SUSTAINABLE PERFORMANCE

Igår lyckades jag äntligen att nå ett utav mina mål här i livet nämligen att bli upphöjd till hedersmedlem i den prestigefulla föreningen för oss riktigt tankspridda. Vad, känner du inte till denna förening? Beror säkert på att du inte, ännu i alla fall, är tillräckligt tankspridd. För att komma i åtanke för medlemskap i denna ansedda och respekterade förening krävs det faktiskt ganska mycket. Den som bara är lite glömsk i allmänhet gör sig inget besvär, tro mig.

Nu brinner du väl snart upp av nyfikenhet på vad det var som gjorde mig förtjänt av att bli hedersmedlem. Eftersom det hela inträffade igår så har jag nog det mesta fortfarande ganska klart i minnet. Låt mig därför nu berätta och låt dig samtidigt imponeras.

Gårdagen började som vanligt med att jag plötsligt kom på att klockan rusat iväg och tiden krympt något alldeles förfärligt i förhållande till avgångstiden för mitt morgonflyg till Stockholm. Min oerhört förstående och älskade fru, kvalitetssäkrade som vanligt min avfärd från hemmets lugna vrå genom att fråga mig ett antal gånger om jag hade allt med mig – ”har du nu mobilen, datorn, dina viktiga papper, plånboken och allt annat du behöver med dig?”. ”Självklart”, svarade jag självsäkert samtidigt som jag rusade ut till bilen för en ännu ett snabbhetsrekord till flygplatsen. När jag efter en stund kom på att jag glömt att slå på mobilen började densamma att pipa något alldeles förfärligt. Först ett meddelande från min stackars svarsservice, sedan flera missade samtal från hemnumret och slutligen ett sms från frun. ”Vad är det nu?” tänkte jag och ringde hem. Turligt nog hade jag bara kört någon mil hemifrån eftersom ärendet var att min plånbok missat sin obligatoriska plats i bakfickan. Tackvare min omtänksamma fru slapp jag nu problem vid incheckningen, hade nog varit lite besvärligt att övertyga SAS att jag hade bokat en biljett utan vare sig plånbok, biljett, legitimation m fl väsentliga attribut. Nu undrar du säkert hur det gick, kom jag med flyget? Utan mitt nya världsrekord bostaden - flygplatsen hade jag inte gjort det (hoppas inte det är för många trafikpoliser som läser denna blogg!).

Men det där var väl inte så märkvärdigt, räcker det för att bli hedersmedlem, tänker du kanske nu? Nej, tro mig, långt därifrån. Flygresan gick som vanligt säkert och tryggt, tack SAS, samtidigt som jag kunde utnyttja restiden till att bl a skriva ett nytt inlägg till denna blogg. Väl framme på Arlanda bar det iväg till dagens första möte nere i Stockholm. Igår hade jag lånat ett trevligt kontor på Kungsholmen av en samarbetspartner för ett kundmöte kring en ny produkt som vi utvecklat inom BAAB. Eftersom jag förberett en presentation så gällde det nu att snabbt starta igång min laptop, men var fanns nu den någonstans? Blodtrycket steg blixtsnabbt till hälsofarliga nivåer samtidigt som svetten började tränga fram lite här och var på kroppen. Utan att tänka på min kund, skrek jag bara rakt ut i luften – himmel och pannkaka datorn är kvar i stolsfickan på flyget! ”Du skämtar väl?” sa kunden med förfäran i rösten men insåg snabbt att jag nog inte var på något skämthumör. Vad som sedan hände med min dator skall jag bespara dig nu, det återkommer jag till i ett senare inlägg. Men hur gjorde jag med min presentation då?, jo som tur är, är man ju inte glömsk den hade jag förstås alldeles klart för mig i huvudet. Istället för att köra min Powerpointpresentation ritade jag på tavlan som turligt nog fanns i rummet jag lånat för dagen. Det hela avlöpte väl tror jag eftersom kunden verkade väldigt intresserad. Mötet avslutades och jag och begav strax därefter ut för att ta mig till nästa möte på ett utav stans bättre hotell. Men jag hade inte gått särskilt långt förrän det nu visade sig att min väska missat att följa med mig ut. Vad gör jag nu?, tänkte jag eftersom jag inte hade några nycklar till det lånade kontoret och nu hade de som var där från början också lämnat kontoret. Där stod jag nu på gatan utan både väska och dator och insåg dessutom att nu var det bråda tider eftersom klockan bara rusat iväg. Nu kanske du förstår att jag började göra mig förtjänt av mitt hedersmedlemskap. För att lugna dig kan jag berätta att det så småningom löste sig även med väskan.

