SUSTAINABLE PERFORMANCE

Torsdag eftermiddag och här sitter jag med en värkande nacke och några dagars sjukskrivning framför mig. Saknade du mitt inlägg i går så beror detta på att jag råkade bli påkörd bakifrån när jag var på ut från Bromma flygplats. Tänk så lite man vet om framtiden! Min planering för veckan sprack lika snabbt som jag blev påkörd och nu sitter jag i ett planeringsdilemma av stora mått, men det kunde förstås gått mera illa än det gjorde, så vem skall klaga egentligen?

Bilden du ser här ovan tog jag i tisdagskväll uppe i Umeå. Denna fina och belysta is skulptur fångade mina ögon och nu vill jag dela denna med dig.

På grund av min värk har jag svårt att samla mig för att skriva något genomtänkt kring det här med orsakerna bakom vantrivseln på jobbet, detta får anstå tills jag känner mig lite bättre. En sak som jag dock direkt tänker på är alla som har värk, kronisk eller som jag efter en olycka, måste ha svårt att trivas riktigt på jobbet. Värken sätter ned humöret, åtminstone mitt, så just nu verkar allt vara mer eller mindre pest.

Jag lovar att återkomma med ett nytt inlägg så snart jag känner mig tillräckligt pigg igen vilket jag hoppas inträffar tidigt i nästa vecka.

Gert Ohlin

Tisdag eftermiddag och jag har äntligen kommit upp hit till Stockholm efter årets andra mardrömsresa. På grund av vädret väntade jag dumt nog med att sätta mig i bilen tills tidigt idag på morgonen. Vägarnas skick var bedrövligt och snöröken låg som dimman vid slaget vid Lützen, d v s sikten var obefintlig. Vid Norrköping var E 4:an avstängd och trafiken slussades över väg 55, men några mil innan Katrineholm tog det stopp igen på grund av en olycka. Men skam den som ger sig, jag tog fram GPS:en och kartan och gav mig ut i skogen på småvägarna och strax före lunch var jag framme i Stockholm. Mitt flyg till Luleå missade jag med en dryg timme, så jag fick tyvärr ställa in dagens övning där. Nu sitter jag på Bromma och väntar på ett annat flyg till Umeå där jag kommer att vara i morgon.

Snön och den envisa vintern lamslår nu stora delar av landet. Vår moderna infrastruktur må vara hur fin som helst, men vinter och snö det tål den inte. När jag satt i bilen tidigare idag funderade jag över de samhällsekonomiska kostnaderna för årets vinter. Den största kostnaden står säkert det enorma produktionsbortfall som blir följden av de bristfälliga kommunikationerna. För egen del så missade jag ett uppdrag idag + att de jag skulle träffa avstått en massa aktiviteter nu helt i onödan. Nej, nu får det verkligen vara nog med vinter! Kära VÅR vart håller du hus?

Vi hörs imorgon.

Gert Ohlin

Måndag eftermiddag och snön den bara vräker ned, när skall denna envisa vargavinter ge med sig? När jag för en stund åkte för mitt MC-garage så misströstade jag nästan. MC-säsongen verkar väldigt avlägsen och min stackars MC får nog fortsätta sin vinterdvala i flera veckor för att inte säga månader. Senare ikväll bär det av det Stockholm så jag hoppas att vägarna är någorlunda farbara så att jag inte kommer fram alldeles för sent i natt.

Även den här veckan kommer jag att fortsätta på min lilla serie om orsakerna bakom att det är så många som vantrivs på jobbet. I dag tänkte jag skriva några rader kring den viktiga trivselfaktorn – uppmuntran från chefen. Tyvärr är det alldeles för få som har en chef som är duktig på att ge återkoppling och uppmuntra. Av BAABs arbetsplatsdata kan jag utläsa att en tredjedel sällan eller aldrig får någon positiv återkoppling från sin närmaste chef. För mig är det alldeles självklart att trivseln på jobbet påverkas negativt av detta. Alla vill vi ju lyckas och göra bra ifrån oss på jobbet och i detta sammanhang är det mer eller mindre avgörande att vår chef uppmärksammar det vi åstadkommer. Får vi aldrig någon återkoppling eller uppmärksamhet så kan vi aldrig hellre känna oss nöjda och lyckosamma på jobbet.

