SUSTAINABLE PERFORMANCE

Det är tidig måndag morgon och jag sitter och lägger handen vid de sista förberedelserna inför veckans alla resor. Om en stund bär det av till Varberg och sedan till Göteborg, från imorgon blir Stockholm och Luleå resten av veckan.

När jag om en stund ger mig iväg hoppas jag att förra veckans fantastiskt forsande flyt även fortsätter den här veckan. När jag under helgen tänkt tillbaka på veckan som gick har jag många gånger hamnat i liknelsen om ketcupflaskan, du vet man skakar och skadar den och plötsligt kommer allt på en gång. Precis så upplevde jag förra veckan då det bara flög på mig en hel massa affärer varav några riktigt maffiga. Nu skall dock sägas att den här perioden, d v s i månadsskiftet augusti september, ofta innebär ett genombrott när det gäller affärsavslut. Nu är alla tillbaka efter semestern och nu gäller det att ta beslut för att dessa skall kunna få något genomslag innan året är till ända.

På tal om flyt så hade väl också herrlandslaget i friidrott ett forsande flyt under helgens finnkamp? Vårt duktiga damlandslag skulle ju vinna på pappret och gjorde så med god marginal trots att stjärnorna Klyft och Kallur saknades. Herrlandslandslaget däremot var mer eller mindre utslagna på förhand enligt de så kallade kalkylerna med vann till sist med åtta poäng tackvare ett flyt som påminner om mitt eget under förra veckan. Allt och lite till som kunde lyckas gjorde så, det är det jag kallar för forsande flyt.

Nu hoppas jag du också får en vecka med forsande flyt.

gert

Fredag morgon och jag vaknar upp här på hotellet i Örebro och tänker tillbaka på den gången för ett tiotal år sedan när jag var i precis samma situation. Men tro nu bara inte att det är tio år sedan jag var här i Örebro, för det var för inte så länge sedan. Det som hände den gången jag nu tänker på var faktiskt riktigt kusligt.

Vad hände? Jo, jag vaknade som jag brukar strax före sex på morgonen. Under tiden jag mornar mig i sängen kom plötsligt tanken – var är jag? Med ett ryck kastade jag mig ur sängen och sprang bort till fönstret och drog bort gardinen som täckte fönstret. Jag tittade mig omkring och kände inte igen något av det jag ser från fönstret, kanske i och för sig inte så konstigt eftersom jag hade utsikt över en parkeringsplats uppe på ett tack mot en anonym husvägg. Paniken började så smått komma över mig och hur mycket jag än funderade förblev minnet helt tomt, jag hade inte en aning om i vilken stad jag befinner. Du kan säkert tänka dig hur detta måste ha känts för mig. Eftersom jag bodde på ett kedjehotell så blev jag inte klokare av att titta i broschyrerna som stod i ett ställ vid telefonen. Paniken växte och jag började tro att jag blivit helt galen eller fått en stroke eller något liknande. Men efter en stund började jag att tänka lite klarare och gick bort till min kavaj för att titta i min kalender, tyvärr hade jag slarvat med mina noteringar för dagen innan, där står bara ett namn på ett företag och en person och plötsligt insåg jag att jag befann mig i Örebro. Den lättnad jag kände då kan jag inte beskriva, men trots denna så satt chocken över händelsen kvar i mitt huvud flera dagar det kommer jag ihåg.

Nu tror du säkert att jag hade festat något alldeles vansinnigt kvällen innan, men då tror du helt fel. Efter mitt kundmöte vet jag att jag ägnade kvällen åt att gå igenom en massa ansökningarna på en konsultbefattning som vi hade utlyst, så starkare drycker än Ramlösa hade jag inte druckit. Den enda anledning jag kan se till det inträffade var den arbetsbelastning och det omfattande resande som jag hade haft månaderna före den här händelsen.

Idag bär vidare för min del till den gamla fotbollsmetropolen Degerfors, där var det faktiskt länge sedan jag var. Framåt eftermiddagen vänder jag sedan kosan hemåt igen och ser redan framemot helgens fröjder.

Jag önskar dig en riktigt trevlig helg härifrån (Örebro tror jag det är?)

gert

Torsdag morgon och jag gläds fortfarande över gårdagens stora nyhet kring de extra dryga 9 miljarderna till arbetsmarknadspolitiken. Att satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik i dessa lågkonjunkturstider är förstås helt rätt. Att satsningen också till största delen handlar om fler utbildningsplatser gör det hela, enligt min uppfattning, enbart så mycket bättre! Bra jobbat Regeringen Reinfeldt!

Gårdagen innehöll även en hel del andra positiva nyheter, jag tänker särskilt på Konjunkturinstitutets senaste prognos som tydligt signalerar att vi passerat botten på eländet. Överhuvudtaget gläds jag åt att media äntligen börjar tala om möjligheter istället för bara om kris och kristider. Förhoppningsvis sätter den privata konsumtionen igång snart vilket kommer att sätta extra fart på hjulen, verkligen inte en dag för tidigt. Du kommer kanske ihåg mitt inlägg före jul om vikten av att konsumera som en del av krishanteringen.

