SUSTAINABLE PERFORMANCE

Fredag lunch och jag har precis slängt i mig lite mat inför eftermiddagens och veckans sista arbetspass. Tänk så fort veckorna bara flyger i väg?

Du har säkert också hört och/eller läst om de enorma kostnaderna för samhället som arbetsskadorna bidrar med varje år. I SvD idag kan man läsa att forskare vid Stockholm Universitet beräknat samhällets kostnader för arbetsskador till minst 15 miljarder per år.

Nu är 15 miljarder förvisso ett enormt stort belopp och för att inte tala om allt lidande som drabbar de som skadas i sitt arbete. Men i förhållande till de kostnader (inkl produktionsbortfall) som bristfälliga arbetsförutsättningar medför är 15 miljarder ett marginellt problem. När jag räknar på kostnaderna för bristfälliga arbetsförutsättningar så hamnar jag på en total samhällskostnad (den offentliga + den privata ekonomin) på minst 200 miljarder per år. Men hur kommer jag då fram till denna astronomiska summa?

Mina beräkningar bygger på följande förutsättningar:

·        Minst 25 % av sjukfrånvaron har sin grund i bristfälliga arbetsförutsättningar och/eller arbetsmiljörelaterade problem.

·        Produktionsbortfall/effektivitetsbortfall/intäktsbortfall på grund av bristfälliga arbetsförutsättningar ligger genomsnittligt på minst 10 % (sannolikt minst det dubbla om jag ser till BAABs arbetsplatsdata)

Baserat på dessa förutsättningar (25 % av sjukfrånvaron + 10 % bortfall) hamnar jag uppåt cirka 250 miljarder per år.

Arbetsmiljöverkets Generaldirektör gav i radion idag uttryck för sin besvikelse över arbetsgivarnas bristande engagemang i arbetsmiljöns betydelse. Jag ansluter mig utan tvekan till denna besvikelse (OBS! gäller naturligtvis inte BAABs många uppdragsgivare som ständigt visar att de prioriterar denna fråga).

Nu är lunchrasten till ända, så nu måste jag sluta här samtidigt som jag önskar dig en härligt avkopplande och stimulerande helg!

Gert Ohlin

Torsdag morgon och jag är redan på hugget när det gäller min mission kring betydelsen av rätt arbetsförutsättningar. I går kväll gav jag arbetsgivarna rakt av en riktig käftsmäll när jag påstod att man gör väldigt lite åt de medarbetare som underpresterar. Självklart gäller detta inte för alla, det jag givetvis helt medveten om. Ibland har jag tyvärr lite för lätt att generalisera, men samtidigt är jag övertygad om att de flesta medger att jag till stora delar har alldeles rätt i min kritik.

Vi som arbetar med arbetsplatsutveckling och stöd till chefer för att utveckla och förbättra arbetsförutsättningarna i organisationen, möts väldigt ofta av argumentet: ”just nu har vi faktiskt inte tid till det här, vi har så mycket annat på gång” (organisationsutveckling, avveckling, rekrytering, kompetensutveckling, lean-projekt mm). Men hur i all fridens namn kan man resonera så? Har man inte tid till att se över och förbättra sina medarbetares arbetsförutsättningar, hur illa prioriterar man inte då? Samtidigt förstår jag förstås att det finns väldigt mycket annat som också är viktigt och det gäller förstås att alltid prioritera rätt.

Det jag menar är ett huvudproblem är att man betraktar det här med att säkra och utveckla medarbetarnas arbetsförutsättningar som en ”extrauppgift”. I min värld är förstås detta ett naturligt inslag i allt gott ledarskap. Skulle det inte vara det, vad handlar då ledarskap egentligen om? Handlar inte ledarskap om just att ge medarbetarna så bra förutsättningar som möjligt att nå de uppsatta målen? När man därför väljer bort att säkra och utveckla medarbetarnas arbetsförutsättningar så väljer man ju samtidigt bort det mest centrala i ledarskapet. Den dag man prioriterar bort ledarskapet, då är det verkligen illa ställt eller hur?

Trevlig torsdag och ät inte för mycket ärtsoppa och pannkakor!

Gert Ohlin

Seminarium - "Chefen från Helvetet"
Dåligt chefskap är inte bara en förlust för organisationen utan det är också en belastning på arbetsmiljön. Medarbetare kan bli sjuka av att behöva stå ut med en dålig chef. Går det att få fason på chefen från helvetet?

Onsdag sen kväll och jag känner ett behov av att skriva av mig innan det blir sänghalmen. Jag har suttit mycket i bil idag och därför lyssnat en hel del på nyhetssändningarna. Särskilt under förmiddagen dominerades dessa till viss del av nyheten att antalet avskedanden och uppsägningar på grund av personliga skäl ökar kraftigt under den senaste tiden. De som uttalade sig förklarade detta med att det dels blivit ett hårdare klimat ute på arbetsplatserna och dels att behovet av högpresterande medarbetare ökat p g a de alltmer slimmade organisationerna. Naturligtvis hade arbetsgivarna och facken lite olika syn på orsakerna bakom, men i allt väsentligt menar jag att orsakerna jag nyss nämnde var de främsta som kom fram i radioinslagen.