Men än var dagen inte slut, det återstod en hemresa. Väl på backen igen efter ännu en säker och trygg flygresa fylld med diverse skrivarbete och funderande, sprang jag ut till bilen och ett väntande nytt rekordförsök flygplatsen - bostaden. Nya bilen startade förstås snällt som vanligt trots en ilsket tjutande varningssignal som berättade för mig att det nu återstod noll (ja, 0) kilometer innan tanken var kliniskt ren från diesel. Morgonens rekordfärd berodde tydligen på att jag precis som man gör inom formel 1 kört med minsta möjliga bränslemängd för att minimera vikten. En annan förklaring, kanske något troligare, var kanske att jag avstått ifrån att notera att tanken började bli oroväckande fri från bränsle. Turgubbe som man är hade Audis tekniker inte lyckats utveckla ett särskilt precist instrument, bränslet räckte till närmast liggande pump.

Det var denna sista händelse, vi medlemmar är skyldiga att löpande rapportera alla framsteg till föreningens överregistrator så snart vi kommer ihåg att göra det. Direkt vid hemkomsten gjorde jag detta och nu när jag öppnade min e-post låg där ett meddelande från föreningens övermästare – vilken lycka!

Trevlig helg önskar

Gert Ohlin

Visst är det så att vi utvecklar oss hela tiden? När jag själv tänker tillbaka på hur jag var när jag var i t ex 30- eller 40 årsåldern och jämför med hur jag är idag så rodnar jag nästan. Nu kan jag inte ens förstå hur jag kunde överleva då med så begränsade kunskaper och erfarenheter. För egen del är det först efter det att jag fyllde 50 i början 2 000-talet som jag började känna mig någorlunda trygg i både mina styrkor och svagheter. Idag har jag inga problem med att erkänna mina många svagheter eftersom jag är så trygg i mina styrkor. Till skillnad mot för 15 – 20 år sedan ser jag nyanserna i livet betydligt bättre idag. Förr var det mesta antingen rätt eller så var det fel.  Idag har jag kommit till insikten att så enkelt är det inte.

Byggt på mina egna erfarenheter är jag övertygad om att vi hela tiden förädlar oss d v s vi blir klokare med tiden, håller du med? Om det nu förhåller sig så är det lite märkligt att vi i det här landet är så åldersfixerade i negativ bemärkelse. Är du över 50 år idag är dina möjligheter på arbetsmarknaden mycket små. Hur kan det vara så? En 50-åring är ju betydligt mer ”förädlad” d v s klokare och mer insiktsfull än en 30- eller 40-åring. Tänk bara hur många fler års erfarenhet en 50-åring har jämfört med t ex en 35-åring. Jämför jag med t ex Italien, som jag känner till en del, är det precis tvärtom. I Italien värderas erfarenhet och ålder på ett helt annorlunda sätt än här hemma i Sverige. T ex inom min egen bransch, konsultbranschen, gör man sig inte besvär att benämna sig som seniorkonsult om man inte är åtminstone 50+. I Sverige däremot behöver man ju inte ens vara 30+ för att sätta seniorkonsult på visitkortet! Tro nu inte att jag föraktar ungdomen för det gör jag inte, tvärtom. Samspelet mellan generationerna ger ofta ett vinnande team. Vi lite äldre och klokare behöver inspireras av de yngres och lite mindre erfarnas nyfikenhet, energi och ibland lite förenklade världsbild.

Att fira födelsedag tycker jag alltid är trevligt. Vi firar ju att vi blivit ett helt år klokare och mer erfarna. Precis som med t ex vin och ost blir vi bara bättre och bättre med åren, detta är verkligen värt att fira, eller hur Christina?

Ett stort och varmt grattis till dig Christina på din stora dag!

Gert Ohlin

Läste igår, i en av kvällstidningarna, ett reportage kring en kvinna som väntat på sin sjukersättning i över sex månader och tvingats låna av sina föräldrar för klara livets nödtorft. Försäkringskassan har ju också i dagarna fått allvarlig kritik för sin senfärdighet. Oavsett om det finns förklarliga skäl till problemen inom Försäkringskassan så drabbas ju de mest utsatta i samhället. Detta är nu bara ett exempel på hur Staten agerar som betalare. Det finns faktiskt fog för att säga att Statens betalningsmoral inte är var den borde vara. Hur många exempel finns det inte på leverantörer till Staten och förresten till hela den offentliga sektorn som kommit kläm beroende på en ofta mycket dålig betalningsmoral?

Vänder vi på steken och däremot tittar på Staten som fordringsägare, så ser vi en helt annan bild. Staten är nära nog ett föredöme när det gäller att kräva in pengar. Minsta fördröjning med en inbetalning av skatter, avgifter, studielån mm bestraffas hårt och urskillningslöst. Ett företag eller en privatperson som inte betalar exakt i tid hamnar direkt i Kronofogdemyndighetens register med svåra och långvariga konsekvenser. I sak har jag väl inget att invända mot detta, men sett i belysningen av Statens egen betalningsmoral framstår det hela som minst sagt osmakligt – tala om dubbelmoral.

Nej, skärpning Staten! Kräv inte mer av andra än ni kräver av er själva! Den stackars kvinnan jag läste om, vart skall hon vända sig, vilka maktmedel har hon? Inte kan hon skicka ärendet till Kronofogden, förresten vad spela det för roll för Staten då redan ett flertal myndigheter finns registrerade som dåliga betalare.

