Missriktad omtanke och/eller taktik
”Äntligen fredag” och jag får en dag på kontoret hemma i Växjö, vilket är skönt efter veckans många och långa resdagar. Det enda som grusar min tillvaro just nu är en smygande upprördhet som jag börjat känna allt tydligare under den senaste veckan. Vad är jag då upprörd över?, jo det som upprör mig är hur, tyvärr, de allra flesta företagsledningar agerar i samband med personalneddragningar och varsel. Nu tror du säkert att jag kommer att ställa in mig i kören som menar att de flesta neddragningarna är antingen onödiga eller för omfattande. Men så är det inte, egentligen tvärtom. Jag förespråkar tvärtemot att nu är tiden inne för att städa upp i och spetsa till organisationen i tid inför den vändning som kommer så småningom. En sådan lågkonjunktur som vi har idag utgör faktiskt också en unik möjlighet att utveckla verksamheten. När det väl vänder igen kan det vara för sent.
Åter till det jag upprörs över allt mer för varje dag nämligen många företagsledningars kontraproduktiva och ofta valhänta agerande i samband med neddragningar och varsel. Det jag framförallt reagerar på är synsättet att alla framtids- och utvecklingsinriktade insatser, särskilt inom HR-området, måste frysas till noll. ”Vi kan väl inte satsa på detta (t ex kompetensutveckling, personalvård, arbetsmiljöförbättringar, ledningsutveckling mm mm) nu när vi är mitt uppe i en neddragningsprocess”. ”Men varför inte då”, brukar jag då alltid fråga tillbaka och svaret blir ofta ”men det förstår du väl, hur tro du personalen skulle reagera om vi satsade samtidigt som vi drar ned”. Men ”hallå” vad är detta för struntsnack egentligen? Handlar det om omtanke för de som kommer att sägas upp eller handlar det om ett taktiskt spel inför neddragningsförhandlingarna. Är man orolig för att motparten skall kräva att pengarna istället skall användas för att rädda några extra arbetstillfällen eller är man rädd för att sända dubbla budskap till organisationen. Det verkar som många resonerar som så att när det är neddragningstider så skall det verkligen kännas in i märgen hos alla, strunt samma om ”lidandet” blir onödigt stort och strunt samma om vi ”sågar i grenen vi själva sitter på”.
Mitt eget synsätt är att jag anser det som fullständigt glasklart att man alltid måste bromsa och gasa samtidigt. Bromsa upp genom att ”skära bort” allt det vi inte absolut behöver för att klara våra leveranser och gasa genom att utveckla och spetsa till våra resurser inför de bättre tider som alltid kommer så småningom. De delar av organisationen som blir kvar måste ju känna att vi satsar på dem och att vi tror på en framtid. De som tyvärr tvingas lämna organisationen inser naturligtvis innerst inne att detta är nödvändigt, de blir ju inte mindre uppsagda bara för att de som blir kvar också skall drabbas. Så därför kära alla ni företagsledningar som känner er träffade av min salva, sluta upp med era missriktade omtankar och taktiska förhandlingsgrepp! Våga satsa och utveckla de delar av verksamheten som ni ämnar övervintra med under krisen!
Gert Ohlin