Nu har jag en delvis annorlunda syn på orsakssammanhanget. I grunden är det förstås så att kraven på vad medarbetarna skall prestera ökar hela tiden. Samtidigt som detta är sagt är det viktigt att inte glömma bort att detta även i ligger i medarbetarnas intresse. Jag har tidigare här på bloggen skrivit mycket om vårt behov av att känna oss framgångsrika och duktiga på våra arbeten. Problem uppstår naturligtvis när någon hamnar i en situation som försvårar eller omöjliggör en bra eller acceptable prestation. För att vi skall kunna prestera efter vår förmåga måste vi ha bra arbetsförutsättningar. Utan bra arbetsförutsättningar kan ingen prestera på en tillfredsställande nivå. Vad som är bra arbetsförutsättningar är naturligtvis väldigt individuellt.

Det naturliga för oss alla är förstås att vi söker oss till de arbetsgivare som kan erbjuda oss sådana arbetsförutsättningar att vi kan lyckas och bli framgångsrika. För att detta skall vara möjligt behöver vi förstås en arbetsmarknad som är betydligt mer rörlig än den vi har idag. En stor orsak till den dåliga rörligheten på arbetsmarknaden är den inlåsningseffekt som turordningsreglerna leder till. För många är detta en verklig spärr. Att lämna en arbetsplats där man ligger högt upp på turordningslistan mot en annan där man hamnar längst ned är för många en alltför stor risk. En annan orsak till den dåliga rörligheten är också arbetsgivarnas historiska tillkortakommanden när det gäller att växla ut medarbetare som inte går att utveckla till en acceptabel prestationsnivå från den egna organisationen. Hittills har de flesta arbetsgivare bara blundat för detta problem d v s blundat för de medarbetare som på grund av dåliga arbetsförsättningar inte presterar på en tillfredsställande nivå. Det första en arbetsgivare naturligtvis måste göra när en medarbetare underpresterar är att förbättra vederbörandes arbetsförutsättningar. I fall där detta visar sig vara mer eller mindre omöjligt återstår förstås inget annat än att växla ut dessa medarbetare från arbetsplatsen. Med växla ut menar jag förstås inte avskedanden eller uppsägning av personliga skäl utan personliga överenskommelser om villkoren för att avsluta anställningarna.

Det vi nu ser i termer av ett ökat antal avskedanden och uppsägningar av personliga skäl är i min värld ett stort underbetyg till arbetsgivarna. De fall jag personligen kommer i kontakt med ute på arbetsplatserna i min yrkesroll som arbetsplatsutvecklare är i de allra flesta fall riktigt gamla historier där de konkreta åtgärderna ofta helt lyst med sin frånvaro.

Vi hörs imorgon torsdag!

Gert Ohlin

Tisdag morgon och rimfrosten ligger som vit lakan om naturen utanför mitt fönster. Det blir att skrapa rutorna på bilen när jag om en stund skall köra iväg.

Tidigare idag på morgonen såg på morgon-TV ett resonemang kring fastighetspriserna och räntorna, särskilt påkallat av dagens räntebesked från Riksbanken. När det gäller fastighetspriserna så har ju dessa ökat väldigt kraftigt under de senaste 15 åren. Ökningstakten har legat betydligt över inflationen vilket priserna inte gjorde åren dessförinnan. Det finns enligt min uppfattning två tunga skäl till detta, dels har bostadsbyggandet legat på en mycket låg nivå och dels har bankernas utlåningspolitik varit väldigt expansiv. Ser vi till en början till bostadsbyggandet, särskilt i Stockholm och i de större städerna, så har denna legat på en rekordlåg nivå i förhållande till behovet av bostäder. Även bostadsbyggandet idag ligger på en på tok för låg nivå. Jag hörde för några dagar sedan att Stockholm förväntas växa med en halv miljon invånare under de kommande tjugo åren. Redan i dag är bostadsbristen enorm och hur kommer det då inte att bli?

Jag tror faktiskt inte att riskerna för en fastighetsbubbla är speciellt stor, särskilt inte i Stockholm eller i de större städerna. Jag bygger min uppfattning på dels bristen på bostäder och dels på bankernas egenintresse av ökade fastighetspriser. Bristen på bostäder innebär att efterfrågan är och kommer att bli betydligt större än tillgången på bostäder, åtminstone så länge som bostadsbyggandet inte ökar dramatiskt under de kommande åren. I en marknadsekonomi innebär detta som en naturlag att priserna kommer att fortsätta att öka. För bankerna är det också centralt att fastighetspriserna fortsätter att öka. Ett skräckscenario för bankerna är att priser sjunker vilket får till följd att fastighetsägarna sitter på större lån än fastigheternas värde d v s bankerna har inte längre tillräckliga säkerhet för sina lån och hej och hå så har vi en ny finanskris på halsen.

Jag kan inte undvika att göra en liten tillbakablick till min egen tid i bankvärlden på 1980-talet och en bit in i 1990-talet. Under min gjordes det alltid en värdering av de fastigheter som skulle belånas. Denna bankvärdering låg regelmässigt ca 10 – 25 % under de aktuella marknadspriserna. Banken belånade fastigheterna utifrån sina värderingar och inte som idag utifrån försäljningspriset. Bankernas utlåningspolitik som idag bygger på belåning av försäljningspriserna får ofrånkomligen till följd att det ligger i bankernas intresse att priserna ökar eller åtminstone inte minskar.

