SUSTAINABLE PERFORMANCE

Onsdag morgon och jag tänker fortsätta på temat kring chefstätheten som jag varit inne på i mina två senaste inlägg. Av reaktionerna på dessa kan jag utläsa ett frågetecken om huruvida jag är för eller emot en platt organisation. Flera av synpunkterna jag har fått har handlat om att fördelarna med en platt organisation överväger nackdelarna med att det blir ett mindre antal chefer och därmed fler medarbetare per chef. Det ligger förstås en hel del i dessa synpunkter, särskilt vad gäller fördelarna med den platta organisationen. En platt organisation d v s en organisation som bygger på få nivåer, har självklart sina fördelar vad gäller möjligheten till snabba beslut, informationsflöde och delaktighet. I grunden är jag naturligtvis en stor förespråkare för den platta organisationen. Men, det finns verkligen ett ”men”, när man driver den platta organisationen så långt att chefstätheten blir orimligt låg. Enligt min mening kan man mycket väl kombinera en platt organisation med ett rimligt antal chefer/ledare.

Idag vid lunch så har vi redan passerat mitten på arbetsveckan, tiden bara rusar iväg – känner inte du likadant? Om en stund blir det att för första gången den här säsongen att skrapa bort isen från bilrutorna, undrar förresten vad jag har min isskrapa? Eller får jag väl göra som jag gjort några gånger använda något av mina hotellkort, det går förstås lite långsamt men det går i alla fall.

Trevlig onsdag!

Gert

Tisdag kväll och jag kan konstatera att jag tydligen trampade på en hel del ömma tår i och med gårdagskvällens inlägg. Trots detta framhävdar jag fortfarande att jag har rätt när jag skriver att en för gles chefstäthet medför en massa problem, inte minst vad gäller effektiviteten i verksamheten. När chef har en större grupp medarbetare än, låt mig säga, tjugo – tjugofem medarbetare så innebär detta i praktiken att ledarskapet uteblir. Detta betyder att de kommuner m fl som väljer en sådan strategi samtidigt väljer att avstå ifrån ledarskap. Utan ett bra genomfört ledarskap är det enligt min uppfattning och en hel massa studier, jag orkar inte räkna upp dem alla, i praktiken omöjligt att bedriva någon effektiv verksamhet.

Så för att vara helt tydligt och sanningsenlig så innebär ett system med för många medarbetare per chef, säg fler än tjugo – tjugofem, att man väljer bort ledarskapet inte att man skjuter sig själv i foten (om detta skulle vara någon skillnad förstås).

Du förstår säkert att jag tydligt skiljer på chefskap och ledarskap. Att vara chef för en verksamhet med fler än tjugo – tjugofem medarbetare är vanligtvis inget problem. Däremot är det en helt annan sak att utöva ett rimligt ledarskap för så många.

Tidigare idag tog jag en promenad i det soliga höstvädret, vilka underbara färger naturen nu börjar klä sig i!

Ha en nu trevlig och framgångsrik onsdag utan att skjuta dig i foten.

Gert

Måndag kväll och jag har precis kommit hem efter en tur och retur resa till gränstrakterna mellan Värmland och Närke där jag varit på uppdrag idag. Att vi går mot mörkare tider märker man när man verkligen nu. Dagsljus har vi nu i knappa tolv timmar om dagen kunde jag konstatera från bilen igår och det dröjer säkert inte länge förrän vi nere i dryga hälften här nere i södra delarna av landet, längre norrut är det förstås ännu värre. Är det något som blir jobbigare och jobbigare med åren så är det mörkret vintertid.

Nu till dagens inlägg och de funderingar som helt dominerade mina tankar i bilen på väg hem ikväll. I spåren av krisen vi har så diskuteras och genomförs besparingar överallt, det tycks som om ingen klarar sig ifrån detta. Inom den kommunala sektorn så har många kommuner det mycket tufft inte minst där arbetslösheten är hög och där trycket på ekonomiskt bistånd förväntas ökas.  Inom skolans värld är det inte mycket bättre särskilt inte där minskande elevunderlag ställer krav på snabb anpassning av verksamheten. I besparingstider är det viktigt att man alltid vänder på alla stenar och ifrågasätter både prioriteringar, processer och arbetssätt. Sett utifrån detta är det förstås också fullt riktigt att även ifrågasätta kostnaderna för ledarskapet i verksamheten.