Nu ser jag att snön så sakta börja avta, bäst att jag nu skyndar mig att packa min väska och ge mig iväg upp till Stockholm.

Vi hörs imorgon tisdag.

Gert Ohlin

Fredag lunch och jag har precis fått besked om att mitt flyg ner till Stockholm härifrån Luleå blivit en timme försenat på grund av snöovädret söderut. Fördelen med detta är att jag får tid att lunch och skriva några rader på min blogg.

Igår fick jag aldrig tid att fortsätta på mitt inlägg kring otrygga arbetsplatser på grund tidsbrist, därför tar jag tag i tråden nu under min lunch här på Kallax flygplats. Grundat på både BAABs arbetsplatsdata och min långa erfarenhet som arbetsplatsutvecklare vet jag ganska väl vad det är som skapar otrygghet på en arbetsplats. Förenklar jag och sammanfattar detta hårt till en lista av orsaker så ser den ut så här:

• Utanförskap d v s att inte uppleva sig välkommen i gruppen och arbetsgemenskapen
• Alla former av trakasserier och mobbing leder förstås till otrygghet
• Bristfällig anställningstrygghet
• Riskfylld fysisk arbetsmiljö d v s upplevda risker att skada sig och råka illa ut fysiskt eller psykiskt i arbetet
• Dåligt ledarskap i termer av otydlighet, bristande återkoppling, brist på tillit och bristfällig information
• Understimulans och överbelastning d v s att ha lite eller för mycket att göra eller för enkla/okomplicerade eller för svåra/komplicerade arbetsuppgifter leder mycket ofta till en otrygghetskänsla
• Dåliga resultat, ineffektivitet och/eller kvalitetsbrister bidrar också till otrygghet

Listan kan givetvis göras ännu längre, men jag är övertygad att punkterna ovan beskriver de vanligaste orsakerna till otrygghet i arbetet. Tyvärr ser jag av BAABs kartläggningar att tryggheten på landets arbetsplatser har försämrats under de senaste åren.

Nu önskar jag dig en riktigt trevlig helg så hörs vi vidare på måndag.

Gert Ohlin

Onsdag kväll och här sitter jag så igen på mitt favorithotell uppe i Luleå. Här uppe har vi haft ett fantastiskt vinterväder idag, kanske en aning för kallt men solen har flödat från en nästintill klar himmel hela dagen. Tyvärr har jag suttit ”inspärrad” i ett konferensrum hela dagen, så jag kunde endast njuta av vädret under en kort promenad under min lunch.

Mina senaste inlägg har handlat om det aktuella ämnet ”sexuella trakasserier på jobbet”. I kväll hade jag tänkt växla spår en aning genom att lyfta upp frågan till en annan nivå, d v s vår trygghet rent allmänt på våra arbetsplatser. Vem som helst inser att en arbetsplats som tillåter eller ser mellan fingrarna med trakasserier är en allt annat än trygg arbetsplats. Men trygghet handlar förstås om betydligt mer än en trakasserifri miljö, det handlar om allt från trygghet i anställningen till trygghet i både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. I min dagliga mission som arbetsplatsutvecklare kommer jag mycket ofta i kontakt med bristande trygghet, därför är jag övertygad om att just otrygghet är en vanlig orsak till vantrivsel på jobbet (vilket är det tema jag just nu håller mig till här på bloggen).

I morgon kommer jag att redovisa de vanligaste orsakerna bakom otrygghet på jobbet, nu har jag tyvärr inte tid till det då det ligger en ofärdig rapport framför mig och väntar på sin fullbordan.