Trevlig tisdag önskar

Gert Ohlin

Måndag eftermiddag och jag har fått en stund till att skriva ned det som upptar mitt intresse idag. I slutet på förra veckan fick åtskilliga tillfällen till ägna mig åt lyssnandets svåra konst, främst beroende på att jag tappat rösten. Det här med att lyssna är när det kommer till kritan inte alltid så enkelt. Sannolikt har jag lyckats ganska bra med mitt eget lyssnande, eftersom det var många i förra veckan som gav mig den återkopplingen. Du kommer kanske ihåg att jag berättade att jag vänt mig till ett tiotal personer och bett dem beskriva hur de ser på mig i termer av tre egenskaper. Bra på att lyssna kom upp ett antal gånger, varför jag dragit den slutsatsen att jag inte är helt ute och cyklar när det gäller lyssnandets svåra konst.

Själv så skiljer jag på att ”höra på” och på att ”lyssna”. När jag bara ”hör på” så gör jag det utan någon egentlig reflektion. Däremot när jag lyssnar så är jag betydligt mer fokuserad och reflekterande. Det som man måste ha i åtanke är att vi män ofta har ett betydligt smalare sätt att lyssna jämfört med kvinnor. En kvinna lyssnar ofta betydligt bredare än vad vi män gör som istället hela tiden försöker att komma åt ”pointen” i det som sägs. Och när vi kommit åt detta, så avbryter vi kommer ofta direkt med en lösning. Denna skillnad mellan könen har jag känt till länge, varför jag hela tiden anstränger mig att lyssna så brett som möjligt och på så vis uppmuntra den som talar att utveckla sitt resonemang. Tyvärr är det nästan endast i min yrkesroll som jag tillämpar detta med framgång, internt och privat har jag ofta alltför bråttom att avbryta och komma med en ”lösning”.

Nej, nu väntar en hel massa arbete på att bli slutfört, varför jag slutar här med att tillönska dig en härlig vecka!

Gert Ohlin

Fredag förmiddag och rösten min sviker mig fortfarande, visserligen får jag fram ett litet ynkligt pipljud men mer är det inte. Med andra ord så får jag förbereda mig på ännu en dag utan prat och telefon. Dagens föreläsning uppe i Grums gick åt skogen och fick förstås ställas in, därför befinner jag mig hemma på kontoret i dag. I och för sig har jag väldigt mycket som jag behöver skriva på, så det går ingen nöd på mig.

Jag har reflekterat en hel del kring det här med våra kommunikationsmedel under det senaste dygnet. Att förlora talförmågan gör en väldigt handikappad och plötsligt känner jag mig väldigt isolerad och missförstådd. Hur kul är det att hela tiden kommunicera via sms, mejl och handskrivna lappar? Fantastiskt i och för sig att vi har tillgång till sms och mejl, utan dessa hjälpmedel hade jag varit totalt isolerad från omvärlden just nu. Teckenspråket är ett fantastiskt instrument, som jag nu börjar inse den fulla vidden av.

Gårdagens hemresa från Kristinehamn blev ingen kul resa precis. Blötsnö och kring nollan under i princip hela resan var ingen höjdare då jag körde på sommardäck. Jag var oerhört tacksam för min fyrhjulsdrivna Audi Q5 igår, vilken fantastisk vinterbil!

Bilden ovan tog jag under resan hem igår.

Det var allt för den här veckan och nu önskar jag dig en riktigt trevlig helg!

Gert Ohlin

Torsdag eftermiddag och jag befinner mig för tillfället i Kristinehamn i avvaktan på ett besked från min uppdragsgivare i Grums imorgon. Det är nämligen så att rösten svek mig i morse. Redan igår började hesheten och idag på morgonen försvann det lilla av rösten som fanns sedan igår kväll. I morgon är jag uppbokad att hålla en föreläsning för ett ganska stort antal chefer, vilket naturligtvis blir svårt om jag inte har någon röst. Jag har aviserat min kund att chanserna ligger kring max 10 % att jag kan genomföra mitt uppdrag imorgon. Ställer kunden in det hela redan nu i eftermiddag så vänder jag tillbaka och åker hem och kurerar mig.

Tidigare idag morgon innan jag satte mig på tåget upp till Stockholm så kunde jag konstatera att snön låg på marken hemma i Växjö. M a o blev det en kort höst, för vintern tycks ha kommit till Växjö, i alla fall för tillfället.

Att inte kunna tala är ett hemskt handikapp! Hur beställer man t ex det man vill äta eller köpa utan att kunna tala? Jag har pekat och skrivit lappar hela dagen och folk stirrar på min stora halsduk som har jag virad runt halsen. Jag inser också, med viss rodnad på kinderna, hur mycket jag glappar med käften om dagarna. Att bara vara tyst som idag är faktiskt en ren plåga, men det är säkert också nyttigt att få tillfälle att tänka efter hur beroende jag är av rösten och mitt tal.

Nej, nu skall jag försöka beställa en ny kopp hett kaffe för halsen. Det var viktigt att dricka mycket varmt förstod jag på ett råd jag fick tidigare idag från en läkare.

Tysta hälsningar från Kristinehamn

Gert Ohlin

Onsdag eftermiddag och idag har jag kört mitt race som vanligt trots att snuvan och hostan finns där i bakgrunden. Såg på väderprognoserna att vintern står och lurar i vassen med snö även här nere i södra delanar av landet och jag som fortfarande kör på sommarsulor på bilen. Får vi en kort höst i år mån tro?