Gert Ohlin

Hur påverkas vi av alla pessimistiska och negativa nyheter som vi dagligen drabbas i dessa orostider? Hur kul är det att arbeta i en verksamhet där allt går nedåt och alla talar om mer eller mindre drastiska neddragningar? Media trumpetar dagligen ut att det kommer att bli mycket värre innan det vänder så småningom, så inte heller här kan vi få någon tröst. Personligen är jag övertygad om denna pessimistiska stämning i landet späder på våra problem. Jag vågar t o m påstå att denna pessimism är ett utav våra största arbetsmiljöproblem idag. En arbetssituation präglad av brist på framtidstro och oro för den personliga ekonomin är definitivt inte bra för vår hälsa. Inte heller främjar en sådan arbetssituation bra arbetsprestationer, snarare tvärtom d v s den leder till både fallande produktivitet och sämre kvalitet. Med andra ord gör vi läget värre än det borde vara genom en pessimistisk hållning. På sikt är jag rädd för att vi kommer att få skörda ”frukterna” av dagens pessimistiska stämning genom ökade sjukskrivningstal och en ökad utslagning.

Men, vad kan man då göra åt saken? På den enskilda arbetsplatsen är det förstås svårt att påverka den allmänna pessimismen i samhället. Däremot kan man göra mycket när gäller det företagsinterna klimatet. I går mötte jag en av de få lysande undantag som insett betydelsen av framtidstro och positivitet i verksamheten. Inställningen i detta företag var att ”vi hoppas på det bästa men förbereder oss på det värsta”. Bakom detta uttalande ligger mycket kloka tankar enligt mitt förmenande. Självklart måste en företagsledning alltid vara beredd att agera om intäkterna viker, samtidigt måste man vara offensiv och signalera både internt och externt att man tror på framtiden d v s ”hoppas på det bästa”.

Jag väljer därför nu att sluta dagens lilla inlägg med att verkligen ”hoppas på det bästa”. Gör du det också så är vi minst två som kan motverka den rådande pessimismen! Kopplat till gårdagens inlägg så förbereder jag mig nu för ”det bästa”.

PS inga nya stenskott eller andra negativa händelser idag – vad var det jag sa…Ds

Gert Ohlin

Måndag och ny oförbrukad veckan igen, undrar vad denna vecka har i sitt sköte? Veckan kunde förstås börjat bättre än den gjorde. Vissa dagar har en förmåga att samla på sig det ena efter det andra bekymret. Känner du igen i detta? För egen del började det med att när jag mötte en lastbil på morgonen så fick jag ett jättestort stenskott mitt i framrutan på bilen, pang sa det och så var hela framrutan sprucken. När det väl hade hänt så ringde två kunder med kort mellanrum och ville boka om sina aktiviteter med mycket kort varsel, vilket ställer till med en massa besvär och följdverkningar. Men inte nog med det, när jag kom fram till dagens första möte så drog jag handlöst i gatan på en isfläck, dock utan några egentliga skador förutom ett ömmande knä och en vänsterhand. När jag så småningom summerar dagen så kan jag förhoppningsvis konstatera att jag kom undan med ett stenskott.

Det jag ser nu framför mig är en vecka helt utan negativa överraskningar eftersom den här dagen tycks samlat på sig ordentligt utav denna varan. Jag har flera gånger under livets gång funderat över varför ordspråket ”en olycka kommer sällan ensam” så ofta tycks stämma in. Jag vet inte hur det är för dig, men för egen del så kommer ofta de negativa händelserna i klump eller vart fall ganska tätt. Kan det vara så enkelt att vi blir så påverkade av en negativ händelse att vi därefter tror att allt annat också kommer att gå snett, vi så att säga förbereder oss på fler bakslag. När allt däremot går oss i händerna blir vi ju nästan alltid väldigt positiva och tror och agerar som om allt annat också kommer att lyckas. Det vi förväntar oss inträffar oftast, eller vad säger du?  För egen del har jag nu bestämt mig för att resten av veckan bara kommer att bli hur positiv som helst d v s jag förbereder mig på en massa positiva händelser. Jag är övertygad om att det är en bättre strategi än att bara förvänta sig det värsta.

Jag hoppas du får en minst lika positiv vecka som jag nu kommer att få!

Gert Ohlin

Det är fredag och äntligen en dag på kontoret efter den senaste tidens myckna resande och konsultande. Fast nu vet ju alla som känner mig att jag inte alls har något emot att fara land och rike kring, tvärtom faktiskt. När jag nu sitter här och ser tillbaka på en mycket givande och intressant vecka återkommer ett uttalande som en utav cheferna jag talat med framförde – ”varje gång min chef kontaktar mig så vet jag att det är något negativt, hör jag inget vet jag att allt är bra d v s hälsan tiger still”. Tala om en givande relation och fungerande återkoppling!

