När desperationen lyser i ögonen
Torsdag tidig eftermiddag och här sitter jag på 9 500 meters höjd och skriver på dagens inlägg. Innan jag börjar med att formulera dagens tankar så kan jag bara inte motstå frestelsen att säga något om hur snabbt jag blev bönhörd med tanke på gårdagens inlägg om SAAB. Precis innan jag gick ombord på flyget upp till Luleå hörde jag att SAAB ställt in betalningarna och samtidigt ansökt om rekonstruktion, hoppas detta var en korrekt information för i så fall blev jag bönhörd fortare än jag någonsin kunde tro. Tidigare på morgonen hörde jag även att näringsministern varit inne på idén att tillverka vindkraftverk i SAABs fabriker i Trollhättan, utmärkt idé enligt min mening då denna bransch enligt experterna är i starkt tillväxt.
Rubriken på dagens inlägg har jag hämtat direkt från ett av mina möten tidigare i veckan. Det är lätt att förstå att många företagsledningar idag sitter med enorma problem på sina axlar, samtidigt är det förstås inte alls bra om denna press övergår till ren desperation. Beslutsfattande är alltid en komplex och svår uppgift, även i goda tider när allt bara flyter på. Beslutsfattande i kristider som de vi upplever idag är naturligtvis än mer kritiskt och svårbemästrat. Har det dessutom gått så långt att man känner en desperation är miljön den sämsta tänkbara för beslutsfattande.
Idag pågår på många ställen i näringslivet och den offentliga sektorn en desperat kostnadsjakt och jag noterar nästintill dagligen att man slänger ut barnet med badvattnet. T ex när behovet är som störst av kompetens och erfarenhet så slänger många ut all denna kompetens på gatan. Den enda rimliga förklaring jag ser till detta kontraproduktiva beteende är att detta beslutas av desperata ledningar som förlorat allt sunt förnuft. Kostnadsjakt bör liksom intäktsjakt vara en kontinuerlig process i varje professionellt arbetande företag. Den jakt som nu pågår skulle jag inte ens vilja benämna som kostnadsjakt utan för en desperat och urskillningslös kostnadsslakt. Begreppet konsekvensbedömning tycks vara som helt bortglömt d v s strunt i konsekvenserna så länge som det finns en kostnad som ännu inte är slaktad.
För att undanröja alla misstankar att jag själv håller på att drabbas av desperation med tanke på min ”desperata” sågning ovan, vill jag till sist hälsa att jag som vanligt ser ljust på framtiden. Det enda jag oroas av är risken att den desperation jag sett under veckan skall sprida sig till för många. Skulle SAABs död leda till för stora konsekvenser för näringslivet finns alltid risken att detta kan leda till panikåtgärder. Låt oss hoppas att man mycket snart kan hitta alternativ produktion i Trollhättan och till alla berörda underleverantörer.
Gert Ohlin