Jag vet inte hur du har gjort, men jag tog mig själv på orden igår med tanke på gårdagens inlägg. I går sände jag ut ett mail till 10 personer i mitt nätverk som jag vet är raka och ärliga mot mig och bad dessa att ge mig en feedback på hur de upplever mig. Jag bad dem beskriva mig i endast tre egenskaper, positiva såväl som negativa förstås. Hittills har jag bara fått in svar från fyra av dessa så det är för tidigt för mig att dra några slutsatser, men oj!, vad spännande det är.jag  Gör gärna du också på samma sätt, om inte annat för att få uppleva samma spänning som har nu.

Trevlig lill-lördag önskar

Gert Ohlin

Tisdag förmiddag, jag har även idag tyvärr fått kasta in handduken i matchen mot förkylningen som flög på mig under helgen.

I gårdagens inlägg var jag inne på det här med våra tre bilder d v s hur vi uppfattar oss själva, hur vi uppfattas av vår omgivning och hur vi skulle vilja uppfattas. Jag påstod även att det inte sällan handlar om tre olika bilder på oss själva, vilket naturligtvis inte är helt bra. Det eftersträvansvärda är förstås där bilderna överensstämmer helt med varandra. Men hur får man till det, kanske du undrar? Något helt enkelt svar på detta har jag förstås inte, men här följer ändå några råd från mig:

1. En grundförutsättning är förstås att du har en klar uppfattning över hur du vill uppfattas av din omgivning. Har du inte detta klart för dig, föreslår jag att du sätter dig ned i lugn och ro och skriver ned detta på ett papper. Formulera helst den ”önskade bilden av dig själv” så konkret som möjligt i egenskaper eller liknande typ t ex: generös, social, effektiv mfl egenskaper.

1. När du har din ”önskebild” helt klar för dig bör du jämföra denna med hur du upplever dig själv. Stämmer dessa bägge bilder bra in med varandra har du i alla fall två bilder som är lika. Finns det en skillnad så är det förstås denna du skall börja arbeta med. T ex om du vill uppfattas som generös men inte är det enligt din egen uppfattning om dig själv så vet du därmed vad du måste börja arbeta på.

1. När du kommit så långt att din självbild och din önskebild överensstämmer med varandra så återstår den tredje viktiga bilden d v s den bild som din omgivning har på dig. Enda sätter att få kännedom om denna är du att ber din omgivning om feedback. Fråga några av de vänner, kontakter m fl som din omgivning består av och som du har en rak och ärlig relation med hur de uppfattar dig som person. Du bör förstås fråga som många som möjligt för att få en så säker uppfattning som möjligt. När denna tredje bild (omgivningens bild av dig) börjar bli tillräckligt tydlig och säker så jämför du denna med din självbild och önskebild. Den eventuella diskrepans som framkommer utgör samtidigt den prioritering du bör göra för att justera omgivningens bild av dig. T ex om du inte uppfattas som tillräckligt social (om detta är din önskebild) så vet du samtidigt vad du skall arbeta på.

Visst låter allt detta väldigt enkelt och simpelt? Rent teoretiskt är det är verkligen ingen teknisk fysisk, tvärtom! Däremot i verkliga livet är det tyvärr inte lika enkelt och simpelt. Framförallt tar det tid att ändra omgivningens bild av dig i det fall du önskar att förändra denna. Här måste du ha ordentligt med tålamod samtidigt som du måste arbeta målmedvetet och fokuserat med att ändra ditt beteende.

Lycka till i arbetet med dina tre bilder av dig själv!

Trevlig tisdag önskar

Gert Ohlin

Måndag förmiddag, idag har jag har fått kasta in handduken i matchen mot förkylningen som flög på mig under helgen. Men vem skall väl klaga när det bara handlar om något sådant trivialt som en förkylning. Turligt nog så hade jag ingen resa inplanerad till idag utan jag kan med gott samvete ligga och vila mig utan att någon uppdragsgivare kommer i kläm.

I slutet på förra veckan var jag inne på det här med varumärken, här på bloggen. Inspirerad av det kommer jag att börja veckan med ett närliggande ämne, nämligen vår självuppfattning i relation till hur vi uppfattas av andra och hur vi vill bli uppfattade. Jag brukar ibland tänka på detta utifrån tre bilder eller foton av oss själva. Första bilden beskriver hur vi ser på oss själva, den andra bilden beskriver hur vi uppfattas av vår omgivning och slutligen den tredje bilden som beskriver hur vi vill bli uppfattade. Inte sällan blir detta tre ganska olika bilder, eller hur? Den ideala situationen är förstås den där bilderna är exakt desamma, men hur ofta är det så?

I morgon återkommer jag med några tankar och idéer hur man kan göra för att få bilderna att närma sig varandra.

Host, host nu återgår jag till det vågräta läget för att underlätta för kroppens motståndskrafter och låta dessa få arbeta ifred.

Ha en fin vecka önskar

Gert Ohlin

Fredag kväll och jag har en stunds väntan här på Arlanda innan mitt flyg hem till Växjö om en timme. Roligare ställen än Arlanda en fredagskväll finns faktiskt, men det finns å andra sidan mycket sämre ställen också. Men den som väntar på något gott väntar sällan för länge.