En stor skillnad mellan den kommunala sektorn och den privata sektorn är antalet medarbetare per chef/ledare, i vart fall enligt min erfarenhet. Jag har inte tillgång till någon officiell statistik kring detta, vet inte ens om en sådan finns, men genom mina många kontakter har jag kunnat skaffa mig en ganska god bild över läget. Inom kommunsektorn är det inte alls ovanligt att antalet medarbetare per chef överstiger 30 personer och ibland även överstiger 50 medarbetare per chef. Det högsta antalet jag stött på är 92 medarbetare. Jag har ofta funderat kring de bakomliggande argumenten för detta. Modellen om de självstyrande grupperna som dök upp på 1980-talet tycks ha slagit rot särskilt hårt inom den kommunala sektorn. Denna modell är enligt min uppfattning ett rent ”ogräs”, kanske är det därför den slagit rot så starkt inom den stora kommunala sektorn. Jag kallar det här med självstyrande grupper för ”ogräs” och idag är jag långt ifrån ensam om att ha denna uppfattning. Under 1980-talet var det annorlunda när jag framhävda att det inte finns några ”självstyrande grupper” mer än i teorin. Modellen med ”självstyrande grupper” bygger på att en grupp personer klarar att utföra sina uppgifter utan någon egentlig styrning från någon chef/ledare. Idag vet de flesta att detta inte fungerar i praktiken särskilt inte där kraven på effektivitet är höga. Modellen tillämpas knappast alls idag utanför den kommunala sektorn och där den tillämpas har den modifierats på så sätt att det i varje grupp finns en teamledare eller motsvarande. Oavsett om man utser någon ledare i gruppen eller inte blir det alltid så att en i gruppen tar på sig rollen som ledare, så fungerar vi människor helt enkelt bara.

En annan bakomliggande orsak till skillnaderna i chets-/ledartäthet mellan den kommunala sektorn och den privata sektorn kan eventuellt vara av politisk karaktär. Det tycks som om man från den rödgröna sidan av det politiska fältet är mer benägen att ifrågasätta behovet av chefer än man är på den borgerliga sidan. Vad som ligger bakom detta kan jag bara gissa men sannolikt var modellen om de ”självstyrande grupperna” särskilt tilltalande för vänstern och socialdemokratin.

Det som händer när man ökar antalet medarbetare per chef/ledare är enligt min uppfattning detsamma som att skjuta sig själv i foten d v s man skadar den egna verksamheten på ett mycket dumdristigt sätt. Den arbetsvetenskapliga forskningen har visat och visar hela tiden, se t ex rapporten jag hänvisade till i förra veckan, att ett bra ledarskap främjar såväl hälsa som bra prestationer. Det som framförallt är viktigt är vårt behov av uppmärksamhet och återkoppling från den som är vår chef. Med ett medarbetarantal överstigande femton/tjugo personer så blir detta mycket svårt att klara för en chef/ledare. Handlar det sedan om grupper på trettio och därutöver så förstår du själv. Förutom det viktiga med återkoppling så behövs en chef/ledare för att entusiasmera och styra mot de uppsatta målen. En chef/ledare behövs också för att säkra att arbetsbelastningen fördelas på ett sätt som undanröjer riskerna för överbelastning och/eller understimulans. När man glesar ut antalet chef/ledare i verksamheten så riskerar man direkt att produktiviteten och kvaliteten i verksamheten minskar genom att varje medarbetare kommer att prestera mindre. Tyvärr går ju inte detta att enkelt visa i siffror, åtminstone inte i förväg. Däremot ser man ju tydligt att kostnaderna för chefslöner direkt minskar. Tänk att denna enkla form av matematik kan tillåtas 2009? Mot bättre vetande och tillgänglig forskning tas den här typen av beslut för fullt ut i landets kommuner och landsting idag.

Du som håller med mig, hjälp att missionera mot detta självdestruktiva beteende!

Ha en bra fortsättning på veckan!

Gert

Fredag morgon och veckan går redan mot sitt slut, men det återstår förstås en hel härlig dag att använda till något bra. I gårdagens inlägg ondgjorde jag mig över Polisens felprioriteringar med anledning av de utslagna helikoptrarna i samband med rånet mot värdedepån i Västberga. Idag kommer jag inledningsvis att fortsätta i samma spår.

Under stora delar av gårdagens nyhetssändningar försökte Rikspolischefen mfl att skifta fokus på debatten med anledning av den förödande kritiken mot Polisens bristande säkerhetstänkande avseende deras helikoptrar. Vad tjänar det till att först nu visa handlingskraft och kräva att Försvaret skall öppna upp för en plats åt polisens helikoptrar. Detta borde ha gjorts för minst ett och halvt år sedan när polisledningen fick kritik mot den bristande säkerheten av sina egna internutredare. Tänk vad skönt för en gångs skull om en ansvarig chef tog på sig ansvaret istället för att bara skylla ifrån sig och hänvisa till andra. Jag blir så trött på denna brist på civilkurage!

Nog om detta nu och över till något annat, nämligen veckans glädjeämne d v s nyheten om studien som bekräftade sambandet mellan delaktighet och hög frisknärvaro. För mig var detta ingen nyhet eftersom BAABs arbetsplatsdata sedan många år visat på detta samband. Jag hoppas verkligen att många arbetsgivare tog till sig av detta, om inte får du hjälpa mig att sprida detta budskap.

Som sagt, nu är det strax åter ännu en helg. Vad jag förstått av väderprognoserna så kommer vi att få ännu en fantastisk vacker hösthelg. Förra helgens MC-tur räknade jag med skulle vara den sista för säsongen, men vilken tur att det inte blev så. På söndag räknar jag med att åka några sköna mil på två hjul igen.

Ha nu en jätteskön helg på hjul (två eller fyra) eller utan hjul.