Tyvärr är den här chefens uttalande mycket vanligt bland chefer. Chefer på hög och ofta även på mellannivå får mycket sällan någon positiv återkoppling från sina överordnande. Det här med att ”hälsan tiger still” är tyvärr alltför vanligt. Vad betyder då denna, ofta, stora brist på positiv återkoppling för cheferna och deras arbete och situation? I korthet skulle jag kunna sammanfatta effekterna utav detta på följande sätt:

• ”Klump i magen” varje gång när överordnad chef ringer – d v s otrygghet och negativ stress. Ofta hamnar chefen direkt i ett försvarsläge så fort hon eller han ser eller hör att det är den överordnade chefen som är på tråden, vilket naturligtvis inte alls är bra för dialogen. Verkligen värt att tänka på för de höga chefer som känner igen sig i detta beteende.
• En chef som själv inte får sitt behov av positiv uppmärksamhet tillfredsställt blir sällan själv bra på att ge positiv återkoppling till sina medarbetare. Det omvända förhållandet är enligt min erfarenhet mycket tydligt d v s en chef som får mycket positiv återkoppling från sin chef är ofta mycket bra på ge sina medarbetare positiv uppmärksamhet och återkoppling.
• Att leda och styra verksamhet enbart med negativa och korrigerande signaler får ofta även till följd att kreativiteten och initiativförmågan i organisationen blir dålig. Alla lär sig snabbt i en sådan organisation att riskminimera d v s man gör allt för att slippa höra något från chefen och den negativa återkopplingen. Följden blir förstås att man ser till att man har mycket stora marginaler och bara kör i de djupa hjulspåren där alla tidigare har kört. Risken att prova eller föreslå något nytt anses allmänt i dessa organisationer som alldeles för stor.

Ett gott råd till dig som hög chef med underställda chefer så här på fredagen blir därför att redan med början nu före helgen kontakta dina underställda chefer utan att komma med något negativt – förvåna dem och framför även något positivt till dem! Naturligtvis måste du även fortsättningsvis kunna korrigera och ge negativa besked till dina underlydande, men för att detta inte skall omöjliggöra en normal och konstruktiv dialog är det även nödvändigt att du kontaktar dem i positiva ärenden. För inte känns det väl trevligt om dina underlydande känner att det bara är elände när du ringer?

Trevlig helg önskar

Gert Ohlin

Torsdag eftermiddag, och här sitter jag i cafeterian på Kallax flygplats uppe i Luleå och väntar på flyget till Arlanda klockan 19.25. Som vanligt är det lite intressant att studera mina kommande medresenärer, som även ikväll sannolikt kommer att bli lika många som på hitvägen igår kväll. Med tanke på alla svarta rubriker om kris och elände i näringslivet är det lite märkligt att flygen, hit till Luleå åtminstone, är så fullsatta. Det här är min tredje resa hit upp hittills i år och varje gång har flyget varit i praktiken helt fullsatt – grattis SAS!

Eftersom jag inte är tillräckligt insatt i flygbranschens villkor är det säkert oklokt av mig att resonerar kring denna, samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över den goda beläggningen hit till Luleå. Det är fullt möjligt att det kanske bara är slumpen som gjort att det just är mina flyg som är så bokade, så mitt resonemang kanske inte alls bygger på reella fakta. Men å andra sidan har jag svårt att slå ifrån mig tanken att SAS kraftiga prissänkningar inte har haft en avgörande effekt på beläggningen. Prissänkningen är ju framtvingad av den konkurrens som SAS utsatts för, en konkurrens som kommit oss resenärer tillgodo genom betydligt lägre priser. Jag är så gammal att jag kommer ihåg hur det var på 1980-talet när en flygbiljett från Växjö till Luleå tur och retur kostade över 10 000:- kronor. Idag kostar samma biljett klart under 5 000:- kronor trots över 20 års inflation. Det enda som var bättre förr d v s på 1980-talet, det var servicen ombord. Idag får man ju inte ens en slät kopp kaffe. Jag minns fortfarande en resa till Luleå i augusti när vi blev bjudna på kräftor med tilltugg inkl snaps och öl, det var tider det! Fast för egen del väljer jag faktiskt dagens biljettpriser före dem som gällde innan de senaste årens kraftiga prissänkningar, oavsett om servicen ombord förr var i en helt annan klass.

Jag tycker att SAS hittills varit riktigt duktiga på att anpassa sig till de ändrade villkoren på marknaden sett ur ett konsumentperspektiv. Ur ett företagsekonomiskt perspektiv har man dock inte alls varit lika framgångsrika med tanke på resultaträkningen. SAS kostnadsmassa är naturligtvis alldeles för tung att bära med tanke på dagens intäktsmöjligheter. Trogen SAS-kund som jag är hoppas jag verkligen att bolaget kan få leva vidare i någon form. Jag tror dock inte det är långsiktigt möjligt att överleva som självständigt bolag, oavsett hur mycket personalen än sänker sina löner. Alla lågprismarknader består av större volymaktörer eftersom marginalerna på en sådan marknad av naturen är mycket låga. Flygmarknaden är utan tvivel en sådan marknad idag, vilket gör det i praktiken omöjligt att överleva som liten/medelstor aktör. Naturligtvis skulle SAS kunna överleva som en liten nischaktör, men detta alternativ tror jag ingen i SAS ledning ens reflekterar över.