I gårdagens inlägg resonerade jag kring att vi är våra egna personliga varumärken. Idag tänker jag fortsätta på ämnet varumärken genom att resonera kring vilken betydelse vi har för våra arbetsgivares varumärken. Det är förstås självklart att vi som anställda är en stor och viktig del av det varumärke som vår arbetsgivare har och får. Tyvärr är det kanske inte alltid som alla inser betydelsen av detta. Så snart vår omgivning får/har vetskap om var någonstans vi arbetar så är det centralt att vi tänker på hur vi uppträder och agerar. Genom vårt sätt att vara och agera påverkar vi vår arbetsgivares varumärke och detta gör vi faktiskt både under arbetstid och på fritiden. Vi måste alla tänka på att vi har vår arbetsgivares ”hatt” på oss mer eller mindre hela tiden, först när vi som medarbetare tillsammans med våra arbetsgivare inser detta, säkrast och vårdas varumärket på ett adekvat sätt.

Men det här är ju rena självklarheterna du talar om, menar du säkert? Visst är det så, men du har säkert lika ofta som jag undrat över hur många det ändå tycks vara som inte inser detta d v s att man är en väsentlig del av arbetsgivarens varumärke. Tänk t ex på hur det är i trafiken där många firmabilar kör som blådårar eller på en del medarbetares beteende och attityder till oss kunder i service- och handelsnäringarna. Inom idrottsvärlden ser vi också inte helt sällan att vissa idrottsmän inte tycks inse att de är en väsentlig del av sin förenings varumärke.

Nog om detta för tillfället och över istället till min hälsning inför helgen som jag hoppas blir både trevlig och avkopplande.

Trevlig helg önskar

Gert Ohlin

Torsdag kväll och jag sitter på bussen från Umeå upptill Luleå, d v s en av de blå dubbeldäckarna som ständigt åker utmed norrlandskusten. Tidigare idag fick jag uppleva säsongens första snöfall. Här uppe i Umeåtrakten har snön vräkt ned i massor idag, men nu har det mesta redan smält bort.

Nåväl, hur är det nu – hur har DU vårdat Ditt varumärke idag? Vilken dum fråga kanske du tänker eller vad menar du med det? Jo, det jag menar är att vi är våra egna varumärken. Vår omgivning, kända som okända, värderar oss ständigt utifrån vårt beteende och agerande precis som vi själva gör när det gäller andra människor, företag, organisationer mfl. Är vi rädda om vårt eget varumärke så måste vi hela tiden ha detta i åtanke precis som vilket medvetet företag som helst. Lika lång tid som det tar att bygga upp ett starkt och förtroendeingivande varumärke nästan lika snabbt går det förstöra det. Genom att vi betraktar oss själva som ett varumärke kanske vi blir lite mer medvetna om och tänker på hur vi uppfattas. Nu säger jag inte för egen del att jag alltid tänker på mig själv som ett varumärke, men väldigt ofta gör jag faktiskt det. Du har säkert precis som jag en bild över hur DU vill uppfattas av andra. Tyvärr är det ju inte ovanligt att denna bild inte alltid helt stämmer med verkligenheten. Diskrepansen mellan vår önskebild och verkligheten kan bara vi själva påverka. Varje företag har ju en vision om hur man vill uppfattas på marknaden och för att nå denna lägger man ned både stora kostnader och arbete. Jag försöker så gott jag kan att leva efter samma modell, d v s jag arbetar medvetet med att bygga och förändra mitt varumärke mot den bild av mig själv som jag önskar att alla jag möter skall ha.

Har du inte tänkt i dessa banor, föreslår jag att du sätter dig ned i lugn och ro och formulera den bild av dig själv som du önskar din omgivning skall ha. I det fall du misstänker att denna önskvärda bild inte stämmer helt med verkligheten bör lägga upp en plan för att åstadkomma detta i termer av ett ändrat beteende och agerande. När du nått ditt mål måste du sedan vårda ditt varumärke genom att varje dag har detta i åtanke i mötet med andra människor.

Nej, nu börjar jag känna ett lätt illamående av att sitta och skriva här på bussen. Att åka buss är inte riktigt min melodi, men vad gör man inte för att åka miljövänligt och kostnadseffektivt?

Trevlig torsdagskväll önskas från E4:an någonstans mellan Umeå och Skellefteå

Gert Ohlin

Onsdag eftermiddag och jag fick en stund helt oplanerad ledighet mellan dagens två uppdrag. I skrivande stund befinner jag mig i Umeå men om några timmar är det huvudstaden som gäller för kvällen och natten innan jag ställer kosan mot norra delarna av landet igen.

Dagens lilla inlägg tänker jag ägna åt en annan svår situation för chef/ledare. I mina senaste inlägg har jag resonerat kring svårigheterna att dels leda en grupp medarbetare som inte har något förtroende för sin chef/ledare och dels svårigheterna att leda personer man som ledare inte gillar/uppskattar. Idag kommer jag att skriva en del kring hur svårt det kan vara att utöva ett bra ledarskap utan ett stöd från den egna chefen. I min vardag träffar jag ganska regelbundet chef/ledare som ger uttryck för att de inte har något stöd från sin egen chef. Ofta är situationen än besvärligare i den meningen att de även känner sig direkt ifrågasatta av sin egen chef, eller som en chef berättade för mig att vederbörandens chef hade sagt - ”du skall veta att jag har ögonen på dig”. Du förstår säkert hur tufft det måste vara och hur svårt det är i en sådan situation att kunna utöva ett gott ledarskap. Jag har ingen tillförlitlig statistik att vila mig på, men min långa erfarenhet säger mig att det är över 50 % av de chefer som fungerar dåligt i sitt ledarskap som samtidigt säger sig ha ett dåligt stöd eller rent av känner sig motarbetade uppifrån. Vad som i varje enskilt är ”hönan eller ägget” i detta är naturligtvis svårt att säga, men att det finns ett klart samband det vågar jag sätta min erfarenhet i pant på.

