SUSTAINABLE PERFORMANCE

Det kanske inte är en alltför smaklig jämförelse att göra när jag påstår att finansmarknaden lider av kroniska magproblem, antingen har man diarré eller har man förstoppning d v s antingen öser man ut krediter mer eller mindre vilt eller blir det mer eller mindre tvärstopp på all kreditgivning. Mycket sällan ser vi ett balanserat agerande byggt på långsiktighet och rimligt risktagande.

Jag har själv har drygt 15 års erfarenhet från banksektorn varav de flesta åren som ansvarig för kreditgivning till både företag och privatkunder. Nu ligger emellertid denna erfarenhet många år bakåt i tiden då jag lämnade min bankbana i början 1980-talet. När jag nu har en läktarplats istället för att vara ute på banan är det förstås mycket enklare för mig att vara kritisk än om jag varit kvar som en spelare. Oavsett detta tror jag att väldigt många håller med mig i min kritik mot finansmarknadens funktionssätt.

Det finns naturligtvis en mängd förklaringar till varför finansmarknaden fungerat och fungerar så dåligt. Enligt min uppfattning ligger de huvudsakliga förklaringar i dels den mer eller mindre totala avregleringen och i den tuffa konkurrensen på marknaden. Varje institut har ju lönsamheten som främsta drivkraft eftersom ägarna kräver detta. Så länge som tillväxten i ekonomin är god och/eller ökande minskar kreditriskerna samtidigt som efterfrågan på krediter ökar. Eftersom det är på krediter som finansmarknaden främst försörjer sig på är det självklart att en konkurrensutsatt marknad utan några hindrande regleringar beter sig som den nu har gjort d v s en nästintill ohämmad kreditgivning eftersom säkerheterna som instituten tar ständigt ökar i värde. Den som lånar ut mest vinner enkelt uttryckt. Finansinstituten har på pappret tjänat mycket stora pengar under de goda år vi nu har bakom oss. Mycket stora delar av överskotten har delats ut till ägarna och till chefstjänstemännen. När så plötsligt bubblan spricker igen (det ju tyvärr inte första gången) blir det tvärstopp på finansmarknaden. Ingen litar på ingen och snart faller det hela samman som ett korthus. Oerhört stora delar av de senaste årens krediter visar sig snabbt vara mycket dåliga sådana. Säkerheternas värde rasar och kredittagarnas betalningsförmåga försämras i takt med att krisen fördjupas. Det ena ger det andra och vi är nu inne i en negativ spiral som blir mycket svårstoppad. Finansmarknadens nuvarande svåra förstoppning är nu största hotet mot en snabb återhämtning.

Det blir nu skattebetalarna, löntagarna och det offentliga som både får ta smällarna och betala för de satsningar som krävs för att åstadkomma en återhämtning nu förorsakad av en magsjuk finansmarknad.  En världsekonomi i kraftig tillbakagång och nästintill fritt fall leder snabbt till en världsomfattande depression och kommer att få mycket allvarliga följder inte minst för den fattiga delen av världen och små länder med stort export- och importberoende såsom Sverige. Har man dessutom en liten egen valuta ökar sårbarheten dramatiskt. Jag hoppas alla som röstade nej i Euroomröstningen betänker konsekvenserna av sitt val i dessa dagar. De kortsiktiga vinsterna av kostnadsfördelar för exportindustrin äts till största delen upp av den kraftiga efterfrågeminskningen. Finns ingen efterfrågan spelar priset mindre roll.

Jag hoppas nu att de som sitter på det stora besluten här i världen, jag tänker närmast på USA, Kina, Indien m fl tillväxtekonomier och EU, nu tänker till ordentligt. Någon gång måste ju vi lära oss något av våra misstag. Det är väl bara idioter som gör om samma fel gång efter gång efter gång, eller hur? En fungerande finansmarknad är avgörande för sund ekonomisk utveckling. Eftersom en avreglerad finansmarknad flera gånger nu visat sig fungera dåligt måste man nu överväga att införa ganska stora regleringar. Tro inte att jag är emot marknadsekonomin, det jag inte, tvärtom faktiskt. Men det är sannolikt så att inget ekonomiskt system är helt felfritt. Att helt låta marknadskrafterna styra finansmarknaden har ju gång efter gång nu visats sig inte fungera. Nu måste vi lära oss något utav detta. Ett förstatligande av finansmarknaden är ingen hållbar lösning heller, däremot en genomtänkt reglering och kontroll som så långt som möjligt förhindrar att vi hamnar i samma läge en gång till. Detta är vi enligt min mening skyldiga att göra inte minst med tanke på efterkommande generationer och den fattiga delen av jordens befolkning.