Glada och positiva hälsningar

gert

Onsdag morgon och regnet öser ned utanför fönstret samtidigt som jag lägger sista handen vid mina förberedelser inför resten av veckan som blir på resande fot. Igår hade jag en av dessa sällsynta dagar när jag bara kan ägna mig åt skriv- och kontaktarbete via telefon.

Under ett av gårdagens många samtal talade jag med en högre chef som berättade om hur han hade det. Han beskrev en oerhört pressad situation samtidigt som han kände sig väldigt ensam i sina bekymmer. Hans egen chef förväntade sig bara ”leverans” vilket säkert också var ett uttryck för hur pressad han också var. Något stöd uppifrån berättade han att han inte kunde förvänta sig. När jag frågade om relationen med medarbetarna så upplevde han även att dessa bara ställer krav hela tiden. Han sa till och med ”jag känner mig otillräcklig hela tiden”, vilket naturligtvis måste vara ytterst pressande.

Det är förstås inte första gången jag hört något sådant här från en högre chef. Det är ofta tyvärr alldeles för ensamt i toppen på en organisation. Bara för att man blir en högre chef så försvinner inte behovet av uppmuntran, feedback, stöd och support i arbetet som vi alla har. Enligt min uppfattning ökar detta behov i samma utsträckning som kraven ökar, därför är det extra olyckligt att så många chefer, särskilt högt uppsatta, ofta är så ensamma. Jag är helt övertygad om att de flesta högre chefer i vårt land skulle både må bättre och prestera bättre om de kunde känna sig mindre ensamma där på toppen.

Ibland hör jag en del beska kommentarer kring de grupper och sammanslutningar som många chefer på hög nivå ingår i. För egen del har jag en mycket stor förståelse för vilket behov som dessa grupper och sammanslutningar tillfredställer. Har man inget stöd inom den egna organisationen söker man stöd hos andra i en liknande situation. Många använder sig också av en mentor eller stödperson för att göra livet på toppen lite mindre ensamt. Själv har förmånen att av och till få verka som en sådan stödperson och varje gång jag gör det känner jag vilken nytta jag gör.

Nej, nu måste jag fixa det sista innan jag kastar mig i bilen för resten av veckans äventyr.

Lev väl önskar

gert

Tisdag morgon och jag sitter och ordna med lite efterarbete efter gårdagens tur och returresa till Stockholm via ett givande möte i Jönköping på förmiddagen. Du som känner mig lite närmare och/eller har följt mitt bloggande vet ju att jag tillbringar mycket tid på vägarna.

Under gårdagens resa kunde jag konstatera att turisterna fortfarande är ett vanligt inslag i trafiken samtidigt som lastbilstrafiken tycks ha kommit igång igen efter semestern. Så här i början på höstsäsongen ondgör jag mig varje år över den bedrövliga standarden på landets vägkrogar vilka jag jämför med dem nere i Italien. Denna jämförelse är förstås inte alls rättvis eftersom antalet gäster är ett helt annat där nere i Italien. Igår när jag stannande för lunch på Östgötaslätten var jag så när som på en handfull andra gäster ensam på en stor och ganska sliten vägkrog. Jag undrar varje gång vad våra utländska turister tycker om standarden och menyurvalen på de svenska vägkrogarna. Nu är förstås inte alla lika bedrövliga, det finns ett antal lysande undantag enligt mitt tycke. För att bara nämna någon så nämner jag Östgötaporten (Dinners) vid Ödeshög.

Under gårdagens besök i Stockholm kunde jag även konstatera att det fortfarande inte är någon brist på kontorslokaler. Finanskrisens efterverkningar har sannolikt slagit hårt mot många fastighetsägare.

Ha en bra tisdag önskar

gert

Måndag morgon och jag återkommer till mitt bloggande igen efter några dagars paus. I fredags när jag kom hem efter mina möten i Köpenhamn valde jag direkt inleda helgfirandet istället för att ägna mig åt mitt dagliga bloggande.

Hoppas du haft en lika skön och trevlig helg som jag själv har haft. Det fina sensommarvädret lockade fram min MC i lördags som utan prut tog mig till ön Ven mitt i Öresund. Det låter förfärligt men det är mer än 50 år sedan jag senast besökte ön, så mina minnesbilder var högst diffusa som du säkert förstår. Till både min och MC:ns glädje kunde vi båda ta färjan över till ön. Den halvtimmeslånga färjeturen var väldigt trevlig i det jättefina vädret. Att köra MC på Ven är i sig ingen höjdare eftersom den högsta tillåtna hastigheten är 50 km, men valet mellan att parkera MC:n i hamnen i Landskrona eller ta över den tvåhjuliga vännen var ändå enkelt. För tänk dig att ta en vanlig cykel och cykla omkring i ett MC-ställ i värmen.

Den lilla ön Ven är faktiskt ett riktigt litet paradis där det ligger mitt i Öresund. Det verkar precis som det hektiska livet i land på bägge om sidor om ön och den livliga båttrafiken i sundet inte berör livet där ett dugg. Lugnet och det vackra landskapet var verkligen en lisa för själen.

Nu ligger åter en ny vecka för våra fötter, som vanligt gäller det att utnyttja varje stund så optimalt som möjligt. För egen del börjar dagen med ett tidigt möte i Jönköping för att därefter fortsätta med flera sådan i eftermiddag i Stockholm.