Ha en trevlig fortsättning på dagen.

Gert Ohlin

Tisdag kväll och jag har precis satt mig ned i gaten för att invänta mitt flyg till Luleå. På vägen hit såg jag just på en TV här på Arlanda att Helena Jonsson missade två skott i det liggande skyttet, där rök med all säkerhet den medaljchansen.

Från skidskytte till ämnet som jag påbörjade igår, trakasserier på jobbet. Media har även i dag uppmärksammat Ekots undersökning som visade att en tredjedel av kvinnorna inom scenkonsten utsatts för sexuella trakasserier. När man tänker närmare efter kring detta så skäms jag nästan för att vara en man. Det allvarliga i sammanhanget är dessutom att väldigt många män i chefsställning nedlåter sig till detta, tala om att skjuta sitt ledarskap totalt i sank.

Min uppfattning är att fega och svaga chefer är en väsentlig del av förklaringen till att trakasserier förekommer på våra arbetsplatser. Tyvärr är det alltför vanligt att chefer får höra talas om att trakasserier förekommer utan att de tar tag i saken. Dessa fega och svaga chefer har jag inget alls tillövers för, de är nästan lika avskyvärda som de chefer som själva ägna sig åt trakasserier av olika slag.

När det gäller just sexuella trakasserier så har jag en solskenshistoria att berätta och som jag kom i kontakt med för ett tiotal år sedan. En ny kvinnlig personalchef i ett industriföretag gick precis som nyanställd en vända uti i verkstaden och såg då alla bilderna från FIB-aktuellt och liknande alster hänga på väggarna. Hon slet helt sonika ned allesammans och inledde ett framgångsrikt arbete med att bryta ned machokulturen som existerade där sexuella trakasserier var en lika naturlig del som att ta en kopp kaffe. Redan efter något år hade andelen kvinnor ute i verkstaden ökat betydligt samtidigt som man hade jobbat med den gamla machokulturen. Hela stämningen i företaget blev bättre och jag vet att både männen och kvinnorna i företaget trivdes betydligt redan efter ett år. Tyvärr ser jag än idag, år 2010, på många arbetsplatser att det hänger bilder på nakna kvinnor. Att tillåta detta är enligt min uppfattning att sätta ribban alldeles för lågt och framförallt inte ett sätt att motverka mäns sexuella trakasserier eller sexuella anspelningar mot kvinnor. Varje gång jag ser något sådant, kan du lita på att jag påtalar detta för företagsledningen plus ger uttryck för min mening i sammanhanget.

Ha en trevlig tisdag kväll och hoppas nu att Helena Jonsson inte också sköt bort sig i det stående skyttet.

Gert Ohlin

Måndag kväll och jag har knappt hämtat mig efter att ha sett Charlotte Kallas guldlopp borta i Vancouver OS. Min beundran över denna idrottstjejs framfart i skidspåren går inte att beskriva, hon är bara helt fantastiskt!

Även den här veckan kommer jag att fortsätta min lilla serie kring orsakerna bakom att så många vantrivs på sina arbeten. Idag har nyhetssändningarna mer eller mindre helt dominerats av Ekots kartläggning av de sexuella trakasserierna inom teater- och filmbranschen. Ekots undersökning visar att en tredjedel av alla kvinnor i branschen blivit utsatta för sexuella trakasserier, naturligtvis en helt skrämmande siffra. Att trakasserier är långt ifrån ovanligt på våra arbetsplatser det har jag känt till ända sedan jag började arbeta med arbetsplatsutveckling. Men aldrig har jag varit i närheten av en sådan omfattning som Ekot redovisade idag.

Att trakasseras på jobbet, oavsett om det rör sig om sexuell eller annan karaktär, är förstås något alldeles förfärligt och att detta leder till vantrivsel det förstår förstås alla och en var. Jag kommer att fortsätta att resonera om detta imorgon för nu börjar snart herrarnas 15 km lopp och vem vet kanske Kallas framgång kan upprepas av Hellner?