Jaha, nu ser jag att jag tydligen fick rätt i min gissning ovan att flyget tillbaka till Arlanda ser ut att bli fullsatt. Måste sluta nu så att jag inte missar min flygstol.

Gert Ohlin

Hur det var på Idrottsgalan igår kväll på Globen här i Stockholm?, jo tack – jättetrevligt. Just nu sitter jag och tittar ut över Globen från mitt hotellfönster och ser tillbaka på en mycket trevlig kväll. På plats i Globen kunde jag både glädjas tillsammans med alla vinnarna och notera de något sammanbitna anletsdragen hos dem som var nominerade och inte fick några priser. Enligt min mening var ju egentligen allesammans värda ett pris, men i Idrottsvärlden är det sällan det blir delad förstaplats allra minst på en idrottsgala. Idrottsfolk är ofta extrema vinnartyper oavsett om vissa av dem försöker att tona ned detta. Jag är övertygad om att de som inte fick något pris såg sig, åtminstone i stunden, som förlorare. För egen del kände jag mig som vinnare bara genom att få delta i denna den 10:e Idrottsgalan.

Från gårdagens vinnare och förlorare över till något som ligger mig än mer varmt om hjärtat än idrott nämligen arbetsmiljö. Jag har i tidigare inlägg gett uttryck för en viss frustration över den bedrövligt dåliga tillämpningen av regelverken inom arbetsmiljöområdet och särskilt då kravet på att genomföra en riskbedömning när ändringar i verksamheten planeras. Enligt 8 §, andra stycket, AFS 2001:1, Systematiskt arbetsmiljöarbete: ”när ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas”. Riskbedömning ska göras innan förändringen genomförs och avse tiden efter genomförd förändring. Förändringsarbetet i sig kan även utgöra risk för ohälsa vilket även skall bedömas. Hur många arbetsgivare kan med gott samvete säga att man följt detta regelverk på senaste tiden. Just nu blåser förändringens vindar över hela arbetsmarknaden, säg den arbetsplats där inte ”ändringar av verksamheten planeras”? Hur är det på din egen arbetsplats?

Vad finns då att vinna på att göra en riskbedömning förutom glädjen att följa regelverket? Statsmakten har enligt min mening varit synnerligen klok och insiktsfull när kravet på riskbedömning formulerades och jag ser oss alla som vinnare i detta sammanhang. Hur då, kanske du tänker? Jo, genom att i förväg ordentligt fundera igenom och analysera riskerna för ohälsa och olycksfall kan vi förebygga detta på ett rationellt och effektivt sätt. Ur ett arbetsgivareperspektiv vet jag av erfarenhet att aktiviteterna runt och efter en riskbedömning nästan alltid underlätta förhandlingarna med facket. Så vad väntar dagens arbetsgivare på egentligen?

Oj vad tiden rinner iväg, nu skall jag ut i verkligheten och slå ett slag för nyttan och värdet av riskbedömning enligt AFS 2001:1. Gör du mig sällskap i denna mission bidrar du också till att vi alla blir vinnare – ingen förlorar på detta!

Gert Ohlin

Åter en grå januarivecka står för dörren så här på måndagsmorgonen. För egen del förgylls den här måndagen av mitt deltagande på Idrottsgalan på Globen i Stockholm. Vad?, tänker du säkert, inte är väl Gert precis någon idrottare? Du har helt rätt i det, idrottare har jag nog aldrig varit med undantag för under min skoltid då jag vann ett antal Skol-DM i terränglöpning och stående längd. Förresten finns överhuvudtaget grenen stående längd fortfarande? Nu är det väl inte precis mina meriter från Skol-DM som kvalificerat mig till en plats bland publiken vid årets stora gala för idrottssverige, snarare är det nog mina professionella kontakter inom Idrottsrörelsen och inte minst min kollega Lars Mosesson som ordnat denna möjlighet för mig.

Det jag nu sitter och fundera på är likheterna mellan idrottsvärlden och näringslivet. Ju hårdare konkurrens ju svårare är det att vinna eller få en framskjuten placering. Anledningen till att jag själv inte fortsatte min ”idrottskarriär” var naturligtvis att min talang inte på långa vägar räckte till i ett större sammanhang. De idrottsstjärnor som i kväll kommer att belönas med utmärkelser har inte bara gjort fantastiska resultat de har också klarat av och besegrat en otroligt tuff konkurrens. Oavsett vilka det blir som vinner i kväll är jag personligen full av beundran inför alla nominerades insatser.

