samband med neddragningar och varsel. Det jag framförallt reagerar på är synsättet att alla framtids- och utvecklingsinriktade insatser, särskilt inom HR-området, måste frysas till noll. ”Vi kan väl inte satsa på detta (t ex kompetensutveckling, personalvård, arbetsmiljöförbättringar, ledningsutveckling mm mm) nu när vi är mitt uppe i en neddragningsprocess”. ”Men varför inte då”, brukar jag då alltid fråga tillbaka och svaret blir ofta ”men det förstår du väl, hur tro du personalen skulle reagera om vi satsade samtidigt som vi drar ned”. Men ”hallå” vad är detta för struntsnack egentligen? Handlar det om omtanke för de som kommer att sägas upp eller handlar det om ett taktiskt spel inför neddragningsförhandlingarna. Är man orolig för att motparten skall kräva att pengarna istället skall användas för att rädda några extra arbetstillfällen eller är man rädd för att sända dubbla budskap till organisationen. Det verkar som många resonerar som så att när det är neddragningstider så skall det verkligen kännas in i märgen hos alla, strunt samma om ”lidandet” blir onödigt stort och strunt samma om vi ”sågar i grenen vi själva sitter på”.

Mitt eget synsätt är att jag anser det som fullständigt glasklart att man alltid måste bromsa och gasa samtidigt. Bromsa upp genom att ”skära bort” allt det vi inte absolut behöver för att klara våra leveranser och gasa genom att utveckla och spetsa till våra resurser inför de bättre tider som alltid kommer så småningom. De delar av organisationen som blir kvar måste ju känna att vi satsar på dem och att vi tror på en framtid. De som tyvärr tvingas lämna organisationen inser naturligtvis innerst inne att detta är nödvändigt, de blir ju inte mindre uppsagda bara för att de som blir kvar också skall drabbas. Så därför kära alla ni företagsledningar som känner er träffade av min salva, sluta upp med era missriktade omtankar och taktiska förhandlingsgrepp! Våga satsa och utveckla de delar av verksamheten som ni ämnar övervintra med under krisen!

Gert Ohlin

Torsdag morgon och snön yr utanför där jag sitter i baksätet på min taxi. Med tanke på mina årliga dryga 10 000 mil i framsätet på egna bilen känns det riktigt skönt att bara kunna koppla av när min chaufför Hans skickligt rattar sin bil genom snöyran. En annan fördel med att sitta i baksätet är att det är betydligt enklare att hantera e-posten och annat skrivarbete på datorn, sannolikt betydligt säkrare också. En annan tanke som slår mig är hur lätt det är att bedöma och ifrågasätta Hans sätt att köra. Nu kör Hans, vilket måste betonas, mycket skickligt och säkert, men ingen är ju ofelbar. Den där omkörningen av lastbilen för några kilometer sedan, var den verkligen så smart? Förresten, tänker jag nu, kan jag verkligen bedöma detta från min baksätesposition? Troligen kan jag inte det, Hans hade säkerligen aldrig kört om i det fall att han inte hade helt fri sikt. Tänk så lätt det är döma och kritisera andra från en sidoposition!

Även du min vän, tänker jag nu om mig själv, har inte du relativt ofta ägnat dig åt att döma och kritisera företeelser som du bara sett från ”baksätet”? Det lönar sig sällan att ljuga vare sig för sig själv eller för andra, så jag medger utan förbehåll här och nu – visst har jag det! Jämför jag med hur jag var i min ungdom d v s på stenåldern, så är jag trots allt nu betydligt ödmjukare i mitt tyckande. Jag inser oftast att jag har en begränsad kunskap om verkligheten där jag sitter i mitt ”baksäte” och tycker. Inte minst på grund av att jag nu rent bokstavligt befinner i baksätet påminns jag om detta. Väljer därför idag att inte framföra några åsikter alls utan bara fortsätta att njuta av den fortsatta resan upp till Tornedalen.

Gert Ohlin

Nästintill dagligen träffar jag chefer runt om i landet och i olika positioner. Det jag särskilt noterat i dessa kristider är att chefernas situation allvarligt försämrats. Jag har i och för sig märkt sedan länge att chefsrollen blivit mer och mer komplex och svårhanterlig för varje år. Men så tuff som situationen är just nu för väldigt många av landets alla chefer har jag aldrig tidigare varit med om.