Håll tummarna nu för fler svenska OS-medaljer!

Gert Ohlin

Fredag eftermiddag och jag har precis avslutat ett ganska omfattande analysarbete av en större arbetsplatskartläggning. Ibland är riktigt skönt att bara få ägna sig åt siffror och statistik och samtidigt få använda de små ”grå”. För egen del var utmaningen i detta arbete alldeles lagom, men senare i eftermiddag skall jag ge mig i kast med en avsevärt tuffare utmaning där jag verkligen måste närma mig min toppkapacitet.

Innan jag ger mig i kast med veckans sista utmanande uppgift skall bara kort avsluta mitt inlägg kring understimulans i arbetet som en orsak till vantrivsel på jobbet. I går redovisade jag några säkra tecken på reaktioner i samband med understimulans. Nu hade jag tänkt skriva några rader kring betydelsen av utmaning i arbetet. Får vi ingen utmaning i arbetet är det lätt till att vi blir understimulerade, särskilt om arbetsmängden i sig inte är tillräckligt utmanande. Utmanade i arbetet blir vi när vi verkligen får använda vår kompetens, ju närmare gränsen för vad vi klarar av ju större utmaning blir det. Känslan vi får när vi klarat av något riktigt ”svårt” är som du vet riktigt skön, så skön att man bara vill skrika ”YES!” rakt ut i luften – eller hur?

Tyvärr är det alltför många som sällan eller aldrig får någon verklig utmaning i sina arbeten, varken när det gäller arbetsmängd eller ”svårighetsgrad”. Detta var precis fallet på den arbetsplats som jag analyserat tidigare idag, uppskattningsvis 10 – 15 % av medarbetarna där saknade utmaning i arbetet och visade prov på understimulans.

Nej, nu väntar min utmaning på mig och skall hinna blir klar före min deadline så måste jag avsluta här. Men innan dess vill jag önska dig en riktigt trevlig vinterhelg. Här nere i Växjötrakten har de lovat snöfall från ikväll och hela dagen i morgon lördag, skönt att slippa ligga på vägen då. Bilden här ovan tog jag från bilen häromveckan när jag i sakta mak rullade fram i ett snökaos på E 4:an strax söder om Norrköping.

Välkommen igen på måndag att ta del av mitt resonemang kring orsakerna bakom vantrivsel på jobbet.

Gert Ohlin

Efter en heldag uppe i den trevliga lilla staden Vänersborg har jag precis nu på torsdagskvällen kommit hem till Växjö efter en några intensiva dagar i Dalarna och i Norge. Tidigare idag på förmiddagen när jag hämtade min bil på parkeringsplatsen utan för gamla Riksbanken i Vänersborg så var den mycket vackert dekorerad med rimfrost, eller vad tycks?

Min lilla serie om vantrivsel på jobbet tänker jag ikväll att fortsätta med några kommentarer kring det här med understimulans i arbetet. Understimulerade blir vi när det antingen är för lite att göra eller när uppgifterna vi har är alldeles för enkla/okomplicerade i förhållande till vår kompetens. Den vanligaste formen av understimulans är den temporära formen d v s att under vissa tider under arbetsdagen, arbetsveckan eller månaden så sjunker arbetsbelastningen drastiskt. Tiden går då långsamt och tröttheten kommer smygande och snart är vi helt slut av leda. Det som är väldigt karaktäristiskt för dem som är understimulerande på jobbet är just trötthet och håglöshet. Det är paradoxalt så att de som ofta klagar mest över att det är mycket att göra är de har för lite att göra. Har du en trött och håglös kollega som går och hänger på jobbet så är detta ofta ett tecken på understimulans.

Den nu så aktuella debatten kring ”Facebookande” på jobbet där många arbetsgivare förbjuder sina medarbetare att använda Facebook på jobbet tycker jag är bedrövligt okunnig. De som har tid att sitta på Facebook under arbetsdagen har definitivt inte fullt upp med arbete. Gör något åt detta förhållande istället för förbud!