När jag började i bank fick jag lära mig att en bank skall vara en vän både i med- och motgång. I dag är detta påstående bara ett skämt, eller hur? Så snart det blir dåliga tider drar instituten åt alla kranar som finns, man till och med säger upp krediter och sätter fungerande verksamheter i obestånd för rädda det som räddas kan. Eftersom finansmarknaden numera är en global marknad sprids problem någonstans blixtsnabbt över hela världen. Ingen har någon framtidstro och när den tidigare kreditgivningen byggs upp på att säkerheterna hela tiden ökar i värde så blir det som det nu blivit. En sund kreditgivning bygger enligt min uppfattning på en professionell bedömning av kredittagarens långsiktiga betalningsförmåga oavsett vilka säkerheter som lämnats. När jag själv började arbeta med kreditgivning i början på 1970-talet talade vi alltid om en egen insats som en del av finansieringen vart tappades det bort på vägen? När det gällde kreditgivningen till företag gjordes dessutom ordentliga analyser av företagets verksamhet, ledning och långsiktiga betalningsförmåga. Fick ett företag problem var det därför självklart att banken stod kunden bi eftersom man från början engagerat sig i företagets verksamhet. Detta var möjligt att göra under rimligt risktagande mot både bankens insättare och ägare eftersom kapitaltäckningskraven var ordentligt tilltagna vid den tiden.

Jag vill med detta inlägg dra mitt strå till stacken för att åtminstone lindra och helst förstås bota finansmarknadens allvarliga magproblem. Delar du min oro över hälsotillståndet på finansmarknaden får du gärna sprida detta budskap vidare i din bekantskapskrets.

Gert Ohlin

I mitt tidigare inlägg kring orsakerna bakom bristerna i vården, nämnde jag hygienproblemen som uppstått på grund av för dålig städning och dess koppling till bristfälliga arbetsförutsättningar. Inte kunde jag väl ana att jag skulle få en bekräftelse på detta så snabbt. I gårdagens nyheter på SVT intervjuades en före detta lokalvårdare som berättade att kravet var att ett toalettutrymme skulle städas på tre minuter. På den tiden klarar jag personligen inte ens av att göra rent handfatet. Oavsett om detta skulle vara en överdrift så säger det ändå en hel del om de arbetsförutsättningar som finns inom vården idag. Vad är det som händer när vi upplever att kraven på oss i arbetet är orimliga? Jo, det som händer de flesta av oss är att vi tappar både motivation och energi, ja vi kanske inte ens försöker att göra det vi kan.  Med stor sannolikhet är det precis vad som hänt med lokalvården inom det aktuella sjukhuset. Tyvärr är inte detta någon engångsföreteelse, både jag själv och många jag talat med kan vittna om problem med hygien och renhållning inom vården och äldreomsorgen.

Eftersom jag vet bättre, skyller jag inte detta på de enskilda medarbetarna och egentligen inte heller på entreprenörerna som ofta sköter lokalvården inom vårdsektorn. Felet ligger enligt min uppfattning till största delen på hur den offentliga upphandlingen går till. Konkurrensen är stenhård och alla vet, trots vackert tal om kvalitetskriterier mm, att det till sist handlar om prislappen. Entreprenörerna tvingas till att acceptera rena underpriser för att få ett kontrakt.

Det talas ofta om att vi i Sverige har världens bästa vård, är den det? Den har säkert legat i världstopp under många år. Men enligt min uppfattning är bristerna inom vården och äldreomsorgen så stora i dag att jag verkligen hoppas att vi inte längre gör det, hur ser det ut i andra länder i så fall?

Tycker du som jag hoppas jag att du hjälper mig att sprida budskapet jag har vidare till dem som beslutar om vår vård – en bra vård kräver att vården också är en bra arbetsplats – medarbetarna måste få åtminstone rimliga arbetsförutsättningar, det går inte bara att förlita sig på deras ”kall”! Har du inte läst mitt tidigare inlägg kring problemen inom vården, gör gärna det.

