Det går inte att bromsa sig upp för en uppförsbacke
Veckan jag har bakom mig är en vecka jag helst skulle vilja glömma, eller är det egentligen tvärtom? Som alla andra veckor har jag ägnat min tid åt en mängd arbetsplatsbesök. Den här veckan har jag besökt både södra och norra delarna av vårt avlånga land och naturligtvis som vanligt även Stockholmsområdet. Vad är det då som gör att jag helst vill glömma det jag varit om under veckan?
Konsekvenserna av internationella finanskrisen och den dramatiskt fallande efterfrågan på varor och tjänster har nu på allvar spritt sig genom hela arbetslivet. Jag har under veckan besökt både industriföretag, tjänsteföretag, detaljhandel och offentlig verksamhet. Utan undantag är alla präglade av en mycket stor pessimism och stark oro för framtiden. Egentligen ingen vågar tro på något annan än att situationen kommer att förvärras. Vad detta innebär för det budgetarbete som just nu pågår för fullt överallt, är inte svårt att inse – alla drar ned på allt som bara är möjligt att dra ned på, t ex forskning och utveckling, kompetensutveckling, marknadsföring, kvalitets- och effektivitetshöjande satsningar, inhyrda resurser och köpta tjänster överhuvudtaget.
När alla, privat och offentlig sektor, samtidigt gör precis samma saker kan vem som helst begripa att vi förvärrar det redan besvärliga läget. Eftersom jag varit med om ett antal lågkonjunkturer har jag mycket på fötterna när jag påstår – så här illa har det aldrig varit tidigare! Jag är mycket orolig för att vi under det närmaste året kommer att drabbas av en världsomspännande recession och deflation av sådan storlek vår värld aldrig tidigare varit i närheten av, såvida inte de ledande ekonomiernas regeringar snarast sätter in enorma stödresurser för att mildra effekterna. Personligen hoppas jag mycket på EU-ländernas stödpaket som kommer till veckan. För vårt eget land hoppas jag att regeringen på ett mycket konkret sätt visar att jobblinjen fortfarande är högsta prioritet. Jag hoppas på kraftfulla stödinsatser för att få igång byggandet, t ex ett ordentligt ROT-avdrag och statsbidrag för byggandet av bostäder. Utöver detta hoppas jag på ännu större satsningar på infrastrukturen och forskning/utveckling av energisnål teknik och miljövänlig energiproduktion.
Jag vill nu återgå till min egen profession, d v s att bidra till att skapa bättre och effektivare arbetsplatser. Det är framförallt med hänsyn till detta som den gångna veckan varit totalt bedrövlig. Vem är idag intresserad av vilka arbetsförutsättningar som medarbetarna har, när allt fokus ligger på att skära bort så många som möjligt och dra ned på alla kostnader som inte är absolut nödvändiga för den dagliga verksamheten på kort sikt? Svaret vågar jag påstå är väldigt entydigt, nämligen väldigt få! Tro nu inte att jag ondgör mig för egen del, lyckligtvis har jag själv och BAAB lyckan att få samarbeta med det lilla fåtal som inser att det inte går att ”bromsa sig uppför en uppförsbacke”.
Under den gångna veckan har jag på nära håll fått uppleva vilka drastiska försämringar av arbetsförutsättningarna som väldigt, väldigt många upplever just nu på sina arbetsplatser. Den bild jag har kan kortfattat beskrivas i följande punkter:
- Otrygghet – oro för anställningen, oro för framtiden, oro för förändrade arbetsuppgifter mm
- Liten/ingen arbetsglädje – dålig stämning, spänt, småkonflikter, bara fokus på besparingar (inget får kosta) mm
- Spända chefer – bekymrade, stressade, lättretade och fåordiga chefer
Vilka effekter allt detta får på produktiviteten och effektiviteten vet jag eftersom detta är min profession. (Vill du veta om detta gå in på www.battrearbetsmiljo.se). Det är uppenbart att större delen av vårt arbetsliv idag präglas av en fallande produktivitet och effektivitet. Det märkliga är att det är väldigt få som bryr sig om detta just nu. Det verkar precis som om vi bara kan arbeta med en fråga samtidigt och idag är denna fråga är att dra ned på allt oavsett konsekvenserna på lite längre sikt. Baksidan på detta är förstås att en fallande produktivitet och effektivitet (läs i detta sammanhang även kvalitet och service) också i sig förvärrar situationen för den enskilda verksamheten d v s ont gör ont värre.
Min egen slutsats av veckan som gick blev därför uppenbar – jag måste göra allt jag kan för att uppmärksamma det som nu händer. Är du lika bekymrad som jag, hjälp mig att sprida detta budskap!
Gert O
Jovisst ser det jättemörkt ut.
Viss verksamhet gynnas av mörkret och det finns möjlighet att nyttja mörkrets situation. Krisen innebär att det finns vissa verksamheter som kommer att öka i dessa kristider. Polisen och övriga rättsinstanser, advokatbyråer m fl, som får ta hand om ökad brottslighet ifall myndigheter som ska stödja de som har det svårt, t ex kommuner, försäkringskassan m fl, skolor samhället skär ned på sina aktiviteter. Dessa behöver se över personalens arbetsförutsättningar för att kunna lösa sina ökade volymer.
Arbetsförmedlingen, stödverksamheter för arbetslösa ökar också.
Vården borde inte påverkas negativt av konjunkturnedgång, men vad händer om kommunerna vill skära även här? Förhoppningsvis inser även kommunpolitiker att de riskerar att bli gamla och vårdas i kommmunala vårdnrättningar.
Staten borde använda lågkonjunkturen för att inköpa billiga byggtjänster och byggmaterial för infrastruktursatsningar. Drömläge för snabba byggen som ger massor med fördelar per satsad krona. Tänk att inför nästa val kunna peka på ett antal framtångsrika byggsatsningar! Handlingskraft brukar betala sig i form av röster. Att ge litet tillbaka av de skattepengar vi betalat i moms och punktskatter för att hålla skatteintäkterna uppe på lämlig nivå.
Hoppas att någon politiker eller massmediaperson läser denna excellenta blogg! Kan ni inte hjälpa oss att öka positivismen - d v s utgå från det som är bra och nyttja möjligheterna i denna konjunkturfas!
Ökade infrastruktursatsningar är nog väl så effektiva när det akuta behovet av finansaktörsstöd avklingar. Det kan ta tid för förtroendet för finansaktörerna ökar, d v s det kommer att ta lång tid för banker att våga låna ut pengar! Hjälp dom på traven med statliga satsningar på infrastrukturen.