Ha en riktigt bra vecka!

gert

Torsdag kväll och jag sitter på min kammare och summerar dagens alla intryck. Bolts otroliga världsrekord på 200 meter kan jag inte undgå att kommentera och min beundran för denne fantastiske idrottsman är enorm. Hans totala överlägsenhet är så pass stor att det inte går att slå ifrån sig en oro för att allt inte är som det skall. Samtidigt sägs det ju att dopingkontrollerna idag är så pass säkra att något fusk inte skall vara möjligt, låt oss verkligen hoppas på detta.

Min egen dag har inte inneburit något världsrekord, däremot en massa intressanta erfarenheter. Varje gång jag när jag får tillfälle att lära känna och analysera en ny verksamhet slås jag av hur stora likheterna är. Oavsett vad vi jobbar med så är många av både problemen och möjligheterna väldigt likartade. För en gubbe som jag själv med tummen mitt handen så imponeras jag alltid av andras handlag med allehanda verktyg och utrustning.

Imorgon bär mina vägar över Öresundsbron till Köpenhamn varifrån jag lova att återkomma med en hälsning.

Ha en trevlig fredag!

gert

Onsdag kväll och jag har precis kommit hem till Växjö efter två spännande dagar i Stockholm och Södertälje. Tidigare idag hade jag förmånen att få genomföra föreläsningen kring min bok ”Rätt förutsättningar på jobbet” på en utav de större och välkända arbetsplatserna i Södertälje. Det här med att få föreläsa kring sin egen bok för intresserade åhörare är den allra mest inspirerande uppgiften jag har i mitt arbete. Dagens åhörare gav mig särskilt mycket energi eftersom jag upplevde att de var med på noterna nästan helt fullt ut.

Det jag uppskattar allra mest under mina föreläsningar är när jag möts av konstruktiva och genomtänkta invändningar, vilket jag till min glädje fick göra flera gånger idag uppe i Södertälje. Den invändning jag särskilt vill lyfta fram är den när en av åhörarna ansåg att jag gjorde medarbetarna till offer och inte till självständiga individer med ansvar för sin egen arbetssituation. Huvudbudskapet under min föreläsning är att understryka vikten av arbetsgivarens intresse och ansvar för att optimera medarbetarnas arbetsförutsättningar i syfte att därmed optimera medarbetarnas prestationsnivå. När jag fick invändningen att det upplevdes såsom att jag gjorde medarbetarna till osjälvständiga offer för sina ofta bristfälliga arbetsförutsättningar så insåg jag direkt att jag i min iver eldat på lite väl mycket idag, kanske blev jag övertänd av den positiva energi som åhörarna gav mig.

För att tydliggöra min uppfattning om det här med vem som har ansvar för vad så skulle jag vilja deklarera följande:

1. En arbetsgivare tillhandahåller arbetsförutsättningar till sina medarbetare
2. Det bör ligga i arbetsgivarens intresse att ge medarbetarna så bra arbetsförutsättningar som möjligt eftersom det finns vetenskapligt fastställda samband mellan vilka arbetsförutsättningar vi har och vad vi presterar
3. Enligt Arbetsmiljölagen och AFS 2001:1 mfl förordningar har arbetsgivaren dessutom ett juridiskt ansvar för sina medarbetares säkerhet och hälsa på arbetet
4. De arbetsförutsättningar som arbetsgivaren tillhandahåller sina medarbetare blir deras arbetsmiljö
5. Medarbetaren har naturligtvis ett ansvar för sin egen arbetssituation i den bemärkelsen att hon/han är skyldig att följa de regler, föreskrifter och rekommendationer som arbetsgivaren lämnat samt självfallet även ett ansvar för att ta upp eventuella problem och brister med sin närmaste överordnade och/eller skyddsombud eller motsvarande

På många arbetsplatser har man ett program eller system för ”medarbetarskap” vilket jag i princip anser är självklart. Tyvärr möter jag exempel där arbetsgivare ibland gömmer sig bakom ”medarbetarskapet” för att slippa ta tag i de problem som kan finnas i medarbetarnas arbetsmiljö. Att lägga över stora delar av ansvaret för arbetsmiljön/arbetsförutsättningarna på medarbetarna menar jag är helt förkastligt, samtidigt skall man förstås aldrig ta ifrån medarbetarna deras eget ansvar (se min punkt nr 5 ovan).

När jag nu summerar den här soliga och mycket inspirerande onsdagen kan jag återigen konstatera hur oerhört lyckat lottad jag själv är när det gäller bra arbetsförutsättningar.

Ha en fortsatt bra vecka.

gert

Tisdag morgon och min inkorg håller på att sprängas av e-postmeddelande med anledning av gårdagens inlägg. Det är alltid lika kul när ens funderingar och uppfattningar delas av andra, vilket jag förstod har varit fallit när det gäller mina två senaste inlägg.

Men säg den glädje som är beständig? Först nu på morgonen när jag läst igenom en del av min e-post har jag förstått att gårdagens rubrik kunde misstolkas. Det skall erkännas att jag var så engagerad att jag i går inte hade en tanke på att rubriken kunde läsas som om att det är färre som kräver en bättre arbetsmiljö, vilket förstås är precis tvärtom vad jag menade. Det här med att rubriksätta ett inlägg eller en artikel är inte helt enkelt. Dels vill man ha en rubrik som lockar till sig läsare och dels vill man förstås att rubriken skall vara rättvisande utifrån innehållet.