Gert

Torsdag morgon och jag är upprörd igen. Den här gången upprörs jag av de horribla felprioriteringar som möjliggjorde gårdagens spektakulära helikopterrån av värdedepån i Västberga. Enligt mitt synsätt var det en absolut nödvändig förutsättning att polisens helikoptrar slogs ut om rånet skulle lyckas. Hade polisen haft sina helikoptrar körklara på t ex Bromma flygplats hade rånarna kanske inte ens brytt sig om att lyfta från taket. Hade de ändå gjort det hade det varit omöjligt för dem att fly med bytet som nu skedde.

Jag menar att detta är en skandal av jätteformat, en skandal som Polisen och politikerna själva varit med om att skapa. Istället för att rusta Polisen för att kraftfullt kunna bekämpa den grova brottsligheten satsar man enorma belopp på att jaga ”oskyldiga” trafikanter som kör 10 – 15 km för fort. Trafikövervakningen tar enorma resurser från Polisen och till vilken nytta? Fartkamerorna är dock en smart lösning, särskilt om de placeras på särskilt olycksdrabbade områden och utan för skolor andra platser där barn vistas.

Den svenska Polisen har endast sex helikoptrar varav bara två finns stationerade i Stockholm. Med tanke på alla kostnader för trafikövervakningen så förstår jag att det inte funnits pengar över till flera. Jag håller helt med Svensk Handels representant som menar att Polisen borde ha minst en helikopter i luften dygnet runt hela tiden i våra storstäder. Tittar vi på utlandet så är detta helt normalt. Nere i Italien som jag känner en del är luften full av helikoptrar både över städerna och över vägarna. Dagens brottslingar kommer väldigt lätt undan i den täta trafiken, men med bevakning från luften underlättas gripandet av dessa flera gånger om.

Det är nu min förhoppning att Polisledningen och politikerna skall vakna upp och inse vilka enorma felprioriteringar man gjort. Sluta jaga oss oskyldiga medborgare och inrikta istället resurserna mot den grova brottsligheten!

Nu har jag skrivit av mig den värsta upprördheten så nu får jag nog en fin torsdag vilket jag önskar även dig.

Gert

Onsdag morgon och jag är fortfarande fascinerad efter mitt besök igår i Aitik gruvan uppe i Gällivare. Storleken på arbetsplatsen är minst sagt imponerande för att inte tala om alla gigantiska maskiner. Aldrig kunde jag tro att det kunde finnas så stora arbetsfordon. En annan dimension av storleken är också den enorma mängd malm som bryts i gruvan däruppe varje år.

Förutom att jag blev väldigt imponerad av storleken blev jag också glad över att få besöka en så offensiv arbetsplats där det investeras i massor och där ordet ”framtidstro” verkligen betyder något.

Idag bär det av mot Stockholm igen efter ett morgonmöte här uppe i Luleå. Att hösten kommit hit råder det nu ingen som helst tvekan om. Igår när jag var uppe i Gällivare såg jag att många björkar redan tappat sina löv och jag hörde dessutom att vinterdäcken nu håller på att monteras på bilarna. Snön är i faggorna liksom kylan och halkrisken, men hallå där det var ju inte många veckor sedan det var sommar, särskilt här uppe i Norrland.

Till sist, du kommer väl ihåg det här med delaktiga medarbetare och dess betydelse för frisknärvaron och studien jag hänvisade till i gårdagens inlägg? Om inte kan läsa mer om detta på:

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=135&a=51303&l=sv&newsdep=135

Tar du dig tid att läsa rapporten så förstår du säkert mitt eget stora engagemang i frågor kring delaktighet på arbetet och tydliga och mätbara krav på ledarskapet.

Ha en riktigt trevlig och inspirerande onsdag

Gert

Tisdag morgon och jag skall strax bli hämtad av min kollega här uppe i Luleå för en liten nätt biltur upp till Gällivare. Igår innan jag satte mig och arbeta här på hotellet passade jag på att gå en liten motionsrunda och kunde då konstatera att hösten nu är på väg till dessa nordliga breddgrader. Den tjugogradiga värmen och den strålande sensommarsolen vi hade nere i södra Sverige under helgen var som bortblåst. Molnen hängde blytunga på himlen och temperaturen var nog maximalt kring tio grader – burr!

Nog om höst och väder nu och över till något som intresserar mig väldigt mycket, nämligen hur vi har det på våra arbetsplatser d v s mitt arbetsfält sedan drygt tjugofem år tillbaka. I går presenterades en studien av forskare vid Stockholms läns landstings Centrum för folkhälsa och Karolinska Institutet som visar att frånvaron är tre gånger lägre i företag som satsar på att få delaktiga medarbetare. Detsamma gäller företag som rekryterar sina chefer internt och som värderar ledaregenskaper som social kompetens, utöver förmågan att producera. Arbetsplatser som har tydliga strategier för ledarskap och som i större utsträckning tar till vara personalens idéer om hur organisationen kan förbättras har en klart lägre frånvaro än andra visar studien.

Varje gång jag tar del av en studie som bekräftar BAABs koncept och vetenskapliga bakgrund blir jag oerhört glad och upprymd. Därför firade jag detta med en lite extra god måndagsmiddag.

Jag önskar dig en fantastiskt bra fortsättning på veckan.

