Klarade dagens utmaning med en marginal på 3 minuter!
Torsdag eftermiddag och här sitter jag svettig och eländig på tåget efter en resa med minsta möjliga marginaler. Det är troligen mer tur än skicklighet att jag besegrade alla hinder på vägen.
Det som hänt är följande: mitt flyg från Luleå till Arlanda skulle landa 15.30 enligt tidtabellen och mitt tåg skulle sedan avgå 16.15 från Centralen, med andra ord hade jag en marginal på exakt 45 minuter att förflytta mig från Arlanda till tåget på plattform 12 på Centralen under optimala förutsättningar. Men givetvis hade jag inte räknat med att allt skulle gå utan problem på vägen. Tidigt hade jag fattat ett beslut att inte vänta på mitt bagage eftersom detta normalt tar minst 15 minuter på Arlanda. Istället hade jag bett min yngste son att hämta upp bagaget senare på dagen när han fick tid. Flyget gick från Kallax flygplats nästan på tidtabell och när kaptenen efter en stund basunerade ut att vi skulle landa på Arlanda redan 15.25 jublade jag i min flygplansfortölj - + 5 minuter i förhållande till planen!
Vi närmade oss så småningom Arlanda, alldeles för sent med tanke på min tidsplan och 15.25 hade redan passerat. Klockan 15.36 dockade vi bryggan och eftersom jag sett till att sitta på plats 1 C (kom ihåg denna plats om du någon gång skulle hamna i tidsnöd) var jag först ur planet. Nu gällde det verkligen att se hur mycket det fanns kvar av mina gamla (drygt 40 år sedan) terränglöpningstalanger. Jag for som en skållad råtta ut ur planet och uppför uppgången mot terminalen på 10 sekunder blankt. Därefter rusade jag med stora långa terränglöpningssteg genom hela terminalbyggnaden ner mot Arlanda Express terminalen. Eftersom terminal 4 var ganska välbefolkad fick jag springa som en slalomåkare i pisten, det vill säga runda alla hinder i form att passagerare på väg in till eller ut ur sina flyg. Jag vågar inte ens tänka tanken på vad alla dessa stackas människor tänkte när jag flög fram som en furie. På ungefär si så där 48 sekunder blankt var jag vid rulltrapporna ned till Arlanda Express tågen, trots risken för att falla rusade jag även nedför alla trapporna som en galning eftersom jag precis hörde hur tåget kom in på terminalen, här fanns inte en tiondels sekund att förlora. Så här i efterhand vågar jag faktiskt utmana vem helst på att försöka slå mitt rekord ned för trapporna, men gör det i så fall på egen risk! Troligen satte jag åtminstone Europarekord i trapplöpning med mina 7,67 sekunder (tog inte den exakta tiden, men den låg säkert i detta intervall). Nu återstod bara att löpa de sista 20 metrarna fram till sista vagnen i tåget, jag hann precis innanför dörrar och redan efter mindre än 5 sekunder startade tåget.
Väl ombord på tåget uppstod nästa lilla bekymmer, hur skulle min son få ut min väska från Arlandas bagageservice utan tillgång till min bagagetag som jag hade i fickan. Nå, jag ringer direkt till sonen som svarar redan på första signalen, jag berättar i rekordfart om mitt bekymmer och beordrar honom att kasta sig bilen och i rekordfart ta sig ned till Centralen. I en normal trafiksituation tar denna resa cirka 20 minuter d v s samma tid som Arlanda Express tar från Arlanda till Centralen, det borde med andra ord fungerar med lite tur. Arlanda Express anländer 15.58 på Centralen och medan jag rusar ut ur tåget ringer jag sonen som sitter fast i trafiken borta vid Norra bantorget. En snabb titt på klockan och jag inser att jag hinner springa ut på Vasagatan och fortsätta en bit bort mot sonen i bilkön. Halvvägs mellan Centralen och Norra Bantorget, närmare bestämt vid Burger King för dig som känner till Stockholm, möts vi och jag kastar in min bagagetag till sonen och springer sedan tillbaka mot Centralen och plattform 12. Jag kommer upp på plattformen i precis samma ögonblick som tåget kommer in och då var klockan 16.12, med andra ord jag klarade utmaningen med hela 3 minuters marginal. Men så sitter jag här nu svettig och dan och mår som jag förtjänar. Några terränglöpartakter att tala om fanns nämligen inte kvar i kroppen. Åldern och framförallt vikten har tagit ut sin rätt. Samtidigt måste jag erkänna att med tanke på dessa svåra handikapp var det inte så illa ”pinkat” (ursäkta ordvalet om du tillhör den känsliga sorten).
Svettiga hälsningar med hög puls från X 2000 på väg mot Malmö via Alvesta.
Gert
