Många kommuner skjuter sig själva i foten
Måndag kväll och jag har precis kommit hem efter en tur och retur resa till gränstrakterna mellan Värmland och Närke där jag varit på uppdrag idag. Att vi går mot mörkare tider märker man när man verkligen nu. Dagsljus har vi nu i knappa tolv timmar om dagen kunde jag konstatera från bilen igår och det dröjer säkert inte länge förrän vi nere i dryga hälften här nere i södra delarna av landet, längre norrut är det förstås ännu värre. Är det något som blir jobbigare och jobbigare med åren så är det mörkret vintertid.
Nu till dagens inlägg och de funderingar som helt dominerade mina tankar i bilen på väg hem ikväll. I spåren av krisen vi har så diskuteras och genomförs besparingar överallt, det tycks som om ingen klarar sig ifrån detta. Inom den kommunala sektorn så har många kommuner det mycket tufft inte minst där arbetslösheten är hög och där trycket på ekonomiskt bistånd förväntas ökas. Inom skolans värld är det inte mycket bättre särskilt inte där minskande elevunderlag ställer krav på snabb anpassning av verksamheten. I besparingstider är det viktigt att man alltid vänder på alla stenar och ifrågasätter både prioriteringar, processer och arbetssätt. Sett utifrån detta är det förstås också fullt riktigt att även ifrågasätta kostnaderna för ledarskapet i verksamheten.
En stor skillnad mellan den kommunala sektorn och den privata sektorn är antalet medarbetare per chef/ledare, i vart fall enligt min erfarenhet. Jag har inte tillgång till någon officiell statistik kring detta, vet inte ens om en sådan finns, men genom mina många kontakter har jag kunnat skaffa mig en ganska god bild över läget. Inom kommunsektorn är det inte alls ovanligt att antalet medarbetare per chef överstiger 30 personer och ibland även överstiger 50 medarbetare per chef. Det högsta antalet jag stött på är 92 medarbetare. Jag har ofta funderat kring de bakomliggande argumenten för detta. Modellen om de självstyrande grupperna som dök upp på 1980-talet tycks ha slagit rot särskilt hårt inom den kommunala sektorn. Denna modell är enligt min uppfattning ett rent ”ogräs”, kanske är det därför den slagit rot så starkt inom den stora kommunala sektorn. Jag kallar det här med självstyrande grupper för ”ogräs” och idag är jag långt ifrån ensam om att ha denna uppfattning. Under 1980-talet var det annorlunda när jag framhävda att det inte finns några ”självstyrande grupper” mer än i teorin. Modellen med ”självstyrande grupper” bygger på att en grupp personer klarar att utföra sina uppgifter utan någon egentlig styrning från någon chef/ledare. Idag vet de flesta att detta inte fungerar i praktiken särskilt inte där kraven på effektivitet är höga. Modellen tillämpas knappast alls idag utanför den kommunala sektorn och där den tillämpas har den modifierats på så sätt att det i varje grupp finns en teamledare eller motsvarande. Oavsett om man utser någon ledare i gruppen eller inte blir det alltid så att en i gruppen tar på sig rollen som ledare, så fungerar vi människor helt enkelt bara.
En annan bakomliggande orsak till skillnaderna i chets-/ledartäthet mellan den kommunala sektorn och den privata sektorn kan eventuellt vara av politisk karaktär. Det tycks som om man från den rödgröna sidan av det politiska fältet är mer benägen att ifrågasätta behovet av chefer än man är på den borgerliga sidan. Vad som ligger bakom detta kan jag bara gissa men sannolikt var modellen om de ”självstyrande grupperna” särskilt tilltalande för vänstern och socialdemokratin.
Det som händer när man ökar antalet medarbetare per chef/ledare är enligt min uppfattning detsamma som att skjuta sig själv i foten d v s man skadar den egna verksamheten på ett mycket dumdristigt sätt. Den arbetsvetenskapliga forskningen har visat och visar hela tiden, se t ex rapporten jag hänvisade till i förra veckan, att ett bra ledarskap främjar såväl hälsa som bra prestationer. Det som framförallt är viktigt är vårt behov av uppmärksamhet och återkoppling från den som är vår chef. Med ett medarbetarantal överstigande femton/tjugo personer så blir detta mycket svårt att klara för en chef/ledare. Handlar det sedan om grupper på trettio och därutöver så förstår du själv. Förutom det viktiga med återkoppling så behövs en chef/ledare för att entusiasmera och styra mot de uppsatta målen. En chef/ledare behövs också för att säkra att arbetsbelastningen fördelas på ett sätt som undanröjer riskerna för överbelastning och/eller understimulans. När man glesar ut antalet chef/ledare i verksamheten så riskerar man direkt att produktiviteten och kvaliteten i verksamheten minskar genom att varje medarbetare kommer att prestera mindre. Tyvärr går ju inte detta att enkelt visa i siffror, åtminstone inte i förväg. Däremot ser man ju tydligt att kostnaderna för chefslöner direkt minskar. Tänk att denna enkla form av matematik kan tillåtas 2009? Mot bättre vetande och tillgänglig forskning tas den här typen av beslut för fullt ut i landets kommuner och landsting idag.
Du som håller med mig, hjälp att missionera mot detta självdestruktiva beteende!
Ha en bra fortsättning på veckan!
Gert
Hej Gert.
Väl skrivet. Men de flesta kommuner har bekymmer med ekonomin. Fega kommunalpolitiker törs inte höja intäkterna. Då är det besparingar som gäller. Har Du nåt tips.
Är det bättre med t.ex. skolnedläggningar/skolskjutsar, stora klasser eller glest mellan nattsköterskorna och hemvård även för de som behöver institutionsvård? än glest mellan cheferna.