För att undanröja alla möjligheter till missförstånd har jag idag använt en motsatt rubrik, d v s att det idag, efter alla genomförda och kommande personalneddragningar, är fler som ”kräver” eller rättare sagt är i behov av en bättre arbetsmiljö/bättre arbetsförutsättningar. Efter att ha läst synpunkterna på gårdagens inlägg så förstår att väldigt många känner igen sig i den bild jag redovisade igår. Färre medarbetare innebär att kraven på de som blir kvar ökar och för att klara av detta krävs det att arbetsförutsättningarna är så bra som möjligt. För att kunna öka belastningen på medarbetarna utan att detta blir kontraproduktivt krävs det att man samtidigt förbättra deras arbetsförutsättningar i termer av framförallt påverkansmöjligheter och delaktighet, ledarskap, psykosocial arbetsmiljö, trygghet, hjälpmedel och utrustning mm. Tyvärr är det få arbetsgivare som insett betydelsen av detta vilket är en av de utmaningar jag själv och mina kollegor inom BAAB brottas med dagligen.

Ha en riktigt bra dag!

gert

Måndag morgon och en hel oskårad veckan ligger framför mig och precis som alltid känner jag nästan en överväldigande ödmjukhet inför alla möjligheter som den nya veckan bär med sig. Nu har jag inte ambitionen att förändra världen men mitt arbetsfält är så pass stort att det finns hur stora möjligheter som helst att i det lilla sammanhanget ge ett bidrag till att människor får det bättre. Dagens inlägg kommer att beröra ett område som jag kommer att lägga mycket energi på under hösten.

Det mesta tyder just nu på att vi ha sett botten på lågkonjunkturen. Tyvärr kommer det ändå att dröja en tid innan vi märker detta i termer av en minskad arbetslöshet. Fortfarande är det många varsel som ännu inte blivit verkställda vilket innebär att många kommer att få lämna sina arbeten under hösten. Enligt den bild jag har av arbetsmarknaden så är det väldigt få arbetsplatser som inte drabbats eller kommer att drabbas av personalneddragningar. Vad är det då som händer när personalstyrkan minskar? Förutom det psykiskt jobbiga för dem som blir kvar innebär nästan alltid en minskad personal att arbetsbelastningen ökar, emellertid inte alltid i termer av en ökad arbetsmängd eftersom grunden för neddragningen ofta är en minskad verksamhet. Arbetsbelastningen kan öka eftersom man får arbetsuppgifter som man inte har någon tidigare vana av eller som man saknar tillräcklig kompetens för.

I fredagens inlägg var jag inne på betydelsen av bra arbetsförutsättningar (en bra arbetsmiljö). Mot bakgrund av mitt resonemang i detta inlägg menar jag nu att det är oerhört väsentligt att beakta arbetsmiljöperspektivet i samband med en neddragning av personalen. Låt mig göra ett enkelt exempel för att närmare förklara hur jag menar:

En arbetsgrupp inom företaget, kommunen eller myndigheten bestod från början av åtta personer. Av ekonomiska skäl måste man nu minska ned gruppen med en person, d v s sju personer skall fortsättningsvis lösa de uppgifter som tidigare löstes av åtta personer. Har volymen arbete som skall utföras minskats i motsvarande grad samtidigt som kompetenssammansättningen i gruppen blir oförändrad bör neddragningen inte innebär några större problem. I praktiken är detta scenario relativt ovanligt, oftare innebär en neddragning av personalen att arbetsmängden ökar samtidigt som kompetenskraven också ökar för dem som blir kvar, i det här fallet på de sju personerna. Har arbetsförutsättningarna för den ursprungliga gruppen på åtta personer varit bra eller mycket bra är det oerhört väsentligt att se till att dessa arbetsförutsättningar kan bibehållas, i annat fall kommer prestationsnivån för gruppen att påverkas negativt då varje person genom sämre arbetsförutsättningar kommer att prestera något mindre. Har däremot arbetsförutsättningarna för gruppen från början varit bristfällig innebär neddragningen med största sannolikhet att förutsättningarna blir ännu sämre om inget görs åt saken. Det är här jag och BAAB kan komma in bilden med våra verktyg och vår kompetens. Genom att samtidigt som man drar ned personalen rätta till de brister som finns när det gäller medarbetarnas arbetsförutsättningar (arbetsmiljö) är det fullt möjligt att kompensera det minskade antalet personer med en högre prestationsnivå hos dem som blir kvar. I fredagens inlägg påstod jag att man som regel presterar ca 20 % bättre om man går från ett läge med bara ”ganska bra” till ”bra” arbetsförutsättningar. I det här exemplet skulle detta innebära att de sju kvarvarande medarbetarna skulle prestera upp till 20 % mer i förhållande till hur det var tidigare d v s en total prestationsförbättring med ca 1,4 årsarbetskraft vilket mer än väl kompenserar för neddragningen med en person.

Mot denna bakgrund är mitt budskap idag till dig som läsare att arbetsmiljön blir viktigare än någonsin förr att arbeta med i samband med en reducering av antalet medarbetare. Eftersom just detta är mitt och BAABs arbetsfält förstår du säkert att vi kommer att få bråda tider framöver.