Den situation som vi idag upplever i näringslivet har mycket stora likheter med villkoren inom idrottsvärlden. I en lågkonjunktur ökar alltid konkurrensen eftersom efterfrågan minskar, d v s kunderna räcker inte till åt alla. De företag som inte har produkter och/eller tjänster som riktigt håller måttet kommer att få det extra svårt ju hårdare konkurrensen blir d v s precis det jag själv fick erfara när jag trodde att mina Skol-DM var ett kvitto på min talang. När jag utsattes för en hårdare konkurrens visade det sig att jag chanslös. SAAB må ursäkta mig, men jag var nog en SAAB på mitt sätt. När nu SAAB skall slås på en kraftigt minskande bilmarknad kan bara resultatet bli ett. SAABs chanser att överleva som självständigt bilmärke i denna tuffa konkurrens tror jag personligen är minimala oavsett de relativt stora marknadsandelarna här hemma i Sverige. För att överleva på en global bilmarknad måste man ligga i topp när det gäller att bygga bilar som kunderna är beredda att köpa.

Nej, nu måste jag sätta mig i bilen, inte i SAABen, och fara upp till Stockholm för att vara med på kvällens gala. Tänk att medelmåttan Gert till sist fick komma in i idrottens finrum trots den mördande konkurrensen. Talang och skicklighet kan ibland besegras med tur, för tur är det verkligen jag själv haft som fått en biljett till Idrottsgalan.

Turgubben Gert

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag mig över hur dåligt arbetsgivarna efterlever regelverken inom arbetsmiljöområdet. Jag nämnde bl a kraven på riskbedömning i samband med större förändringar, något som genomförs mycket frekvent just nu. Jag vågar påstår att endast ett mycket litet antal arbetsgivare bryr sig om detta just nu. Lyckligtvis har jag själv förmånen att få samarbeta med några mycket insiktsfulla och kloka företag som inser både nyttan av och kraven på att göra riskbedömningar enligt AFS 2001:1 § 8. Hade jag inte haft dessa kloka uppdragsgivare hade jag med all säkerhet varit än mer kritisk till hur arbetsmiljön hanteras i dessa krisens dagar.

I de flesta företag slår krisen hårt mot alla kostnader och aktiviteter som inte direkt kan kopplas till att kortsiktigt upprätthålla den löpande verksamheten. Det är i och för sig svårt att kritisera detta, företagen måste ju överleva och göra allt för undvika att hamna i konkurshotande situationer. Det som däremot går att ifrågasätta är besparingar som blir direkt kontraproduktiva, t ex drastiskt neddragning av marknadsföring och kundbearbetning som riskerar att minska intäkterna ytterligare. Andra kostnader och aktiviteter som blir direkt kontraproduktiva är naturligtvis aktiviteter inom arbetsmiljöområdet. Jag är för närvarande mycket orolig för de signaler jag fångat upp kring detta. Förutom att bortse från vad regelverket kräver i samband med större förändringar så noterar jag med fasa hur man fryser det mesta inom arbetsmiljöområdet. Blir krisen långvarig är risken uppenbar att vi nu bäddar riktigt bra för både stora och kostsamma problem längre fram. Den nedåtgående sjukfrånvarotrenden som vi noterade under 2008 riskeras nu att brytas och ersättas av en ökning igen. Visst är det bedrövligt?

Trygghet är en stor del av vår arbetsmiljö. I dessa dagar är det väl inga förutom de inom Arbetsförmedlingen som känner någon anställningstrygghet. Tryggheten i anställningen är naturligtvis inte det enda som betyder något för hur trygga vi känner oss i arbetet, men en stor betydelse har den. På kort sikt är det svårt att göra så mycket åt detta. Samtidigt är det viktigt att man gör vad man kan för att säkra och förbättra arbetsmiljön i övrigt, detta för att i möjligaste mån kompensera otryggheten i anställningen. Det är ur detta perspektiv det är så olyckligt att krisen nu slår så hårt mot arbetsmiljön. Jag påstår att vår arbetsmiljö är viktigare än någonsin just nu. Besparingar inom detta område borde därför bannlysas.

Gert Ohlin

Det här inlägget blir det första i en liten serie kring ett utav mina favoritämnen, nämligen mitt eget arbetsområde – det vill säga hur vi har det på våra arbetsplatser. Alla som känner mig vet jag ofta är väldigt kritiskt gentemot hur lagarna och regelverken inom arbetsmiljöområdet efterlevs. Ibland går jag så långt att jag faktiskt säger att det vore bättre om vi avvecklade hela lagstiftningen inom detta område med tanke på den allmänna moralen. Varför skall vi ha lagar och regelverk som ingen, eller kanske rättare sagt, väldigt få bryr sig om och som i praktiken mycket sällan vare sig kontrolleras eller beivras. Tänk tanken om till exempel vår skattelagstiftning skulle hanteras på samma slappa sätt som lagarna och regelverken inom arbetsmiljöområdet. Hur skulle det då gå med våra skatteintäkter och vår välfärd?