Jag bygger mitt resonemang mycket på de faktorer jag ser som gemensamma för de chefer/ledare som är framgångsrika i sitt ledarskap. En grov sammanfattning av dessa gemensamma ”framgångsfaktorer” är följande:

• Trygghet i rollen som ledare
• Stort förtroende från medarbetarna
• Starkt stöd och förtroende från överordnade
• Medarbetare som uppskattas och värderas högt av sin chef
• Förmåga att lyssna och bjuda in till dialog utan prestige och snäva ramar
• Tydlig kommunikation och information
• Kontinuerlig återkoppling och uppskattning till medarbetarna
• Lever som man lär
• Utvecklingsfokus och gläds åt medarbetares framgångar
• Inte rädd för att ta beslut och inte rädd för att ändra beslut när så krävs

Men oj, vad tiden har rusat i väg, nu måste jag sluta annars missar jag min taxi ut till flygplatsen.

Trevlig onsdagskväll önskas från Umeå

Gert Ohlin

Måndag morgon och jag ser framemot en hel dag på hemmakontoret innan jag sticker iväg imorgon bitti på veckans äventyr i Stockholm, Umeå och Luleå. Jag hoppas du hade lika fint helgväder som vi hade här nere i Småland. Nu är det verkligen fantastiskt vackert i naturen med alla färgerna och den klara luften med alla höstdofterna.

Fredagens inlägg kring svårigheterna att utöva ett bra ledarskap om man är ifrågasatt som chef har rönt ett visst intresse, och som vanligt när jag torgför mitt resonemang kring detta får jag frågor kring det motsatta förhållandet d v s svårigheterna att leda medarbetare man inte gillar. Denna situation är om möjligt ännu besvärligare. För att en medarbetare skall kunna göra sitt bästa är det avgörande att vederbörande känner sig både respekterad och uppskattad av sin närmaste chef. Upplever inte medarbetaren detta så påverkar detta arbetsprestationen mycket negativt i den bemärkelsen att hon/han gör allt för att minimera riskerna för att bli ”ännu mindre uppskattad och/eller respekterad”. Att ”riskminimera” i detta avseende betyder det att medarbetaren gör allt för inte riskera att göra något fel eller säga något fel vilken i praktiken betyder hon/han aldrig tar några initiativ eller lägger manken till för att göra en toppinsats (ju mer som görs ju större blir ju risken att något blir fel).

En chef/ledare kan aldrig med framgång dölja sina negativa känslor inför den aktuella medarbetaren även om hon/han försöker, det är med andra ord precis som i livet i övrigt. Hyser vi negativa känslor inför någon så signalerar vi detta ofta väldigt tydligt, även om vi inte säger något. Vårt vanligaste beteende inför någon vi inte gillar är att ha så lite som möjligt med hon/han att göra och när vi trots allt måste ha en kontakt blir denna ofta väldigt spänd och/eller formell och känslolös.

En chef som har en eller flera medarbetare som vederbörande ogillar har en jättesvår situation att hantera när det gäller ledarskap. Den enda långsiktigt hållbara lösningen på detta dilemma är att tillsammans med medarbetaren/medarbetarna ifråga se till att utveckla dessa till en nivå där missnöjet försvinner. Att bara gå omkring känna negativa känslor gentemot medarbetarna blir ohållbart i längden för alla inblandade parter.

Nej, nu måste jag ge mig i kast med dagens arbete. Ha en riktigt fin vecka!

Gert Ohlin

Jag vaknade upp lite tidigare än vanligt idag på fredags morgonen och började tänka tillbaka på allt jag varit med om tidigare i veckan men plötsligt slog det mig att jag har en hel del som jag måste förbereda inför dagens möten här i Karlstad. Men innan jag sätter mig och gör detta, tänker jag dela mig av några de reflektioner jag gjorde nyss i sängen innan jag steg upp och satte mig framför datorn.

Jag har tidigare här på BAAB-bloggen varit inne på att det inte alltid är enkelt att vara chef och ledare. Enligt min erfarenhet är det extra tufft för chefer som upplever/känner att de är ifrågasatta av någon eller några av sina medarbetarna. Jag är helt övertygad om att det just är detta som gör att så många chefer inte är speciellt intresserade av det här medarbetar-, klimat- eller trivselundersökningar. Jag har under de senaste 25 åren mött flera hundratals och kanske rent av tusentals chefer i samband med genomgångar av våra arbetsplatsanalyser (BAAB Arbetsplatsanalys, läs gärna mer om dessa på www.battrearbetsmiljo.se ). Det är mer regel än undantag att merparten av dessa upplever ett ganska stort obehag när vi kommer in på avsnittet om t ex medarbetarnas förtroende för dem. Detta är förstås helt naturligt, för vem vill vara ifrågasatt av dem man skall leda och arbeta ihop med? I mitt dagliga värv möter jag relativt frekvent chefer och ledare som sliter med en upplevelse/känsla av att vara ifrågasatta. Väldigt ofta är denna upplevelse/känsla dessutom sakligt grundad men det händer förstås också inte alltför sällan att upplevelsen/känslan inte har någon substans i verkligheten. Med andra ord är detta en ganska vanlig ”rädsla” hos många chefer och ledare.