Hur ser då situationen ut för en typisk chef på t ex mellannivå idag? Utifrån mitt perspektiv och mina kontakter skulle jag beskriva situationen så här:

• Totalt och ganska ensidigt fokus på kostnader och kostnadsminskningar
• Regelbundna krav på nya planer och budgetar p.g.a. ändrade planerings- och budgetförutsättningar
• Fler och fler möten, inte minst för hantering av ”krisen” och dess effekter
• Oroliga medarbetare som kräver både mer tid och omsorg än tidigare.
• Ökade krav från medarbetarna på information ofta i samband med ”tystnadsplikt” vilket blir konfliktfyllt
• Egen oro för framtiden
• Hantera och leda en verksamhet med minskande resurser samtidigt som kraven på kvalitet och service ligger kvar eller rent av ökar
• Större och större krav på eget operativt arbete i verksamheten och mindre och mindre möjligheter till stöd och hjälp (läs assistent-/sekreterarhjälp)

          p.g.a. minskade resurser

• Små eller inga resurser för positiva och/eller utvecklande personalaktiviteter

Är det så illa, kanske du tänker? Tyvärr ja, måste jag tillstå. Ovanstående bild är definitivt ingen ovanlig situation, snarare den typiska idag. Förutom att de ökade kraven och svårigheterna ökar också pressen på cheferna vilket naturligtvis även ökar arbetsbördan. Arbetsveckor från 60 timmar och uppåt är snarare regel än undantag för många chefer idag. Vilka konsekvenserna blir av allt detta får vi nog tyvärr snart se i sjukskrivningsstatistiken och dessvärre även i utslagningen från arbetsmarknaden.

Enligt min mening är det hög tid att ta chefernas situation på riktigt allvar innan det är för sent. Märkligt att denna fråga hittills inte fått något större utrymme i media?

Gert Ohlin

I mitt senaste inlägg gav jag SAS en hel del kritik, tyvärr enligt min uppfattning berättigad sådan, men inte kunde jag väl ana att det skulle blir sådana här konsekvenser – neddragning av verksamheten med 3 000 personer. Ursäkta mitt skämtsamma humör i detta stora allvar, för det är väl för bedrövligt att SAS nu tvingas att kämpa för sin överlevnad. Vad hände förresten med Lufthansas intresse för SAS? Men det är klart, hur intressant kan det vara att köpa ett flygbolag med ett underskott på 6 miljarder och med en dessutom mycket ålderstigen flotta?

Hur kunde det gå så illa? Hur kommer det att gå? Frågorna är många och tyvärr saknar jag själv svaren. Jag har förstås en uppfattning baserad på min erfarenhet som SAS-kund, men jag är inte säker på att den riktigt håller. I korthet har jag den uppfattningen att SAS varit alltför långsamma att reagera på förändringarna inom flygmarknaden. SAS kostnadssits är ohållbar med tanke på konkurrensen och prisutvecklingen. De framflyttade återinvesteringarna gör att SAS nu sitter på en alltför gammal flygplanspark vilket gör att framtidsutsikterna inte är speciellt ljusa för bolaget. Personligen tror jag inte SAS överlever som enskilt bolag mer än maximalt något eller några år till.

Nu i lågkonjunkturstider är det tyvärr många andra företag som kommer att upptäcka att man sitter i samma båt som SAS, d v s man har en kostnadsmassa som alldeles för stor i förhållande till både konkurrenterna och betalningsviljan på marknaden. Så snart efterfrågan sviktar så får man akuta problem. Det är i lågkonjunktur som företagens styrkor prövas och precis som i djungeln överlever bara de starkaste, tufft men tyvärr sant.

Nej, nu måste jag tyvärr sluta det här inlägget och istället dra mitt strå till stacken genom att bege mig till gaten för min SAS-flight.

Gert Ohlin

I mitt senaste inlägg berättade jag, som du kanske kommer ihåg, att jag glömde kvar min dator på flyget. Denna händelse lärde mig något som jag nu vill dela med mig till dig – Glöm aldrig något viktigt på flyget!

Eftersom jag fick tillbaka min dator blev det ju inte någon katastrof, däremot ett mindre äventyr fyllt av negativa överraskningar och besvär. Innan jag går in på dessa vill jag passa på att lyfta fram och tacka för det som fungerade:

• Tack till Sodexho AB som städar SAS kärror på Arlanda för deras noggrannhet och ärliga personal som hittade min dator i stolsfickan.
• Tack till Luftfartsverket och dess personal i informationsdisken på Arlanda för den mycket vänliga och proffsiga servicen jag fick.

Om du trots min varning ändå skulle drabbas av samma otur som jag och glömma kvar något på ett flyg som landar på Arlanda kan det var bra att känna till följande:

• Försök inte att ringa till SAS, det går inte såvida du inte vill boka en resa. Ring istället till Hittegodsavdelningen på Arlanda
• Tro inte att du får någon information om ditt kvarglömda gods förrän dagen efter det upphittats. Glöm också att du får tillbaka det samma dag som det upphittats på flyget.
• Förvänta ingen som helst hjälp från SAS! Personalen på Arlanda anser att du får skylla dig själv och säger bara att det inte är deras sak. Det hjälper inte att framhålla att du faktiskt betalat för din flygresa och förväntar dig en viss service. SAS säger bara att de inte kan göra något eftersom det inte är de som städar ur planen. Otroligt SAS, att ni lyckats med att outsourca allt ansvar också. Bra att känna till om man någon gång skulle ha kritik på städningen ombord, det är inte SAS ansvar. Skärpning SAS!, så här kan ni inte hantera era kunder, särskilt inte på den hårt konkurrensutsatt marknad som ni har idag.

Ta nu fasta på mitt råd, glöm aldrig kvar något viktigt på flyget!

Gert Ohlin