Trevlig torsdag kväll!

Gert Ohlin

Onsdag kväll och jag har nu kommit fram till Vänersborg vid Vänerns sydvästra hörn. Hotellet jag bor på i natt ger mig starka vibrationer av 1950-talet, hade det inte varit för den lilla TVn så kunde det lika gärna vara ett typiskt hotellrum från mitten eller slutet på 1950-talet. Eftersom jag är en 51:a så känner jag mig inte vilsen i denna miljö, tvärtom.

Bilden här ovan tog jag tidigare idag uppe i Oslo där solen sken från en klarblå himmel.

Äntligen, skriver/säger jag! På nyheterna tidigare i eftermiddag hörde jag ett inslag kring en fråga som jag mycket ofta predikar om under mina föreläsningar. I morgon under min föreläsning här i Vänersborg kan jag nu få lite extra draghjälp av detta nyhetsinslag. Vad är det då jag pratar om, undrar du kanske? Jo, det jag predikar om är den kommande hårdnande konkurrensen om arbetskraften beroende på det kommande mycket stora pensionsavgångarna. Inom de närmaste fem åren kommer ca ½ miljon pensioner att gå i pension och detta kommer med all säkerhet att leda till en helt annan rekryteringssituation än den vi har haft under de senaste tio – tjugo åren. För att klara konkurrensen om arbetskraften är det nödvändigt att varumärket som arbetsgivare är starkt. De arbetsgivare som har ett svagt varumärke kan komma att få avsevärda svårigheter att klara av sin produktion i framtiden. Med andra ord är det minst sagt hög tid att bygga upp och stärka sitt varumärke som arbetsgivare.

Så till min lilla serie om ”vantrivsel på jobbet” igen. Igår resonerade jag om överbelastning som ett skäl till vantrivsel. I kväll tänkte jag fortsätta på detta tema med att dela med mig av mina erfarenheter kring detta problem. Att vara överbelastad, d v s ha alldeles för mycket att göra och/eller för svåra arbetsgifter innebär att möjligheterna att lyckas tillintetgörs. För ambitiösa och målinriktade personer blir frustrationen ofta så stor vid en överbelastning att detta inte sällan leder till både dåligt humör och ilska. Den vanligaste reaktionen är dock att överbelastade personer bara gräver ned sig i sina arbeten och gör så gott de kan och lider i tysthet. Innerst inne mår dessa personer ofta mycket dåligt av inte kunna leva upp till kraven som ställs på dem och som de ställer på sig själva. Lyckas vill vi alla, därför är det så oerhört viktigt att vi får förutsättningar för att kunna lyckas i våra arbeten.

Trevlig onsdagskväll önskas från Vänersborg.

Gert Ohlin

Det är sent tisdag kväll och jag precis checkat in på ett hotell vid Gardemoen utanför Oslo efter en ganska skräckinjagande bilresa från Mora tidigare ikväll. På vägen hit var jag en hårsmån ifrån att krocka med en älgkalv som for upp mitt framför bilen. Vägen jag körde på var en mycket hal vit vinterväg så mina låsningsfria bromsar fick verkligen visar de dög till. Eftersom jag är en mycket erfaren bilförare kunde jag relativt enkelt göra en undanmanöver och på så vis passera älgkalvens bakdel med någon centimeter. Men så här med lite distans så känner jag verkligen att det var riktigt när ögat att jag hamnat i svårigheter.

Innan jag går in på dagens tema vill jag återknyta till gårdagens inlägg kring de kommande nya reglerna för att komma åt de ofantligt stora kvalitetsbristerna inom vården. Till min stora glädje hörde jag tidigare ikväll på radion att regeringen även föreslår ökade möjligheter för Socialstyrelsen att utdöma böter till vårdgivare som slarvar med sitt kvalitetsarbete. Jag hoppas att dessa möjligheter också kan tillämpas på arbetsgivare inom vården som brister i sitt arbetsmiljöarbete.