Gert

Måndag tidig morgon och jag skall strax sticka ut på veckans äventyr som kommer att börja med en bilresa till Arlanda. Därifrån åker jag till Luleå för ännu en biltur till Gällivare på tisdag morgon och så går det vidare med bil och flyg resten av veckan.

I lördags blev det en MC-tur till Ronneby och ett besök i Sveriges vackraste park. Nu är det inte är jag som påstår detta om ”Sveriges vackraste park” utan det är Ronneby Kommun och vad jag förstod så har Brunnsparken blivit utsedd till detta.

Efter besöket där kan jag instämma med dem som svarat för denna utnämning, parken var bedårande i det underbara höst-sommarvädret. Du som inte varit där kan jag utlova en minnesvärd och vacker promenad. Perfekt tid att besöka Brunnsparken i Ronneby måste vara när de jättestora och många Rododendronbuskarna blommar i maj/juni, själva bestämde vi att ta oss och MCn tillbaka dit då.

Igår röstade du väl i Kyrkovalet? Eller tillhör du alla dem som inte bryr dig om vad som händer med Svenska Kyrkan? Själv har jag en kyrkopolitisk bakgrund eller rättare sagt en bakgrund som opolitisk ordförande i en samfällighet. Dessförinnan har jag varit förtroendevald revisor inom Växjö Stift, så som du förstår förpliktigar denna bakgrund. Oavsett denna menar jag att alla som är medlemmar i Svenska Kyrkan borde utnyttja sin rösträtt precis som vi gör i valen till Riksdagen, Landstinget och Kommunen.

Nej, nu är bäst att jag slutar för annars riskerar jag att missa mitt flyg uppe på Arlanda senare idag.

Jag önskar dig nu en jättebra vecka – ha det bara ”bäst”!

Gert

Fredag eftermiddag och jag har precis avslutat mitt möte här på Kastrup Lufthavn. Här nere är det ett fantastiskt höstväder med strålande sol, vindstilla och sköna 19 grader i luften – vilken början på helgen!

Mina tankar så här i slutet på arbetsveckan handlar mycket om den jäktiga tid vi lever i. Här på Kastrup domineras bilden av jäktade människor på väg till eller ifrån sina resmål. Affärsfolket jag satt tillsammans med i restaurangen avbröts hela tiden av sina mobiltelefoner samtidigt som andra knappade stressat på sina laptops. Är det verkligen så här bråttom? Vad betyder en försening med någon timme eller två egentligen? I går fick jag ett oerhört tråkigt besked kring att en av mina kollegor råkat ut för en allvarlig motorcykelolycka, vad betyder en liten försening i jämförelse med det? Vi har en otrolig förmåga att övervärdera småsaker och glömmer alltför ofta de stora och verkligt betydande sammanhangen.

Jag önskar dig nu en härligt solig och skön hösthelg

Gert

Torsdag morgon och jag tittar ut mot Siljan från fönstret i rummet där bott över natten här uppe i Mora, eller närmare bestämt ute på Sollerön. I går kväll var det premiär i hockey-Allsvenskan med bland annat matchen mellan Mora IK och Björklöven från Umeå. Mitt favoritlag Mora IK gjorde vann mycket rättvist med 4 – 1 efter en kanonstart med 1 – 0 redan efter 35 sekunder. De flesta experter är eniga om att årets hockey-Allsvenska kommer att bli jämnare och tuffare än någonsin tidigare. Serien är utökad i år till hela 52 matcher vilket innebär spel i princip två gånger i veckan ända från till i början på mars då Kvalserien mot Elitserien börjar. Ett riktigt maratonlopp i ishockey vilket betyder att lag med en hög lägstanivå kommer att premieras. Mora IK startade årets Allsvenska på bästa tänkbara sätt och idag om en liten stund sätter sig spelarna på en buss ned till Malmö för spel där i morgon kväll.

För egen del bär det strax av mot Kristinehamn igen där jag kommer förlägga dagens arbete innan jag vänder kosan hem mot Växjö igen. I morgon förmiddag blir det möte på Lunds Universitet innan jag far över Öresundsbron mot Kastrup för veckans sista möte.

Glada segerhälsningar från ett soligt Sollerön

Gert

Onsdag morgon och jag befinner mig i propellerstaden Kristinehamn vid Vänerns strand. Idag är jag så upprörd att mitt blodtryck säker ligger på en ohälsosam nivå. Du som läser mina blogginlägg relativt ofta vet ju å andra sidan att jag ganska ofta blir lite upprörd, särskilt om det handlar om orättvisor och andra övergrepp gentemot mänskligheten.

Vad är det då som höjer mitt blodtryck idag? Jo, på nyheterna idag talas det om en man som förlorat sina möjligheter till en personlig assistent för att få hjälp med att äta på grund av det faktum att han kan äta med sked från en tallrik utan hjälp. Det han däremot inte kan är att dela sönder maten i ätbara bitar utan hjälp. Det regelverk som Försäkringskassan lutar sig mot säger att den som kan äta själv, t ex med en sked från en tallrik inte är berättigad till assistans. I princip verkar ju detta vara högst rimligt, men man måste naturligtvis sätta in det hela i ett större sammanhang innan man tillämpar den aktuella regeln. I det här fallet, jag utgår ifrån att det hela är korrekt beskrivet av Sveriges Radio, blir ju mannen i praktiken hjälplös när det gäller hans ätande. Jag blir så upprörd att jag skulle vilja stoppa hela mitt oskalade frukostägg i halsen på de ansvariga på Försäkringskassan, kanske de skulle förstå innebörden av sin regeltolkning då?