Gert Ohlin

De senaste veckorna har förutom finanskrisen präglats av nya förfärliga exempel på hur illa det kan vara ställt inom den svenska vården. I min profession som arbetsplatsutvecklare händer det ganska ofta att jag kommer i kontakt med arbetsplatser inom vården. När jag som alla andra hör talas nya s.k. vårdskandaler blir jag förstås upprörd. Upprörd men inte förvånad är emellertid viktigt att slå fast.

Varför jag inte blir förvånad beror på att jag har ganska god insikt i vilka arbetsförutsättningar som vårdpersonalen har i det här landet. Men vadå, tänker du kanske, är inte den senaste tidens exempel på dålig vård resultatet av enskilda individers bedrövliga agerande? Både ja och nej skulle jag vilja svara på det. Självfallet finns det även inom vården personer som inte alls borde finnas där beroende på felaktiga attityder och/eller avsaknad av empatisk förmåga. Men den överlägset viktigaste förklaringen till bristerna inom vården, nu senast den bristfälliga städningen och renhållningen på sjukhusen, är enligt min bestämda uppfattning de i många stycken dåliga arbetsförutsättningarna som personalen inom vården har.

Vad menar jag då när jag påstår att arbetsförutsättningarna inom vården i många stycken är dåliga? Först är viktigt betona att det naturligtvis finns undantag, d v s jag har träffat på ett antal arbetsplatser där man lyckas att ge medarbetarna riktigt bra arbetsförutsättningar. Men på det stora hela taget menar jag att arbetsförutsättningarna inom den svenska vården oftast är klart bristfälliga. De två främsta bristerna anser jag vara:

• Ledarskapet – ofta orimligt stora arbetsgrupper för cheferna vilket försvårar och ibland även nästan omöjliggör ett gott och fungerande ledarskap. Den mer eller mindre strikta uppdelningen på läkare, sköterskor, undersköterskor och övriga förenklar inte heller för ledarskapet. Identiteten som läkare och sköterska är ofta betydligt starkare än att ingå i ett vårdteam.
• Överbelastning – ofta en mycket hög arbetsbelastning från alltmer krävande brukare/patienter och samtidigt ofta brist på resurser. Att känna att man inte räcker till beroende på alldeles för mycket att göra sliter hårt på personalen samtidigt som det kan ge upphov till överilade övertramp och missgrepp. Det minskade skatteunderlaget som med stor sannolikhet blir en följd av finanskrisen risker därför att förvärra läget än mer.

Det jag vill få fram genom detta inlägg är att jag tycker den senaste tidens debatt kring problemen inom vården alltför mycket handlat om enskilda individers övergrepp istället för att handla om grundproblematiken. Enligt min mening är det hög tid för vårdarbetsgivarna att se över vilka arbetsförutsättningar man tillhandahåller sin personal. Ser vi samtidigt till det som ligger alldeles runt hörnet, d v s de stora pensionsavgångarna så borde arbetsgivarna inom vården verkligen tar sig en funderare – vem söker sig till vården om arbetsförutsättningarna är så bristfälliga?

Gert Ohlin

Veckan jag har bakom mig är en vecka jag helst skulle vilja glömma, eller är det egentligen tvärtom? Som alla andra veckor har jag ägnat min tid åt en mängd arbetsplatsbesök. Den här veckan har jag besökt både södra och norra delarna av vårt avlånga land och naturligtvis som vanligt även Stockholmsområdet. Vad är det då som gör att jag helst vill glömma det jag varit om under veckan?

Konsekvenserna av internationella finanskrisen och den dramatiskt fallande efterfrågan på varor och tjänster har nu på allvar spritt sig genom hela arbetslivet. Jag har under veckan besökt både industriföretag, tjänsteföretag, detaljhandel och offentlig verksamhet. Utan undantag är alla präglade av en mycket stor pessimism och stark oro för framtiden. Egentligen ingen vågar tro på något annan än att situationen kommer att förvärras. Vad detta innebär för det budgetarbete som just nu pågår för fullt överallt, är inte svårt att inse – alla drar ned på allt som bara är möjligt att dra ned på, t ex forskning och utveckling, kompetensutveckling, marknadsföring, kvalitets- och effektivitetshöjande satsningar, inhyrda resurser och köpta tjänster överhuvudtaget.