Jag önskar dig en riktigt bra vecka!

PS Bilden tog jag i tidig morgon för något sedan i samband med ett lite fiskeäventyr.Ds

gert

Fredag morgon och jag ser att dimmolnen på himlen börjar smälta samman av den fortfarande varma augustisolen. Den här morgonen funderar jag mycket kring läget ute på landets alla arbetsplatser, särskilt tänker på de arbetsplatser där det genomförts eller varslats om personalneddragningar.

Eftersom jag ägnar mina dagar åt att arbeta med arbetsplatsutveckling över hela landet så har jag en ganska bild över läget där ute. Det råder ingen som helst tvekan om att finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen slagit särskilt hårt mot arbetsmiljöarbetet. Jag vågar påstå att de allra flesta företag och myndigheter under den senaste 12-månadersperioden gjort minsta möjliga inom det här viktiga området eftersom fokus helt legat på att minska kostnaderna och anpassa verksamheten till den nya dystra verkligheten. När det nu så småningom börja vända kan jag bara hoppas att man återuppta aktiviteterna inom arbetsmiljöområdet. För fortfarande har vi i det här landet oerhört stora brister när det gäller arbetsmiljön och arbetsförutsättningarna för många människor. Enligt SCB:s undersökningar och BAABs kartläggningsdata kan man dra slutsatsen att minst en miljon går till en arbetsplats varje dag där man definitivt inte skulle vilja vara. Det enorma resursslöseri som detta innebär är så pass gigantiskt att ingen, så vitt jag vet, ännu inte vågat räknat på de samhällsekonomiska effekterna. Eftersom jag är en stor vän av förenklingarna resonerar jag själv så här:

• En person som vantrivs på sitt arbete på grund av dåliga arbetsförutsättningar på grund av en dålig arbetsmiljö, fel arbetsuppgifter eller andra orsaker presterar normalt väsentligt mycket mindre jämfört med om förhållandena varit annorlunda d v s personen ifråga hade tyckt om sin arbetsplats och sitt arbete och inte bara gått dit på grund av ”tvång” som är fallet i det första scenariot. Enligt BAABs arbetsplatsdata och mina egna erfarenheter vågar jag påstå att skillnaden i prestation mellan dessa bägge situationer ligger någonstans mellan 25 – 50 % d v s vi presterar 25 – 50 % mer/bättre om vi har bra arbetsförutsättningar och trivs på arbete jämfört med det omvända förhållandet. I min mycket förenklade beräkning nedan väljer att endast räkna med lägre siffran d v s 25 %.
• Det ekonomiska värdet av vad en heltidsarbetande person presterar är lite svårare att beräkna, men även här förenklar jag detta till att endast likställa detta värde med den totala lönekostnaden inkl sociala avgifter. Genomsnittslönen för tjänstemän ligger i dag på lite drygt 34 000:-/månad och för ”arbetare” på lite drygt 22 000:-/månad. I min beräkning nedan har jag utgått ifrån en snittlön på 25 000:-/månad. De sociala avgifterna och andra lönebikostnader har jag beräknat till låga 45 % av lönen. Detta ger då en årlig summa på 435 000:- (25 000 x 145 % x 12). För att få en ytterligare säkerhetsmarginal i min beräkning av värdet av vad en genomsnittlig svensk presterar i värde avrundar jag denna summa nedåt till 400 000:-/år.

Beräkning av värdet av det totala produktionsbortfallet p g a bristfälliga arbetsförutsättningar och dåliga arbetsmiljöer i Sverige

1 000 000 personer som vantrivs/ogillar sitt arbete och/eller sin arbetsplats x värdet av den lägre prestationen ( 400 000 x 25 %) 100 000:-/år = 100 miljarder/år

Denna summa 100 miljarder/år är förstås en mycket grov uppskattning, men samtidigt enligt min mening är summan det värde som allra minst går förlorad varje år i Sverige på grund av bristfälliga arbetsmiljöer och dåliga arbetsförutsättningar. Sannolikt handlar det om en betydligt större summa, troligen minst det dubbla eller tredubbla beloppet. I min starkt förenklade beräkning ovan har jag ju endast räknat på den del av den arbetande befolkningen som har de sämsta förhållandena. En mer rättvisande beräkning skall förstås också innefatta dem som endast ha halvbra förhållanden. Skillnaden i prestation om vi istället för halvbra (ganska bra) arbetsförutsättningar får bra arbetsförutsättningar ligger enligt BAABs arbetsplatsdata på genomsnittligt ca 20 % d v s vi presterar 20 % mer/bättre om vi får bra arbetsförutsättningar istället för endast ganska bra (halvbra) förutsättningar. Antalet personer som upplever sin arbetsplats och sitt som halvbra har jag ingen oberoende data att vila mig på, men utgår jag ifrån BAABs omfattande arbetsplatsdata skulle det handla om ca 40 % av den arbetande befolkningen d v s ca 2 miljoner personer. Lägger jag in även dessa uppgifter i beräkningen ovan hamnar jag på en summa av ca 260 miljarder/år. Till denna summa skall förstås också läggas kostnaderna för all den ohälsa som enligt många olika studier blir följden av en dålig arbetsmiljö. Storleken av dessa kostnader saknar jag uppgifter för att kunna beräkna, men sannolikt hamnar vi totalt på ca 300 miljarder/år.