Tyvärr är den nu aktuella händelsen endast toppen på isberg bestående av en mängd av absurda regeltolkningar. Var finns empatin någonstans och framförallt var finns det sunda bondförnuftet? Förtroendet för våra myndigheter urholkas bit för bit så länge som man inte klarar av att sätta in sina beslut i ett större sammanhang och därmed inse dess konsekvenser. Försök äta en hel fläskkotlett eller ett oskalat frukostägg med sked så förstår du vad jag menar.

Efter dagens möten här i Kristinehamn bär norrut mot Dalarna och Mora senare idag.

Upprörda onsdagshälsningar från Kristinehamn

gert

Tisdag morgon och jag tittar ut från mitt hotellfönster här i Umeå och konstatera att solen strålar från en klar himmel även idag. Igår var jag uppe i Lycksele och på vägen hit ned till kusten kunde jag njuta av de vackra höstfärgerna i naturen. Några frostnätter till häruppe och träden kommer att visa upp sin vackraste färgprakt.

Så här strax före mitt frukostmöte med en kund här på hotellet sitter jag och fundera på den dialog jag haft med den högste företrädaren för en stor svensk verksamhet. Egentligen har jag inte ens haft en dialog med vederbörande själv utan vi har kommunicerat genom hans assistent, det hela har känts mycket märkligt och gammaldags. Jag är verkligen inte van att behöva kommunicera via ett ombud, men det finns tydligen andra som fortfarande 2009 är det. Nog om den besynnerliga kommunikationen och nu över till det som upptar mina tankar nämligen synen på medarbetarnas arbetssituation eller arbetsförsättningar som jag och BAAB väljer att säga.

I den verksamhet som jag nu tänker på har man valt att delegera ned denna fråga långt ned i organisationen till en funktion helt utan befogenheter och utan några egentliga resurser. Denna syn menar jag är både otidsenlig och felaktig. Enligt min uppfattning är medarbetarnas arbetssituation en bland de allra viktigaste frågorna för en ledning. Ser vi framåt och på vad som kommer att hända på arbetsmarknaden om några år när de stora pensionsavgångarna blir verklighet är frågan redan idag en strategisk fråga. Strategiska frågor i övrigt är inget man brukar delegera ned i organisationen till en nivå utan vare sig befogenheter eller resurser. Av någon anledning gör man tyvärr det alltför ofta med just den här frågan. Medarbetarnas arbetsförutsättningar ser man tyvärr enbart som en arbetsmiljöfråga inte som en strategisk fråga. De verksamheter som inte i tid kommer att förstår att detta är ett fundamentalt feltänk kommer att få betala ett högt pris när bristen på arbetskraft gör att man inte kan rekrytera dem man vill eller så många man behöver.

Nej, nu måste jag släppa dessa negativa tankar och istället ladda upp med positiva målbilder inför mötet jag skall ned till om några minuter.

Ha en bra tisdag!

gert

Måndag morgon och jag skall strax gå ombord på flyget till Lycksele här på Arlanda. Igår invigde Jordbruksminister Eskil Erlandsson EU-mötet hemma i Växjö inför några tusen åskådare som samlats på Stortorget. Den beridna Högvakten från Stockholm var den stora attraktionen och jag måste säga att jag blev imponerad över deras pression och musikalitet på hästryggen.

Det vimlade av poliser i hela stan och över alltihop svävade en polishelikopter. Säkerhetsarangemanget verkade vara något överdrivet i mina ögon, men man vet förstås inte allt som kan ligga bakom detta. För egen del har jag aldrig sett så många poliser på en gång och absolut inte hemma i Växjö.

Så har åter en vecka tagit sin början och låt oss hoppas att denna kommer att innebära en massa positiva och trevliga händelser för oss alla.

Ha en kanonvecka, det skall jag försöka att ha!

gert

Fredag morgon och om några timmar är det så åter helg igen, tänk vad tiden rusar iväg. På söndag kommer EU:s jordbruksministrar hit till Växjö för ett tredagars Ministermöte. Jordbruksministern Eskil Erlandsson har lovordats i media hela året sedan det blev känt att han beslutat att förära Växjö ett sådant här stort evenemang.

På söndag skall jag, liksom säkert väldigt många andra Växjöbor, besöka den Småländska marknad som ställs upp på Stortorget och som en välkomsthälsning till alla ministrarna och deras följe på 300 personer. Det är inte utan viss stolthet jag som infödd Växjöbo ser framemot stadens värdskap, även om jag själv inte kommer att vara hemma eller på minsta sätt vara inblandad i mötet.

Idag fredag blir det arbete från hemmabasen men redan på söndag bär det av det igen mot nya äventyr i vårt avlånga land. Nästa vecka ser jag framemot att besöka bland annat Lycksele, Degerfors, Mora, Lund, Stockholm och Köpenhamn, visst sitter jag inte still? Men innan resväskan packas blir det en härlig helg med en tur på MC:n och som sagt ett besök på den Småländska marknaden.