Den ofta nitiska och professionella granskning av företagen som Skatteverket genomför har naturligtvis en avgörande betydelse för skattemoralen i näringslivet. Det finns kanske de som anser att Skatteverket ibland är väl nitiska i sin granskning och lägger ned oproportionellt mycket resurser på att hitta mindre felaktigheter, oavsett detta har Skatteverket ett stort förtroende i näringslivet. Så fort en felaktighet upptäckts blir det sanktioner i form utav skattetillägg och i värsta fall även åtal för skatte- och/eller bokföringsbrott. Medvetenheten om detta är mycket stort och skattebrott anses allmänt som omoraliskt. En leverantör med obetalda skatter får inte leverera något till den offentliga sektorn och ofta även inte till andra hellre. Sammantaget gör detta att vi har en mycket effektiv skattelagstiftning i vårt land.

När jag tänker på hur mycket bättre en majoritet av landets anställda skulle kunna få det på sina arbetsplatser om vi hade ett Arbetsmiljöverk med samma resurser och mandat som Skatteverket, får jag ståpäls. Tänk tanken om det blev så att det allmänt skulle anses omoraliskt att inte tillämpa regelverken inom arbetsmiljöområdet. Men, det går ju bara inte, tänker du säkert nu. Tyvärr har du nog rätt, vi är oerhört långt ifrån en sådan situation. Ta till exempel Arbetsmiljöverkets föreskrift 2001:1 om det Systematiska arbetsmiljöarbetet. Hur många arbetsgivare kan med gott samvete säga att man efterlever denna föreskrift? För att bara nämna en i dessa dagar mycket aktuell föreskrift - 8 §, andra stycket: ”när ändringar i verksamheten planeras, skall arbetsgivaren bedöma om ändringarna medför risker för ohälsa eller olycksfall som kan behöva åtgärdas. Riskbedömning ska göras innan förändringen genomförs och avse tiden efter genomförd förändring. Förändringsarbetet i sig kan även utgöra risk för ohälsa vilket även skall bedömas”. Jag undrar hur många arbetsgivare som följt denna föreskrift nu när man är mitt uppe i att dra ned antalet anställda. Egentligen behöver jag inte undra, det är endast ett litet fåtal som överhuvudtaget bryr sig om detta.

Nej, nu tänker jag föreslå vår Regering att ge Skatteverket mandat att även granska arbetsmiljöarbetet, då kommer det att hända saker….

Gert Ohlin

Nästan varje dag hittills på det nya året har jag sett exempel på att krisen vi upplever idag även har sina positiva sidor. Sällan har jag skådat en sådan kreativitet och effektiv verkställighet som just nu i näringslivet. Går jag tillbaka i tiden ett år eller längre minns jag att jag väldigt ofta irriterades över både bristen på kreativa lösningar och effektivt genomförande. Allt skulle manglas om och om igen och genomförandet sköts ofta framåt i tiden beroende på den ständigt ökade efterfrågan på varor och tjänster. De kreativa lösningarna fick stå tillbaka för de beprövade lösningarna. En annan positiv sida som krisen fört sig är att mycket utav det som tidigare borde ha förändrats eller genomförts nu helst plötsligt blir av. Jag har många gånger när jag ställt frågan om inte de nu aktuella förändringarna egentligen borde ha genomförts långt tidigare fått just till svar att ”visst är det så, men nu är vi tvingade på grund av krisen”.

Jag hoppas naturligtvis, inte minst med tanke på alla de som drabbas av arbetslöshet i dessa dagar, att krisen mycket snart går mot sitt slut och att det vänder uppåt igen. Samtidigt med detta hoppas jag att vi kan behålla både kreativiteten och beslutsamheten även när det har vänt.

Precis som med mycket annat, ”det finns två sidor av myntet”. Allt är inte negativt även om det är det vi i första hand nu ägnar våra tankar åt.

Så här på Trettondagens eftermiddag kan jag se tillbaka på många sköna och trevliga helger tillsammans med familjen. Det är verkligen skönt att vi har alla dessa trevliga helger när det är som mörkast i vårt nordliga land. Men i morgon börjar vardagen igen, på sätt vis är det riktigt skönt att komma igång igen samtidigt skall erkännas att det sköna helglivet verkligen har sina förtjänster.

Nu är det ju så att livet också består utav en vardag, det går inte enbart att fokusera på de trevliga helgerna. Förutom mitt nyårslöfte att leva efter devisen att ”allt är möjligt” så har jag också bestämt mig för att bättre ta tillvara vardagarna. Det är ju faktiskt så att det mesta utav vårt liv förflyter under just dessa vardagar. Det vore därför minst sagt dumt att bara låta dessa vara transportsträckor mellan de vanliga helgerna, storhelgerna och semestern. Jag skall för egen bekänna att jag ibland fokuserat lite väl mycket på helgerna och semestern och bara låtit vardagen flyta iväg. Nej, nu är det slut med det – jag kommer att lägga lika stor vikt på att njuta av livet på vardagarna som på helgerna och semestern.