Tror du på mitt resonemang och mina beräkningar ovan hoppas jag att du hjälper mig att sprida detta budskap vidare, för som du säkert förstår är det detta som framförallt driver mig i mitt dagliga arbete.

Nu önskar jag dig en riktigt trevlig helg, så återkommer jag med nya funderingar på måndag.

PS Verksamheten på bilden har inget med ovanstående resonemang att göra. Ds

gert

Torsdag morgon och jag sitter och förbereder mig inför dagens resa till Jönköping, samtidigt funderar jag på nyheterna kring SAS försök att överleva trots de oerhörda förlusterna.

SAS nya sparprogram som redovisades igår innehåller förutom sänkta löner för de ombordanställda även en strävan att jämna ut lönerna mellan de tre nordiska länderna. Löneskillnaderna mellan Norge och Danmark i förhållande till Sverige är uppåt 30 % vad jag förstått, vilket naturligtvis måste vara ett stort problem för företaget. Skulle förhandlingarna misslyckas när det gäller att åstadkomma gemensamma löner för de SAS-anställda i norden kommer kan det enligt SAS-chefen få konsekvenser var någonstans personalneddragningarna kommer att göras. I klartext innebär detta förstås att neddragningarna kommer att koncentreras till Norge och Danmark.

När jag nu funderar över SAS-ledningens senaste utspel är det uppenbart för mig att företaget nu i det närmaste ligger på sin dödsbädd. Enligt min uppfattning är det mer eller mindre omöjligt att genomdriva gemensamma nordiska löner. Sverige är i förhållande till våra nordiska grannar ett klart låglöneland samtidigt är vi också ett lågkostnadsland. Jag känner till flera företag med verksamhet i de nordiska länderna och de liksom SAS hittills har gjort är tvingade att acceptera dessa skillnader för att överhuvudtaget kunna rekrytera personal i Norge och Danmark. Det grundläggande löneproblemet är enligt min mening den generellt mycket höga lönenivån inom SAS, t ex har SAS i Norge 40 % högre lönekostnader än den framgångsrika konkurrenten Norwegian.

För att överleva måste SAS mycket snabbt få stopp på förlusterna, för att göra detta tvingas man dels anpassa sin verksamhet efter marknaden och dels med kraft sänka sitt allmänna kostnadsläge. Tyvärr kommer detta att innebär att antalet flyglinjer och flygturer även fortsättningsvis blir färre och färre. För egen del har detta inneburit att jag ofta avstått ifrån flyget och ibland har jag tvingats över till SAS konkurrenter trots att jag hellre skulle ha flugit med SAS. Det mesta tyder på att denna trend kommer att bestå ända fram till det SAS vi känner idag har gått i graven. För med allt färre flyglinjer och flygturer kommer intäktsminskningen att även fortsättningsvis bli större än den kostnadsminskning man realistiskt kan klara av att genomföra. Samtidigt innebär denna strategi att man öppnar upp för sina konkurrenter vilket sannolikt påskyndar SAS undergång.

Ha det!

gert

Onsdag eftermiddag och jag har precis kommit hem ifrån årets kräftfiske strax norr om Lammhult. Nu tror du säkert att jag ägnat min arbetsdag åt att fiska kräftor, men i så fall är det lite fel. Det jag kallar kräftfiske är att jag åker ut och beställer levande underbara Småländska kräftor av en kontakt jag har. Fiskat kräftor har jag tyvärr inte gjort sedan min barndom och då handlade det om den nu nästan utdöda flodkräftan. Kräftorna jag beställt idag är signalkräftor uppväxta i en fin Småländsk sjö.

Nästa helg blir det att koka kräftor så det står härliga till. Ett antal kilo levande kräftor, massor av dillkronor, salt, lite socker och lite god öl och man har trollat fram en både traditionell som en fantastisk smakupplevelse.

Ha en fortsatt bra vecka

gert

Tisdag kväll och jag har precis kommit hem efter mitt möte tidigare idag nere i Skåne. Resan dit gick med vindrutetorkarna framför ögonen och hemresan blev likadan, regnet bara öste ned. Eftersom jag inte är någon bonde så vet jag inte om regnet är välkommet, men säkert är det fortfarande många semesterfirare som inte är speciellt förtjusta i regnet. För egen har jag suttit inne hela dagen så förutom bilresan så har jag inte haft något ont av regnet.

Från och med idag blir det fullt ös framåt med flera resor per vecka runt om i vårt avlånga land. Idag var det Skåne och jag får väl se vilka andra landskap det blir att besöka under resten av veckan.