Det jag, grundat på min långa erfarenhet och den omfattande arbetsplatsdata vi har inom BAAB, vågar påstå är att chefer som upplever/känner att de är ifrågasatta (grundat eller ogrundat) över tiden får allt svårare att utöva ett bra ledarskap. Bakgrunden till detta är förstås vårt stora behov av att vara respekterade/populära/älskade av vår omgivning. När denna känsla inte finns blir vi nästan alltid stressade/frustrerade vilket naturligtvis påverkar vårt beteende. Det vanligaste beteendet är att vi drar oss undan den/dem som vi upplever ifrågasätter och/eller tycker illa om oss. Drar vi oss inte undan så uppträder vi i alla fall inte på ett naturligt sätt t ex kan vi bli alldeles för insmickrande eller motsatsen avvisande mot den/dem som känner ifrågasätter oss. Det är som du förstår inte en bra kombination att vara ifrågasatt som chef eller ledare. En förutsättning för att vi, som individer eller chefer, skall bli respekterade/populära/älskade är förstås att vi uppträder naturligt med den personlighet vi har. En god relation med en annan människa bygger i grunden på att vi känner oss trygga i det att vi kan förutse vederbörandes reaktioner. För att vår egen omgivning skall kunna känna denna trygghet och kunna förutse våra reaktioner är det nödvändigt att vi är naturliga och inte spelar några roller. Över tid är det alltid vårt naturliga jag som är hållbart. Ställer vi oss till blir vi omöjliga att förutse vilket bidrar till otrygghet/osäkerhet och då kan aldrig våra relationer bli hållbara.

Men oj, vad tiden har rusat i väg. Nu måste jag sluta och kasta mig över mina förberedelser inför dagen.

Ha en riktigt skön helg så hörs vi i nästa vecka!

Gert Ohlin

Onsdag kväll och jag har precis kommit hem till min kollega och gode väns fantastiska bostad här på Sollerön utanför Mora. Tidigare ikväll var vi på hockey och såg den allsvenska matchen mellan Mora IK och Tingsryds AIF hemma från Småland. Du vet ju att mitt hjärta klappar extra mycket för Mora IK, men tidigare ikväll så vara mina idrottskänslor väldigt splittrade. Tingsryds AIF är min ungdoms favoritlag och jag vet inte hur många gånger jag och kompisarna åkte ned de fyra milen från Växjö till Tingsryd för att heja fram TAIF, men väldigt många var det i alla fall. Det TAIF gjort i och med att komma upp i årets upplaga av Hockeyallsvenskan är i mina ögon något väldigt stort. Lilla Tingsryd, hur är det bara möjligt? Hur som helst, kvällens match vann till sist Mora IK med rättvisa 3-1, trots ett ledningsmål för TAIF.

Nog om ishockey nu och över till mitt dagliga gebit d v s arbetsplatsutveckling i den bemärkelsen att utveckla allt ifrån arbetsmiljö, effektivitet, organisation, ledarskap till styrning och styrmodeller. Här på bloggen har jag flera gånger framfört tankar och synpunkter kring det här med ledarskap och att vara chef. Det är väl i sig få ämnesområden som det skrivs och har skrivits så mycket om som just ledarskap. I princip varje dag så möter jag ju chefer som vill diskutera och få råd i allehanda ledarskapsfrågor, så det är inte så konstigt att en del av detta också ger uppslag till inlägg här på bloggen.

Flera gånger tidigare har jag varit inne på att det ofta är en tuff utmaning att vara chef och ledare. Under hockeyn tidigare kväll så tänkte jag mycket på coacherna för de bägge lagen och deras ledarutmaning. Inför och under varje match bör ju coachen (chefen) ingjuta både mod och positiva målbilder hos spelarna. Efter matchen gäller det att hantera både nederlag och framgångar på ett smart och framåtriktat sätt. Utanför idrottens värld menar jag att detta är minst lika viktigt. Att leda en verksamhet i framgång är naturligtvis betydligt enklare än motsatsen. Uti i näringslivet har jag under de senaste åren sett många exempel på hur svårt och fel det kan bli om ledarskapet inte lyckas att hantera motgångar (dåliga resultat). Det vanligaste felet som görs i näringslivet i dåliga tider är enligt min erfarenhet att cheferna inte kan hantera motgångar. Jag har noterat två ytterligheter under den senaste finanskrisen, dels chefer som svartmålar situationen i syfte att ingjuta en maximal insikt i sin organisation om hur allvarligt läget är och dels chefer som gör tvärtom d v s skönmålar situationen och undanhåller den verkliga situationen för organisationen. Inget av detta är särskilt framgångsrikt som du säkert förstår. När det gäller att hantera nederlag och framgångar så är jag övertygad om att detta ofta hanteras betydligt bättre inom idrottens värld.