Nu åter till mitt pågående tema kring ”vantrivsel på jobbet” som jag påbörjade i förra veckan. Ikväll tänkte jag ta upp det här med överbelastning som ett skäl till att vantrivas på jobbet. Med överbelastning menar jag en arbetssituation som innebär så mycket att göra och/eller så svårare arbetsuppgifter som man under inga omständigheter har en möjlighet att klara av. Tyvärr är det mycket vanligt med överbelastning, vilket jag ser av BAABs alla kartläggningsresultat. Att vara överbelastad innebär att hela tiden gå omkring med en känsla av otillräcklighet och misslyckande. Eftersom vi alla alltid vill lyckas med det vi har att göra, både på jobbet och privat, så mår vi förstås alltid väldigt dåligt av att inte få göra det, d v s lyckas. Alltför många, troligen minst 10 – 15 % av dem som arbetar, upplever idag en mer eller mindre konstant överbelastning. För många av dessa är det överbelastningen som är främsta skälet till vantrivseln på jobbet.

Bilden ovan tog jag för några dagar sedan på en ”överbelastad bil” J

Jag önskar dig en riktigt trevlig onsdag imorgon.

Gert Ohlin

Måndag kväll och jag har fått en stund över för att skriva ett kort inlägg här på bloggen som nu legat nere sedan i torsdags. Förra veckans bloggande kring vantrivsel på jobbet kommer jag att fortsätta med från och med i morgon tisdag.

Det jag tänker kommentera i dag är Socialdepartementets förslag kring hårdare tag mot kvalitetsbristerna inom vården. Jag har tidigare här på bloggen ondgjort över de enorma kvalitetsbristerna som innebär att över 3 000 människor varje år dör av misstag gjorda inom vården samt att över 100 000 skadas på samma sätt. Förslaget som Socialdepartementet nu kommer med innebär att sjukvårdspersonal som begår allvarliga fel kan bli av med sin legitimation, vilket inte är fallet idag. Idag utdelar Socialstyrelsen enbart en erinran i dessa fall. Jag välkomnar verkligen detta förslag och hoppas att det mycket snart förverkligas.

Samtidigt som de tuffare restriktionerna införs mot sjukvårdspersonalen är det viktigt att även arbetsgivarna tar sitt verkliga ansvar för arbetsmiljön inom vården. Tyvärr är arbetsförutsättningarna inom vården ofta mycket bristfälliga, vilket naturligtvis i högsta grad bidrar till kvalitetsbristerna. Att enbart ge sig på sjukvårdspersonalen menar jag är alldeles fel, det är minst lika viktigt att arbetsgivarna får tuffare villkor att verka inom när det gäller medarbetarnas arbetsmiljö och arbetsförhållanden. I praktiken menar jag att en arbetsgivare skall få en rejäl sanktion om det visar sig att t ex en sjuksköterska begått ett misstag som kan härledas till bristfälliga arbetsförutsättningar d v s det är inte bara sjuksköterskan som skall ”straffas” i detta fall utan även arbetsgivaren.

Ha en trevlig måndag kväll så hörs vi i morgon.

Gert Ohlin

Torsdag kväll och jag har precis återkommit till Stockholm efter turen upp till Luleå. Tidigare idag blev jag bjuden på en väldigt trevlig lunch i den helt unika  och världsarvslistade Gammelstads kyrkstad utanför Luleå. Lunchen åt vi på det väldigt trevliga Friluftsmuseet Hägnan vars område visas på bilden här ovan.