Innan jag önskar dig en trevlig helg vill jag dela med mig av ett litet resonemang jag förde igår kring det här med skillnaden mellan empati och sympati. Empati handlar förenklat om förmågan att förstå andra människors känslor och sympati handlar om att dela och själv beröras av andra människors känslor. För alla personer som arbetar i yrken där man kommer i kontakt med människors problem är det väsentligt att kunna skilja på empati och sympati. Empati menar jag är en grundförutsättning för att kunna arbeta med människor. Sympati kan vi däremot inte förvänta oss av människor i en yrkesroll, däremot självklart från familj och vänner.

Trevlig helg

gert

Torsdag morgon och jag har precis hört på nyheterna att regeringen bestämt sig för att genomföra en försöksverksamhet med ”Smileys” åt arbetsplatser som har en bra arbetsmiljö. Vad jag förstod så är det meningen att Arbetsmiljöverket skall bedöma vilka arbetsplatser som skall tilldelas Smiley symbolen för en god arbetsarbetsmiljö. Vilka arbetsplatser som har fått Smileys skall offentliggöras på Arbetsmiljöverkets hemsida för att vara tillgängligt för arbetssökande, kunder och andra intressenter.

I princip är jag väldigt för denna idé, som regeringen hämtat från Danmark. Eftersom jag ännu inte känner till kriterierna för Arbetsmiljöverkets bedömning, så vill jag inte oreserverat berömma initiativet. Däremot tycker jag regeringen gör helt rätt i att bortse från de protester som arbetsgivareorganisationerna anfört mot förslaget. Arbetsgivare som inte har något att skämmas för har heller inget att frukta genom den här modellen att offentliggöra vilka arbetsplatser som håller sig till lagen (Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter) och i övrigt erbjuder sina medarbetare en god arbetsmiljö.

Hoppas du jobbar på en Smiley-arbetsplats!

gert

Onsdag kväll och jag har just kommit hem efter några möten på Kastrup lufthavn i Köpenhamn. På vägen dit förundrade jag mig mycket över vilken nyhetsvärdering man har inom Sveriges Radio. Under hela morgonen har man toppat nyhetssändningarna med den dåliga hygienen på landets badhus och bassängerp g a för mycket urin i vattnet – skall det kallas nyhet?

För mig och säkert även för dig är denna ”nyhet” ingen större överraskelse, vem har inte misstänkt eller känt till detta sedan länge.  Men hur kan då detta bli en huvudnyhet i den värld vi nu lever i? Någon nyhetstorka kan det väl inte handla om, det händer ju hela tiden stora och viktiga saker både här hemma i Sverige och i världen i övrigt. Ett tag tidigare idag, tänkte ”är det inte svininfluensan så är det kiss i badvattnet”. Det var en lättnad när jag närmade mig Öresundsbron och kunde slå över till Danmarks Radio och lyssna på de danska nyhetssändningarna.

Sprita händerna, håll andan och bada absolut inte!

gert

Tisdag förmiddag och jag har efter en dryg vecka äntligen fått vakna upp i min egen säng, vilken känsla! Det blev väldigt sent igår eller rättare sagt väldigt tidigt idag på morgonen när jag efter en lång resa till sist kunde inta ryggläge. Idag tänker jag unna mig lyxen att få arbeta från mitt hemmakontor och utföra allt pappersarbete som blivit lidande under mina resor.

I går var jag uppe i ett soligt Umeå och arbetade en bra bit in på kvällen. Under gårdagen resonerade jag med en chef som hamnat i den föga avundsvärda situationen att förtroendet från medarbetarna befann sig i ett mer eller mindre fritt fall. Hur stoppar man ett fritt fall utan att krossas på kuppen? I princip är det samma teknik som åkattraktionen (t ex den på Gröna Lund i Stockholm) är försedd med d v s ett kraftfullt med samtidigt mjukt stopp en bra bit innan det är för sent. Till att börja hängde inte den aktuella chefen med i mitt resonemang kring jämförelsen med åkattraktionen på bilden, men så småningom kunde vi nå varandra.

Att bygga upp ett rimligt förtroende för sitt ledar- och chefskap är inte gjort i en handvändning, det vet alla som gjort detta. Att göra samma sak utifrån en situation där förtroendet rasat är mer än dubbelt så svårt enligt min erfarenhet. Bygga upp förtroende går långsamt, rasera ett förtroende går snabbt. Även här gör jag jämförelsen med åkattraktionen på bilden, det tar en stund innan man nått toppen, men oj vad snabbt det går åt andra hållet, det vill säga ner igen.