Tidigare ikväll efter matchen fick jag möjligheten att lyssna på den sedvanliga presskonferensen där de bägge spelande lagens coacher kommenterade sina lags prestationer och svarar på pressen frågor. Det var slående med vilken ödmjukhet och med vilken analytisk distans som de kommenterade sina lags prestationer. Mora IKs coach Harald Lückner var både ödmjuk och analyserande när han kommenterade sitt lags seger samtidigt som han lyfte fram ett antal förbättringsområden. TAIFs coach Mikael Tisell var lika ödmjuk han när han kommenterade förlusten. För det första så medgav han utan vidare att Moras seger var helt rättvis samtidigt lyfte han fram det som var bra hos sitt eget lag. Här menar jag att näringslivet har mycket att lära. En seger är just en seger och den går inte att leva på hur länge som helst samtidigt är en förlust också just en förlust och den måste accepteras för vad den är samtidigt måste den utnyttjas på ett framåtriktat och så positivt sätt som möjligt.

Nej, nu har mina ögonlock blivit alltför tunga för att jag skall kunna skriva något mer.

God natt önskas från Sollerön

Gert Ohlin

Tisdag eftermiddag och jag har en stund över mellan mina möten här i Stockholm till min blogg. Igår var jag som sagt i Oslo och idag på morgonen läste jag den norska motsvarigheten till Dagens Industri nämligen Dagens Naeringsliv (DN) innan jag äntrade planet hit till Stockholm.

I dagens DN (d v s Dagens Naeringsliv) talas det mycket om den stora optimismen i det norska näringslivet. Framtidstron är tillbaka på samma höga nivå som före finanskrisen. Nästan alla branscher går som tåget så även byggindustrin, dock med undantag för industribyggnationen. Att det går bra på andra sidan kölen märker man tydligt i samband med rekrytering. För egen del är jag för närvarande inblandad som konsult i en chefsrekrytering och det har varit anmärkningsvärt få kvalificerade sökanden till en den aktuella tjänsten. Min uppdragsgivare är ett mycket välrenommerat företag med två starka nordiska varumärken, trots detta kom det inte in speciellt många ansökningar. En motsvarande befattning i Sverige hade säkert lockat minst dubbla antalet om det räcker.

På flyget till Norge noterade jag också att det många internationella besökare som kommer dit i syfte att göra affärer. Norge är även en jättestor arbetsmarknad för många svenskar, inte minst ungdomar. På hotellet där jag sov i natt och ute på flygplatsen är det nästan fler svenskar än norrmän som arbetar. Känner du några arbetslösa svenska ungdomar kan ett tips definitivt vara att söka sig till Norge, där snurrar hjulen nu allt fortare. Pengar finns ju i Norge i massor, det vet vi ju. Så såväl som för egen del som för många andra borde en satsning på Norge inte var helt fel nu.

Ha en fortsatt trevlig tisdag.

Gert Ohlin

Måndag mycket tidig morgon och jag sitter på tåget ned till Kastrup för att därifrån om några timmar ta mig upp till Oslo där jag skall vara idag. Jag hoppas du haft en fin helg och nu ser framemot en ny härlig arbetsvecka.

När jag öppnade min e-post för en stund sedan här på tåget såg jag till min glädje att Trafikverket svarat på min tidigare kritik mot avsaknaden av ”framkomlighetsperspektivet” i samband med vägbyggen. För det första blev jag lite förvånad att de svarar en söndag, tydligen har de väldigt mycket att göra. För det andra är jag också imponerad över de uttömmande svaren jag fick på alla mina frågor (ifrågasättande). Det är helt klart så att Trafikverket besitter en hel massa kompetens, vilket jag naturligtvis aldrig ifrågasatt.

Svaren jag fick gav mig en god förklaring på varför vi har det som vi har på vägar i samband med vägarbeten. Läs gärna alla mina tidigare inlägg kring detta. Min huvudfråga till Trafikverket var i vilken utsträckning som framkomlighetsperspektivet beaktas i den samhällsekonomiska kalkylen. Trafikverket medger att så att inte görs i den standardiserade kalkylmodellen man använder, men säger samtidigt att detta är en identifierad brist. Förhoppningsvis hade man redan identifierat denna brist innan jag började ifrågasätta detta. Eftersom det är en identifierad brist så borde det med andra ord finnas hopp inför framtiden?

Huvudproblemet som jag ser det efter att ha läst hela Trafikverkets svar, är bristen på koppling mellan Trafikverkets budget, eller egentligen det statsfinansiella perspektivet, och den samhällsekonomiska kalkylen (inverkan på samhällsekonomin totalt). Trafikverket har en starkt begränsad budget i förhållande till behoven och alla mycket angelägna vägbyggnadsprojekt. Mitt förslag att använda alla dygnets tider och alla veckodagar skulle förstås öka kostnaderna för själva vägbygget vilket skulle drabba Trafikverkets budget som då inte skulle räcka till. Samtidigt är jag övertygad om att det ur samhällsekonomisk synpunkt vore klart lönsamt. Problemet blir därför bristen på totalekonomisk analys. För ett företag är det självklart att göra en total företagsekonomisk analys innan man beslutar om t ex en investering. För staten som styrs av en modell som i stora stycken bygger på ”kontantprincipen” blir tyvärr detta inte alltid nödvändigt. Det som på kort sikt förbrukar minst resurser för staten blir nästan alltid det som prioriteras oavsett om en samhällsekonomisk beräkning skulle visa på tvärtom. Min tidigare kritik mot Trafikverket var i detta sammanhang alltför hård och oresonlig, det inser jag nu.

Jag önskar dig nu en riktigt härlig vecka!

Gert Ohlin