Gårdagens inlägg kring stimulerande arbetsuppgifter har väckt en del intresse och bland annat fick jag en fråga om det verkligen är realistiskt att alla arbetsuppgifter kan vara stimulerande. Frågan är förstås väldigt relevant samtidigt som den inte är helt enkel att besvara genom ett kort blogginlägg. Trots svårigheterna gör jag ändå ett försök:

För det första vill jag slå fast att det naturligtvis är väldigt individuellt vilka typer av arbetsuppgifter som upplevs som stimulerande. För min egen del stimuleras jag mycket t ex av att föreläsa och tala inför grupp vilket självfallet inte är fallet för alla andra.

För det andra så är förstås vissa arbetsuppgifter beskaffade på ett sådant sätt att väldigt många kan stimuleras av dessa medan andra däremot ger väldigt få någon stimulans. Arbetsuppgifter som t ex är omväxlande stimulerar betydligt fler än arbetsuppgifter som innehåller väldigt lite eller ingen omväxling.

För det tredje så är det enligt min uppfattning fullt möjligt att lägga upp i princip alla arbetsuppgifter på ett sådant sätt att de kan upplevas som åtminstone något stimulerande för några. Det som är helt avgörande är att arbetet kan upplevas som meningsfullt i något avseende d v s att nyttan av arbetet betyder något för någon/några i kombination med att det innehåller någon form av utmaning t ex ett mål att nå. Med detta sagt så menar jag att de borde vara fullt möjligt att även det allra tristaste och enahanda arbete kan läggas upp på ett stimulerande sätt.

Men hur ser det nu ut i verkligheten? Jo, i verkligheten idag på arbetsmarknaden så finns det tyvärr oerhört många arbeten och arbetsuppgifter som sannolikt ingen upplever som stimulerande. Främsta skälet till detta, enligt min mening, är att kunskapen om vilka faktorer som påverkar oss i arbetet skrämmande låg hos dem som kan påverka detta.

I morgon är fredag och då kommer jag tyvärr inte att ha någon tid över för min blogg, varför jag redan nu ikväll vill tillönska dig en riktigt trevlig helg.

Gert Ohlin

Onsdag kväll och jag sitter på Arlanda och väntar på mitt flyg norrut. Snön yr i luften och förseningarna står som spön i backen. Trots detta hoppas jag att mitt flyg skall gå i tid kl 22.40. På väg upp till Stockholm tidigare idag fick jag köra en omväg över Katrineholm, Gnesta och Flen beroende på att E 4:an var avstängd norrut vid Kolmårdsbackarna strax norr om Norrköping. Jag kan faktiskt inte minnas ett värre snöväder än det jag hade upp hit tidigare i dag på förmiddagen. Fast nu när jag tänker efter var det inte mycket bättre i torsdagskväll när jag körde från Övertorneå till Sundsvall på mycket snöiga vägar. Bilden här ovan tog jag från bilen när jag precis passerat Iggesund.

I gårdagens blogginlägg inledde jag en liten serie kring vantrivsel på jobbet som jag tänker fortsätta med ikväll. Med början nu kommer jag framöver att beskriva ett antal vanliga orsaker till just vantrivsel i arbetet. Ikväll hade jag tänkt börja en mycket vanlig sådan, nämligen låg eller ingen stimulans i arbetet. Stimulans i arbetet är nödvändigt för att vi skall kunna orka med i längden och prestera på en rimlig nivå. Stimulans får vi bl a av utvecklande, meningsfulla, för oss intressanta och/eller utmanande arbetsuppgifter. Arbetsgifter som inte upplevs som sådana ger oss ingen eller liten stimulans. Tänk dig själv att varje dag gå till ett arbete som varken är utvecklande, meningsfullt, intressant eller utmanande. Arbetsuppgifter som inte upplevs stimulerande är enbart tröttande och ger oss varken energi eller arbetsglädje, inte så konstigt att man vantrivs på jobbet i en sådan situation. Detta är förstås fullständiga självklarheter, eller hur? Hur kan det då komma sig att detta ändå är så vanligt ute på arbetsplatserna? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Vid rekrytering, omorganisationer och arbetsfördelning hamnar tyvärr stimulansfaktorn ofta mer eller mindre helt i skymundan i den bemärkelsen att medarbetarnas behov av stimulans i arbetet sällan ges den uppmärksamhet som krävs. Istället handlar det mera ofta om ”vem kan vi sätta på att lösa den här uppgiften?” utifrån ett organisatoriskt, logistiskt eller rationellt perspektiv.