En annan sak som också drar igång den här veckan är berättelserna om vad som händer i det fiktiva företaget AB Olivkvisten. Varje vecka skriver jag tillsammans med en kollega ihop en liten story om saker som kan hända på en arbetsplats. Alla berättelser har en verklighetsbakgrund, men för att avslöja den verkliga arbetsplatsen eller personerna så utspelas allt i det fiktiva företaget som vi valt att kalla AB Olivkvisten med tanke på BAABs logotyp. Har du ännu inte tecknat dig för att gratis varje vecka får ett nytt avsnitt kan du göra det på http://www.battrearbetsmiljo.se/

Ha det gott!

gert

Måndag förmiddag och första hela arbetsveckan efter sommarsemestern har precis börjat. Jag vet inte hur det är för dig, men visst känns det lite ovant att arbeta igen? För egen del är det verkligen med blandade känslor jag kör igång arbetet idag, dels är saknanden efter ledigheten nere i Toscana påtaglig samtidigt brinner jag av iver att få ge mig i kast med mina fantastiskt spännande arbetsuppgifter igen.

Oavsett om du är du i min sits och har jag börjat arbeta idag eller om du redan varit igång en tid så önskar jag dig en fin vecka.

gert

Hur kunde jag glömma det italienska kaffet, eller närmare bestämt Espresson när jag för en stund sedan resonerade om likheter och skillnader mellan Sverige och Italien? Förmodligen berodde detta på att jag ännu inte blivit riktigt skärpt och vaken, sannolikt beror detta till viss del av att jag inte kunnat få någon riktig italiensk espresso idag.

Espresso säger du, ”det kan man ju köpa på vilket kafé eller bar som helst här i Sverige”. Visserligen är det så att man köpa något som kallas espresso även här hemma i Sverige. Men, ursäkta om jag nu generaliserar så vill jag påstå att det man här hemma kallar espresso är ett rent skämt jämfört med den espresso som serveras i Italien, åtminstone den som serveras i Toscana eller Veneto som jag känner bäst till. Vilken är då skillnaden? Jo, så här förhåller det sig enligt mitt tycke och smak:

1. Den svenska espresson innehåller normalt dubbelt så mycket vätska som den riktiga espresson och då talar jag om den ”enkla” espresson som är benämningen i Sverige på en espresso. En dubbel espresso är en svensk företeelse som inte finns i Italien. En espresso är just en mycket lite kopp starkt kaffe.
2. Smaken på den espresso som serveras i Sverige är enligt min mening klart undermålig för att inte säga ett skämt jämfört med den Italienska. Nu protesterar förstås du som vet att man i Sverige ofta använder precis samma bönor och rostning som Italien, så det är inte kaffet i sig som är orsaken till smakskillnaden. Den enda förklaring som jag själv kan komma på är vattnets beskaffenhet och mängden vatten i förhållande till kaffet. Jag har testat detta för egen del och funnit att det blir bättre om jag använder italienskt mineralvatten i bryggaren, men så bra som nere i Italien har jag aldrig själv lyckats få min espresso här hemma.

Nej, nu blir jag så kaffesugen så nu måste jag dricka upp espresson på bilden jag tog precis – kopp!

gert

Fredag morgon och jag är åter hemma i Växjö efter en fantastisk vistelse nere i Toscana. Omställningen till Sverige, Småland och Växjö blir säkert väldigt enkel i år med tanke på det helt fantastiska sommarvädret, det verkar faktiskt som jag lyckats ta med mig stora delar av den Toscanska sommaren hit hem.

Det som alltid slår mig vid hemkomsten är vilka likheter och skillnader som finns mellan de bägge länder Sverige och Italien. Du som ofta läser mina inlägg vet ju att jag är en inbiten Italien vän, trots detta tror jag att jag kan se ganska nyktert på skillnaderna. För att bara ge dig ett litet smakprov på hur jag upplever dessa skillnader och likheter, så kommer här några små betraktelser i all ödmjukhet:

Bättre i Italien

Inställningen till mat, dryck och måltiden är totalt annorlunda jämfört med i Sverige, åtminstone i vardagen (på helgerna är det lite bättre i Sverige). I Sverige äter vi för att bli mätta och värderar ofta en måltid efter hur mätta vi blivit. I Italien är det njutningen som är det viktiga och inte minst gemenskapen med dem man äter tillsammans med. Att äta tillsammans är verkligen ett sätt att umgås i Italien. Utbudet av livsmedel är betydligt större och avsevärt bättre i Italien, särskilt gäller detta frukt, grönt, mejeriprodukter, pålägg (t ex skinka), kött och fisk. Sättet att hantera färska råvaror är betydligt bättre i Italien, t ex måste alla kunder använda plasthandskar när man plockar till sig frukt och grönt och självklart har alla butiksanställda platshandskar på sig.

Inställningen till och nyttjandet av alkohol är också till stora delar helt annorlunda i Italien. Samtidigt skall det dock sägas att man numera börjar få en del problem med ungdomens alkohol vanor, vilket har uppmärksammats i media mycket i sommar. Liksom när det gäller mat så dricker italienaren endast alkohol i njutningssyfte och mycket ofta endast i samband med en måltid. Berusningssyftet som ofta är det avgörande här uppe i Vodkabältet tillhör definitivt undantagen nere i Italien. I sommar har vi vid ett antal tillfällen umgåtts med italienare och det bestående intrycket är man dricker genomsnittligt betydligt mindre än vi svenskar, t ex är det mycket ovanligt att man delar en flaska vin på två personer, oftast är man fyra på en flaska.