När alla, privat och offentlig sektor, samtidigt gör precis samma saker kan vem som helst begripa att vi förvärrar det redan besvärliga läget. Eftersom jag varit med om ett antal lågkonjunkturer har jag mycket på fötterna när jag påstår – så här illa har det aldrig varit tidigare! Jag är mycket orolig för att vi under det närmaste året kommer att drabbas av en världsomspännande recession och deflation av sådan storlek vår värld aldrig tidigare varit i närheten av, såvida inte de ledande ekonomiernas regeringar snarast sätter in enorma stödresurser för att mildra effekterna. Personligen hoppas jag mycket på EU-ländernas stödpaket som kommer till veckan. För vårt eget land hoppas jag att regeringen på ett mycket konkret sätt visar att jobblinjen fortfarande är högsta prioritet. Jag hoppas på kraftfulla stödinsatser för att få igång byggandet, t ex ett ordentligt ROT-avdrag och statsbidrag för byggandet av bostäder. Utöver detta hoppas jag på ännu större satsningar på infrastrukturen och forskning/utveckling av energisnål teknik och miljövänlig energiproduktion.

Jag vill nu återgå till min egen profession, d v s att bidra till att skapa bättre och effektivare arbetsplatser. Det är framförallt med hänsyn till detta som den gångna veckan varit totalt bedrövlig. Vem är idag intresserad av vilka arbetsförutsättningar som medarbetarna har, när allt fokus ligger på att skära bort så många som möjligt och dra ned på alla kostnader som inte är absolut nödvändiga för den dagliga verksamheten på kort sikt? Svaret vågar jag påstå är väldigt entydigt, nämligen väldigt få! Tro nu inte att jag ondgör mig för egen del, lyckligtvis har jag själv och BAAB lyckan att få samarbeta med det lilla fåtal som inser att det inte går att ”bromsa sig uppför en uppförsbacke”.

Under den gångna veckan har jag på nära håll fått uppleva vilka drastiska försämringar av arbetsförutsättningarna som väldigt, väldigt många upplever just nu på sina arbetsplatser. Den bild jag har kan kortfattat beskrivas i följande punkter:

• Otrygghet – oro för anställningen, oro för framtiden, oro för förändrade arbetsuppgifter mm
• Liten/ingen arbetsglädje – dålig stämning, spänt, småkonflikter, bara fokus på besparingar (inget får kosta) mm
• Spända chefer – bekymrade, stressade, lättretade och fåordiga chefer

Vilka effekter allt detta får på produktiviteten och effektiviteten vet jag eftersom detta är min profession. (Vill du veta om detta gå in på www.battrearbetsmiljo.se).  Det är uppenbart att större delen av vårt arbetsliv idag präglas av en fallande produktivitet och effektivitet. Det märkliga är att det är väldigt få som bryr sig om detta just nu. Det verkar precis som om vi bara kan arbeta med en fråga samtidigt och idag är denna fråga är att dra ned på allt oavsett konsekvenserna på lite längre sikt. Baksidan på detta är förstås att en fallande produktivitet och effektivitet (läs i detta sammanhang även kvalitet och service) också i sig förvärrar situationen för den enskilda verksamheten d v s ont gör ont värre.

Min egen slutsats av veckan som gick blev därför uppenbar – jag måste göra allt jag kan för att uppmärksamma det som nu händer. Är du lika bekymrad som jag, hjälp mig att sprida detta budskap!

Gert O

Jobblinjen har väl inte gått blivit ”snacklinjen”, eller? Vårt land har ett antal eftersatta områden – för att bara nämna två stora:

• Bostadsbrist i storstäderna, särskilt bostäder för unga
• En infrastruktur med stora brister, särskilt vägnätet
  

Med varsel som står som spön i backen är det hög tid att regeringen tar sin jobblinje på allvar. Det räcker inte med att tala vackert med bankerna och sänka skatterna, det som nu krävs för att motverka risken för en massarbetslöshet är ett mycket kraftfullt paket för att få igång byggandet av bostäder och infrastruktur. Lägg till detta investeringar i miljövänlig energiproduktion och vi kan skapa 10 000-tals nya arbetstillfällen.

Gert O