Nej, nu måste jag hinna med att läsa igenom en rapport och kolla igenom min e-post innan det blir tid att gå ombord på flyget mot Luleå.

Fortsatt trevlig kväll och ha en trevlig torsdag i morgon!

Gert Ohlin

Tisdag eftermiddag och jag har en stund över för att formulera några tankar här på min blogg. Tidigare idag var jag ute och tog en promenad runt Växjösjön här hemma i Växjö. Snön föll och det var nog endast jag var tokig nog att ge mig ut i snövädret. Bilden här ovan tog jag under min promenad och jag hoppas du kan känna vintertystnaden på samma sätt som jag gjorde.

I och med dagens inlägg kommer jag under de närmaste tiden att skriva lite kring det här med hur vi har det på jobbet d v s min huvudsysselsättning. Anledningen till detta är att flera av mina bloggbesökare undrat varför jag inte skriver mer om mitt favoritämne, ja det kan man ju undra. Men från och med idag blir det ändring på det.

Är det verkligen många som vantrivs på jobbet, kanske du undrar nu? Eftersom jag nu påstår detta kräver du säkert en förklaring. Enligt både SCB och BAABs kartläggningar över hur vi har det på jobbet framgår det att ca 20 % av de tillfrågade trivs mycket dåligt eller dåligt på sina arbeten. Med andra ord var det idag drygt en miljon här i landet som gick till ett arbete där man vantrivs (trivs mycket dåligt eller dåligt på). För mig är denna volym förfärligt stor och visar på ett av våra största samhällsproblem. Konsekvenserna för livskvaliteten och hälsan att vara på ett arbete där man vantrivs kan nog inte överdrivas är jag rädd. Lägger man dessutom till vad detta betyder på produktiviteten och kvaliteten i den verksamhet som produceras så blir åtminstone jag mörkrädd. Detta samhällsproblem att ca var femte arbetande inte trivs på sitt arbete debatteras nästan inte alls. Varför det är så, har jag inget bra svar på. Det jag nu försöker göra i och med eftermiddagens lilla inlägg är att starta en egen personlig kamp för att åtminstone åstadkomma en debatt i frågan. Delar du min uppfattning om frågans betydelse får du mer än gärna hjälpa mig att få gehör i så många kretsar som möjligt.

Ha en fortsatt trevlig tisdag och ta vara på dig i snöfallet!

Gert Ohlin

Måndag kväll och jag har precis tänkt avsluta dagens arbete med att skriva några rader här på min blogg. Tidigare idag när jag satt i bilen tog jag denna vinterbild.

Gårdagskvällens valdebatt mellan partiledarna eller snarare mellan de bägge blocken innebär att valrörelsen nu satt i gång på allvar. Av debatten i går att döma så har vi framför oss en ganska hård och tuff valrörelse. Förhoppningsvis blir de bägge alternativen i politiken, för så har det ju nu blivit i och med den rödgröna alliansliknande konstellationen, tydligare och tydligare ju längre valrörelsen skrider fram. Jag hoppas också att blocken lägger ned den mesta energin på att beskriva sina egna politiska ambitioner istället för att som i gårdagens debatt mest handla om motståndarnas tillkortakommanden.

I dag har efterspelet efter valdebatten mest handlat om Statsministern misstag när det gällde uppgiften om sysselsättningen. Det var förstås särskilt olyckligt att detta misstag handlade om det som säkert även den här gången kommer att bli valrörelsens huvudfråga.

Jag hoppas du får bra fortsättning på veckan och att inte du blir alldeles insnöad (i meterologisk mening förstås).

Ha det gott önskar

Gert Ohlin