Men nu var det här med att stoppa det fria fallet i förtroendet som var dagens tema. Hur man gör man nu detta? Det finns tyvärr inga garanterade patentlösningar beroende på att orsakerna baken ett förlorat förtroende kan bero på så många olika saker. Två saker är dock säkra och det är nödvändigheten att ta situationen på fullt allvar samt att agera så snart man bara kan efter det att man uppmärksammat problemet. När jag ombeds komma med råd i sådana här lägen föreslår jag oftast att chefen snarast samlar sin medarbetare till ett möte för att lägga korten på bordet. Att öppet deklarera för sina medarbetare att man uppfattat läget (det minskade/förlorade förtroendet) och ser allvarligt på detta är oftast en förutsättning för att stoppa ett fortsatt fallande förtroende. Är orsaken/orsakerna bakom oklara är det nödvändigt att be om medarbetarnas hjälp med att tydliggöra denna/dessa. Till sist, det som många chefer tyvärr värjer sig emot, är det nödvändigt att be medarbetarna om en chans att få återupprätta det urholkade eller förlorade förtroendet. Är inte medarbetarna beredda att låta chefen får ”en chans till” är det oftast meningslöst att fortsätta.

Alla dagar i veckan med ”r” brukar ju vara trevliga och roliga dagar, eller hur? Därför önskar jag dig en fortsatt trevlig ”tirsdag”.

gert

Det är måndag morgon och jag har precis vaknat här uppe i Umeå efter en mycket trevlig helg med hela min familj nere i Stockholm. Det som varit på mångas läppar under helgen är regeringens beslut om att äntligen ge Vägverket i uppdrag att genomföra bygget av ”förbifart Stockholm”. För egen del kan jag över huvudtaget inte begripa hur Miljöpartiet och Vänstern resonerar, har de någon försökt ta sig igenom Stockholm en morgon eller en kväll på E 4:an? Med undantag för Umeå där jag nu befinner mig, Sundsvall, Örnsköldsvik och Skellefteå går ju E 4:an alltid utanför själva stadskärnorna. Jag känner inte heller till någon huvudstad med en genomfart så oerhört tokigt planerad som den i Stockholm.

Regeringen Reinfeldt har fattat ett mycket klokt beslut, ett beslut som naturligtvis borde tagits av tidigare socialdemokratiska regeringar för länge sedan. Enligt min mening är Miljöpartiets och Vänsterns miljöargument rena struntet och ur ett kommunikationsperspektiv resonerar de totalt orealistiskt. Vi som bor söder om Stockholm och vill norrut skall inte behöva tvingas in i den totalt igenproppade Stockholmstrafiken. Av egen erfarenhet vet jag att genomfarten via E 4:an genom Stockholm mornar och eftermiddagar normalt tar dryga timmen och ofta betydligt längre. Under denna tid spyr min bil ut massor med avgaser helt i onödan jämfört med om det funnits en förbifart. Jag är övertygad om att jag skulle kunna minska restiden med minst uppåt 50 – 60 %, vilket i praktiken betyder lika mycket i minskade utsläpp.

En utbyggnad av kollektivtrafiken i Stockholm tycker jag inte heller skall ställas mot denna självklara genomfart för den tunga och långväga trafiken. Framtidens fordon som kommer att passera genom den långa tunneln under Stockholm kommer också precis som regeringen säger att vara mycket mer miljövänlig än trafiken idag.

Nej, nu måste jag sluta för att min taxi står och väntar på mig för transporten till dagens aktiviteter här i Norrlandsmetropolen Umeå.

Ha nu en kanonstart på veckan så återkommer jag med fler tankar imorgon.

gert

Fredag morgon och jag har precis satt mig framför PCn här på hotellet i Stockholm för att dela med mig av lite funderingar. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att molnen så smått börjar skingras efter nattens ösregn. Igår kväll hade jag lite svårt att somna eftersom jag inte kunde släppa tanken på den bekymrade chefen jag träffade tidigare under gårdagen uppe i Norrbotten.

Igår hade jag förmånen att tillsammans med en kollega får jobba tillsammans med ett knappt 10-tal chefer i syfte att öka effektiviteten i deras respektive verksamheter. Under en av rasterna under dagen kom en chef fram till mig och bad om ett enskilt samtal. Situationen han beskrev upplevde han som oerhört besvärlig och pressande. När jag bad honom närmare beskriva vad som var problemet fick jag klart för mig att han inte lyckats bli accepterad som ledare av sina medarbetare. Ur hans synvinkel upplevde han att ingen lyssnade på honom och bad han om något nonchalerades detta oftast vilket fått till följd att han ofta gjorde allt själv istället för att lägga ut uppgifterna på sina medarbetare. Efterhand framkom det också att han kände sig djupt kränkt av den nonchalans som medarbetare bemötte honom med.

Hur vanlig är en sådana här situation tror du? Enligt min uppfattning är den inte helt ovanlig och då talar jag också delvis utifrån egna erfarenheter. I min gröna ungdom blev jag chef i mycket unga år över en grupp kvinnliga medarbetare som var mer än dubbelt så gamla och mogna som jag själv. Det tog något år innan jag förstod att jag måste förtjäna min ledarroll i gruppen istället för att ta den för helt given på grund av att min arbetsgivare utsett mig till chef. Enligt min bedömning är det särskilt viktigt för unga chefer att beakta betydelsen av att förankra sitt ledarskap hos medarbetarna. Annars hamnar man lätt i den situation som den chefen jag träffade igår upplevde.

Så var det fredag igen, tänk var veckorna bara flyger fram. Hoppas du haft en lika intressant och bra vecka som själv har haft och därför kan njuta lite extra av den stundande helgen.