En sak som alltid gläder mig mycket så här års är att ljuset så smått börjar sitt återtåg. Med åren har den mörka delen av året blivit mer och mer jobbig att ta sig igenom. När nu ljuset börjar komma tillbaka känns plötsligt allt så mycket lättare särskilt när jag vet att det blir ljusare för var dag som går.

Ljusare tider blir det definitivt om vi ser till solens ökade närvaro på himlavalvet, men huruvida det blir ljusare tider i övrigt är tyvärr lite tveksamt med tanke på hur förra året slutade. Samtidigt har jag i tidigare inlägg pläderat för ett positivt och framåtriktad beteende. Solens närvaro kan vi människor, i all fall ännu, inte påverka, däremot är jag övertygad om vi kan påverka och påskynda en vändning av de dåliga tiderna som präglade slutet på 2008. För egen del kommer jag att leva upp till mina egna krav på framåtriktat beteende genom att tillsammans med ett antal kloka och framåtsyftade finansiärer att starta en helt ny verksamhet. Mer om detta kommer jag att berätta i kommande inlägg.

Jag tillönskar dig till sist en trevlig vardag och en ljusare framtid.

Gert Ohlin

Så här på årets andra dag vill jag tillönska dig en riktigt god fortsättning på det nya året. Du kanske gör som många andra så här i början på året d v s fundera över hur det nya året kommer att gestalta sig? För egen del har jag redan bestämt mig, det förstod du säkert redan när du läste mitt senaste inlägg. Jag deklarerade där att jag som nyårslöfte till mig själv bestämt mig för att leva efter devisen att ”allt är möjligt” under hela året. Från detta nyårslöfte är det inte långt för mig till att se på 2009 som ”Möjligheternas År”.

Men vadå Gert, lever du inte i samma värld som vi andra, kanske du tänker? Mitt påstående inser jag kan vara ganska provokativt vilket även delvis är mitt syfte. Samtidigt menar jag att den pessimism och krisstämning som präglade slutet av 2008, kan bli ett utav de största hoten mot vår välfärd 2009 och åren som följer om vi inte kan klara av att lägga dessa känslor bakom oss. Mitt sätt att bidra till en annan och betydligt mer konstruktiv inställning är bl a att här och i alla andra sammanhang tala mig varm för ett möjlighetsinriktat förhållningssätt.

Ett möjlighetsinriktat förhållningssätt innebär bl a att vi slutar med att hindra oss själva genom att begränsa oss till de ”gamla vanliga hjulspåren” och framförallt att vi slutar upp med att tänka i banor av att ”det är omöjligt”. Nästan alltid är det vi själva som begränsar oss. Alltför ofta ser vi bara till problemen och inte till lösningarna, framförallt inte till oprövade lösningar.

Vi inleder året i sviterna efter 2008 års världsomspännande finanskris och kraftiga konjunkturnedgång. Vilka möjligheter ger då detta för 2009? Enligt min uppfattning ger det oss oanade möjligheter om vi bara kan sluta att stirra oss blinda på problemen. I en lågkonjunktur sorteras all verksamhet ur som inte riktigt håller måttet på precis samma sätt som naturen sorterar ut det som inte friskt och starkt. Det kanske framstår som både lite syniskt och känslokallt när jag påstår att detta ger oss möjligheter. Jag lider naturligtvis med alla dem som nu kommer att förlora sina jobb men samtidigt är det inte hållbart i längden att arbeta i en verksamhet som inte håller måttet fullt ut, för eller senare skulle ändå denna verksamhet att tvingas lägga ned. Ser vi framåt några år, säg 2012 och framåt så kommer vi med all säkerhet att befinna oss i en helt annan situation, nämligen i en bristsituation på arbetskraft vi tidigare aldrig varit med om. Stora delar av den offentliga servicen (vård, skola, omsorg mm) och stora delar av den privata sektorn kommer att ha avsevärda svårigheter att hitta och behålla personal. Utnyttjar vi de möjligheter som finns under 2009 och 2010 kan vi lägga grunden för att kunna mildra dessa effekter. När vi väl står där 2012 och åren därefter kan det vara för sent.

En annan möjlighet för många verksamheter under 2009 är att kunna öka marknadsandelarna. Det är få tillfällen som är så gynnsamma som i en lågkonjunktur när det gäller att ta marknadsandelar. De verksamheter som har mod och klokskap att satsa nu kommer att inte bara kunna skörda frukterna på kort sikt utav detta utan än mer när det vänder om något år eller två. Alla exportföretag har dessutom stor hjälp av den svaga kronkursen, det är därför en gåta för mig att även dessa företag tycks vara som förlamade av pessimism. Nej, fram för lite mer drag under galoscherna och framtidstro!

Vill till sist återigen tillönska dig en riktigt god fortsättning på 2009 – dra även du ditt strå till stacken och ser till möjligheterna mer än till problemen. Under 2009 blir ”allt möjligt” d v s ”Möjligheternas År”!

2009-01-02

Gert Ohlin