Samtalet, dialogen mellan människor är betydligt frimodigare i Italien jämfört med hur det här hemma i Sverige. En italienare älskar att diskutera och är inte det minsta rädd för att ge uttryck för sina åsikter. Som svensk blir man lätt lite orolig när man sitter runt ett bord med italienare som ofta väldigt högljutt och viftande diskuterar med varandra. Vid ett tillfälle i sommar satt vi runt ett bord med italienare, fransmän och greker, som svensk i ett sådant sammanhang känner man sig lätt inbunden och nästintill asocial. Folket i sydeuropa använder verkligen sig av kroppsspråk i sitt kommunicerande, som svensk kände jag mig nästan som stelopererad i hela kroppen trots att jag sannolikt tillhör dem som efter svenska förhållanden viftar ganska mycket med händerna när jag talar.

Bättre i Sverige

Trafiken i Sverige är rena skolexemplet på trafikvett jämfört med i Italien. Framkomligheten och skyltningen är rena himmelriket inte minst utanför storstäderna. Köerna vi har i Stockholm och Göteborg framstår som ganska blygsamma i jämförelse med hur det kan vara i de större städerna i Italien. Parkeringsmöjligheterna här hemma i Sverige är ofantliga om jag jämför med Italien. Hur många timmar jag ägnat åt att leta efter en parkeringsplats i sommar vågar jag inte ens räkna på.

Den svenska byråkratin är ett under av effektivitet och smidighet jämfört med hur det ofta fungerar i Italien. Jag har vid åtskilliga tillfällen tänkt på den svenska Förvaltningslagen och Offentlighetsprincipen och hur oerhört tacksamma vi kan vara över den välfungerande offentliga sektorn.

Lika illa i bägge länderna

Till sist en betraktelse över hur det ser ut på parkeringsplatserna utmed vägarna. I Italien saknas väldigt ofta soptunnor vid parkeringsfickorna vilket gör att skräppet ligger i drivor, en fikapaus vid en parkeringsficka i Italien är i princip otänkbar med tanke på stanken från soporna. Tyvärr verkar det som om de svenska väghållarna varit på studieresa till Italien, för nu börjar det se för äckligt ut även på de svenska parkeringsplatserna. Under hemresan stannade jag vid en större parkeringsplats med flera bord och stolar, men fanns där någon soptunna? I stället låg skräppet i drivor runt borden, vart är vi på väg? Vad tog ”Håll Sverige rent” vägen? Skall vi i Sverige satsa på turism måste vi se till att hålla rent runt våra parkeringsplatser och sevärdheter. Att efterlikna Italien i detta sammanhang är definitivt inget vi skall göra.

Borta bra men hemma bäst är det så man säger? För egen del är jag benägen att säga Italien bra och Sverige bra.

På måndag drar jag igång arbetet för fullt och liksom mitt dagliga bloggande, vi hörs då. Men framtill till dess önskar jag dig en härlig sommarhelg!

gert

Det finns ett slut på allting därmed också för min underbara Toscanavistelse. Sommaren här nere har varit helt otroligt fin om man som jag älskar sol och värme. Inte en droppe regn med undantag för någon millimeter en natt i början på min semester här i San Gimignano området. Antalet dagar helt utan moln på himmeln har varit helt dominerande och medeltemperaturen dagtid har hela tiden legat över 30 grader, så vem kan klaga?

Bilen är packad och nu återstår bara en sista koll innan vi drar mot nordliga breddgrader igen. Det är med blandade känslor jag nu lämnar den här underbara platsen, dels längtar jag tillbaka till Sverige och arbetet inom BAAB samtidigt hade det ju varit helt underbart att få stanna kvar ytterligare några veckor, men som sagt allting har ett slut och snart är det sommar igen.

Det ljusnar betydligt senare här nere i Toscana jämfört med hemma i Småland. Klockan är nu några minuter före sex på morgonen och allt är helt stilla. Luften känns sval samtidigt som marken under mina fötter är varm. Dofterna från jorden och vinplantorna är fantastiska så här i gryningen.

Tack för denna gången Toscana och arrivideci!

Saluti

gert

Innan jag får ned hit till Toscana och San Gimignano så utlovade jag att återkomma med lite information om det fantastiska vita vinet Vernaccia. Sent om sidor så kommer här lite korta fakta för den intresserade.

Vernaccia en druva som odlas lite varstans i Italien, dock framförallt här i Toscana och alldeles särskilt runt staden San Gimignano. Vinet Vernaccia påstås har odlats redan av Etruskerna men det kan bekräftas att odlingen har pågått här i Toscana sedan 1400-talet. Vernaccia vinet var det första vinet som tilldelades DOC när Italien började sin kvalitetsmärkning 1966. 1993 uppgraderades Vernaccia till DOCG. Idag tillåts även en inblandning av Chardonnay med upptill 10 % annars är vinet enbart gjort av Vernaccia druvan. Vernaccia menar de flesta är Italiens främsta vita vin.

Söker du ett Vernaccia vin bör du i första hand leta efter en Vernaccia San Gimignano, för då kan du vara övertygad om en smakupplevelse av det större slaget. Vernaccia skall serveras kylt, dock inte så kylt som ett vanligt vitt vin enligt min uppfattning. Vernaccia passar lika bra till stekt fisk som till ljust kött. Vernaccia är ett typiskt matvin och gör sig inte särskilt bra som dryck utan tilltugg.

Varma och soliga hälsningar

gert