Bristerna inom vården beror till största delen på dåliga arbetsförutsättningar
De senaste veckorna har förutom finanskrisen präglats av nya förfärliga exempel på hur illa det kan vara ställt inom den svenska vården. I min profession som arbetsplatsutvecklare händer det ganska ofta att jag kommer i kontakt med arbetsplatser inom vården. När jag som alla andra hör talas nya s.k. vårdskandaler blir jag förstås upprörd. Upprörd men inte förvånad är emellertid viktigt att slå fast.
Varför jag inte blir förvånad beror på att jag har ganska god insikt i vilka arbetsförutsättningar som vårdpersonalen har i det här landet. Men vadå, tänker du kanske, är inte den senaste tidens exempel på dålig vård resultatet av enskilda individers bedrövliga agerande? Både ja och nej skulle jag vilja svara på det. Självfallet finns det även inom vården personer som inte alls borde finnas där beroende på felaktiga attityder och/eller avsaknad av empatisk förmåga. Men den överlägset viktigaste förklaringen till bristerna inom vården, nu senast den bristfälliga städningen och renhållningen på sjukhusen, är enligt min bestämda uppfattning de i många stycken dåliga arbetsförutsättningarna som personalen inom vården har.
Vad menar jag då när jag påstår att arbetsförutsättningarna inom vården i många stycken är dåliga? Först är viktigt betona att det naturligtvis finns undantag, d v s jag har träffat på ett antal arbetsplatser där man lyckas att ge medarbetarna riktigt bra arbetsförutsättningar. Men på det stora hela taget menar jag att arbetsförutsättningarna inom den svenska vården oftast är klart bristfälliga. De två främsta bristerna anser jag vara:
- Ledarskapet – ofta orimligt stora arbetsgrupper för cheferna vilket försvårar och ibland även nästan omöjliggör ett gott och fungerande ledarskap. Den mer eller mindre strikta uppdelningen på läkare, sköterskor, undersköterskor och övriga förenklar inte heller för ledarskapet. Identiteten som läkare och sköterska är ofta betydligt starkare än att ingå i ett vårdteam.
- Överbelastning – ofta en mycket hög arbetsbelastning från alltmer krävande brukare/patienter och samtidigt ofta brist på resurser. Att känna att man inte räcker till beroende på alldeles för mycket att göra sliter hårt på personalen samtidigt som det kan ge upphov till överilade övertramp och missgrepp. Det minskade skatteunderlaget som med stor sannolikhet blir en följd av finanskrisen risker därför att förvärra läget än mer.
Det jag vill få fram genom detta inlägg är att jag tycker den senaste tidens debatt kring problemen inom vården alltför mycket handlat om enskilda individers övergrepp istället för att handla om grundproblematiken. Enligt min mening är det hög tid för vårdarbetsgivarna att se över vilka arbetsförutsättningar man tillhandahåller sin personal. Ser vi samtidigt till det som ligger alldeles runt hörnet, d v s de stora pensionsavgångarna så borde arbetsgivarna inom vården verkligen tar sig en funderare – vem söker sig till vården om arbetsförutsättningarna är så bristfälliga?
Gert Ohlin