Mycket tuffa tider för landets chefer
Nästintill dagligen träffar jag chefer runt om i landet och i olika positioner. Det jag särskilt noterat i dessa kristider är att chefernas situation allvarligt försämrats. Jag har i och för sig märkt sedan länge att chefsrollen blivit mer och mer komplex och svårhanterlig för varje år. Men så tuff som situationen är just nu för väldigt många av landets alla chefer har jag aldrig tidigare varit med om.
Hur ser då situationen ut för en typisk chef på t ex mellannivå idag? Utifrån mitt perspektiv och mina kontakter skulle jag beskriva situationen så här:
- Totalt och ganska ensidigt fokus på kostnader och kostnadsminskningar
- Regelbundna krav på nya planer och budgetar p.g.a. ändrade planerings- och budgetförutsättningar
- Fler och fler möten, inte minst för hantering av ”krisen” och dess effekter
- Oroliga medarbetare som kräver både mer tid och omsorg än tidigare.
- Ökade krav från medarbetarna på information ofta i samband med ”tystnadsplikt” vilket blir konfliktfyllt
- Egen oro för framtiden
- Hantera och leda en verksamhet med minskande resurser samtidigt som kraven på kvalitet och service ligger kvar eller rent av ökar
- Större och större krav på eget operativt arbete i verksamheten och mindre och mindre möjligheter till stöd och hjälp (läs assistent-/sekreterarhjälp)
p.g.a. minskade resurser
- Små eller inga resurser för positiva och/eller utvecklande personalaktiviteter
Är det så illa, kanske du tänker? Tyvärr ja, måste jag tillstå. Ovanstående bild är definitivt ingen ovanlig situation, snarare den typiska idag. Förutom att de ökade kraven och svårigheterna ökar också pressen på cheferna vilket naturligtvis även ökar arbetsbördan. Arbetsveckor från 60 timmar och uppåt är snarare regel än undantag för många chefer idag. Vilka konsekvenserna blir av allt detta får vi nog tyvärr snart se i sjukskrivningsstatistiken och dessvärre även i utslagningen från arbetsmarknaden.
Enligt min mening är det hög tid att ta chefernas situation på riktigt allvar innan det är för sent. Märkligt att denna fråga hittills inte fått något större utrymme i media?
Gert Ohlin