Tack för den här veckan och ha nu en riktigt trevlig helg!, på måndag återkommer jag som vanligt med nya funderingar och tankar.

gert

Torsdag morgon och jag vaknar upp i min ensamma dubbelsäng här på hotellet i Luleå och reflekterar över det här med att bo på hotell. Eftersom jag är en flitig hotellgäst har jag genom åren skaffat mig en hel del erfarenheter av hotellivet. Till exempel har jag nu bott på hotell sedan i tisdags och kommer så att göra till och med måndag i nästa vecka. Du som är en flitig besökare på min blogg kommer säkert ihåg att jag delat med mig av mina erfarenheter kring detta tidigare.

Mina reflektioner idag kring hotellivet bygger därför på mina två tidigare inlägg i veckan, d v s den hotande svininfluensan. Hotellet på bilden, d v s där jag bor just nu har inget att göra med det jag nu kommer att berätta om, tvärtom verkar man vara väldigt medvetna om smittriskerna här. T ex har man flaskor med handsprit lite varstans på hotellet.

I influensatider som vi har idag är det kanske inte så konstigt att jag ibland funderar över riskerna man tar genom att sova och leva i ett publikt rum. Vad vet jag om vilken/vilka som har bott här tidigare och vilken hygien de har iakttaget. Inte heller har riktig koll på vilka städrutiner de har på ett hotell. Jag tror inte jag är den ende som ibland upplever en viss motvilja mot att ta i fjärrkontrollen till TVn, är den verkligen rengjord efter den senaste gästen? Nu tror jag i och för sig inte att influensaviruset eller någon multiresistent bakterie kan överleva hur länge som helst på t ex en fjärrkontroll, men i alla fall känns det inte helt bekvämt. Sedan har vi förstås frukostbuffén och alla möjligheter det finns där för att en smitta kan spridas från den ena gästen till den andra. Hur skall jag våga äta frukost idag?!

Det är nog ganska uppenbart för alla att jag nu börjar längta hem till mitt eget lilla bo, tyvärr får det anstå ytterligare ett antal dagar. Men å andra sidan finns det förstås en hel massa fördelar med att leva hotellivet, tänk bara på all tänkbar service det finns. Inte behöver man bädda sängen, inte städa, inte laga frukost, inte diska efter sig – vilket lyxliv! Trots mina betänkligheter ovan behöver du förstås inte alls tycka synd om mig – det går absolut ingen nöd på mig, tvärtom!

Ha en härlig torsdag och ta det lugnt med ärtsoppan och punschen!

gert

Onsdag morgon och jag vaknar upp efter en skön natts sömn här uppe i Luleå. Gårdagens möte var riktigt spännande och nu ser jag framemot vad jag kommer att få uppleva under dagen i dag.

Det är inte lätt för alla som liksom jag lider av en släng av hypokondri i dessa dagar. Så fort man slår på TVn eller radion handlar det bara om sjukdomar och sjukdomar. Är det inte Svininfluensan så är det de multiresistenta bakterierna som hotar oss. Det är förstås oerhört viktigt att dessa hot tas på fullt allvar, men som sagt lider man lite av hypokondri så är det lätt att man direkt känner sig lite krasslig. Just nu borde jag nog bearbeta mina inbillade influensa- och bakteriesymptom istället för att sitta här skriva om det – skämt å sidor så farligt är det inte, men du förstår säkert vad jag menar.

När jag nu tittar ut genom fönstret ser jag att den underbara sensommarsolen som strålade över Luleå igår gått och gömt sig bakom en mörk och mulen himmel. Tur att jag kommer att få skjuts av min kollega till dagens möten, för att gå och bli blöt i dessa influensatider är nog inte att rekommendera – nej, nu var jag där igen med oron för influensan.

Ha en bra frisk och bra dag!

Tisdag eftermiddag och jag sitter här på flyget till Luleå för min första resa till Norrland efter semestern. Förutom att det är lite trångt för armarna, sitter jämte en jättestor man, fungerar det finfint att skriva så här på 10 000 meters höjd.

Dagens lilla betraktelse handlar om den hotande svininfluensan som igår skörda sitt första liv här i Sverige. Jag har verkligen mycket blandande känslor när det gäller all uppståndelse som den nya influensan hittills gett upphov till. Även om man skulle vilja sticka huvudet i sanden och förtränga den kommande pandemin går det bara inte. Så fort man slår på radion eller TVn eller slår upp en tidning så är det bara ett evigt ältande om denna influensa. Vad jag förstått av dagens nyhetsflöde kring influensan så väntas en första topp av insjuknande i nästa och nästnästa vecka. Låt oss verkligen hoppas att denna förutsägelse inte kommer att slå in.

För egen del oroas jag mest för min familj och för hur jag själv skall kunna lösa min arbetssituation om jag blir sängliggande i en vecka. Min kalender för hösten är redan i praktiken fullspäckad och där finns inget som helst utrymme för någon sjukvecka. Hela eländet med svininfluensan tycker jag börjar bli riktigt grisigt.

Nej, nu måste jag börja förbereda mig för landningen uppe på Kallax flygplats och eftermiddagens möten uppe i Luleå.

Med förhoppningar om att svinhotet så småningom kommer att visa sig vara starkt överdrivet.

gert