SUSTAINABLE PERFORMANCE

Det kanske inte är en alltför smaklig jämförelse att göra när jag påstår att finansmarknaden lider av kroniska magproblem, antingen har man diarré eller har man förstoppning d v s antingen öser man ut krediter mer eller mindre vilt eller blir det mer eller mindre tvärstopp på all kreditgivning. Mycket sällan ser vi ett balanserat agerande byggt på långsiktighet och rimligt risktagande.

Jag har själv har drygt 15 års erfarenhet från banksektorn varav de flesta åren som ansvarig för kreditgivning till både företag och privatkunder. Nu ligger emellertid denna erfarenhet många år bakåt i tiden då jag lämnade min bankbana i början 1980-talet. När jag nu har en läktarplats istället för att vara ute på banan är det förstås mycket enklare för mig att vara kritisk än om jag varit kvar som en spelare. Oavsett detta tror jag att väldigt många håller med mig i min kritik mot finansmarknadens funktionssätt.

Det finns naturligtvis en mängd förklaringar till varför finansmarknaden fungerat och fungerar så dåligt. Enligt min uppfattning ligger de huvudsakliga förklaringar i dels den mer eller mindre totala avregleringen och i den tuffa konkurrensen på marknaden. Varje institut har ju lönsamheten som främsta drivkraft eftersom ägarna kräver detta. Så länge som tillväxten i ekonomin är god och/eller ökande minskar kreditriskerna samtidigt som efterfrågan på krediter ökar. Eftersom det är på krediter som finansmarknaden främst försörjer sig på är det självklart att en konkurrensutsatt marknad utan några hindrande regleringar beter sig som den nu har gjort d v s en nästintill ohämmad kreditgivning eftersom säkerheterna som instituten tar ständigt ökar i värde. Den som lånar ut mest vinner enkelt uttryckt. Finansinstituten har på pappret tjänat mycket stora pengar under de goda år vi nu har bakom oss. Mycket stora delar av överskotten har delats ut till ägarna och till chefstjänstemännen. När så plötsligt bubblan spricker igen (det ju tyvärr inte första gången) blir det tvärstopp på finansmarknaden. Ingen litar på ingen och snart faller det hela samman som ett korthus. Oerhört stora delar av de senaste årens krediter visar sig snabbt vara mycket dåliga sådana. Säkerheternas värde rasar och kredittagarnas betalningsförmåga försämras i takt med att krisen fördjupas. Det ena ger det andra och vi är nu inne i en negativ spiral som blir mycket svårstoppad. Finansmarknadens nuvarande svåra förstoppning är nu största hotet mot en snabb återhämtning.

Det blir nu skattebetalarna, löntagarna och det offentliga som både får ta smällarna och betala för de satsningar som krävs för att åstadkomma en återhämtning nu förorsakad av en magsjuk finansmarknad.  En världsekonomi i kraftig tillbakagång och nästintill fritt fall leder snabbt till en världsomfattande depression och kommer att få mycket allvarliga följder inte minst för den fattiga delen av världen och små länder med stort export- och importberoende såsom Sverige. Har man dessutom en liten egen valuta ökar sårbarheten dramatiskt. Jag hoppas alla som röstade nej i Euroomröstningen betänker konsekvenserna av sitt val i dessa dagar. De kortsiktiga vinsterna av kostnadsfördelar för exportindustrin äts till största delen upp av den kraftiga efterfrågeminskningen. Finns ingen efterfrågan spelar priset mindre roll.

Jag hoppas nu att de som sitter på det stora besluten här i världen, jag tänker närmast på USA, Kina, Indien m fl tillväxtekonomier och EU, nu tänker till ordentligt. Någon gång måste ju vi lära oss något av våra misstag. Det är väl bara idioter som gör om samma fel gång efter gång efter gång, eller hur? En fungerande finansmarknad är avgörande för sund ekonomisk utveckling. Eftersom en avreglerad finansmarknad flera gånger nu visat sig fungera dåligt måste man nu överväga att införa ganska stora regleringar. Tro inte att jag är emot marknadsekonomin, det jag inte, tvärtom faktiskt. Men det är sannolikt så att inget ekonomiskt system är helt felfritt. Att helt låta marknadskrafterna styra finansmarknaden har ju gång efter gång nu visats sig inte fungera. Nu måste vi lära oss något utav detta. Ett förstatligande av finansmarknaden är ingen hållbar lösning heller, däremot en genomtänkt reglering och kontroll som så långt som möjligt förhindrar att vi hamnar i samma läge en gång till. Detta är vi enligt min mening skyldiga att göra inte minst med tanke på efterkommande generationer och den fattiga delen av jordens befolkning.

När jag började i bank fick jag lära mig att en bank skall vara en vän både i med- och motgång. I dag är detta påstående bara ett skämt, eller hur? Så snart det blir dåliga tider drar instituten åt alla kranar som finns, man till och med säger upp krediter och sätter fungerande verksamheter i obestånd för rädda det som räddas kan. Eftersom finansmarknaden numera är en global marknad sprids problem någonstans blixtsnabbt över hela världen. Ingen har någon framtidstro och när den tidigare kreditgivningen byggs upp på att säkerheterna hela tiden ökar i värde så blir det som det nu blivit. En sund kreditgivning bygger enligt min uppfattning på en professionell bedömning av kredittagarens långsiktiga betalningsförmåga oavsett vilka säkerheter som lämnats. När jag själv började arbeta med kreditgivning i början på 1970-talet talade vi alltid om en egen insats som en del av finansieringen vart tappades det bort på vägen? När det gällde kreditgivningen till företag gjordes dessutom ordentliga analyser av företagets verksamhet, ledning och långsiktiga betalningsförmåga. Fick ett företag problem var det därför självklart att banken stod kunden bi eftersom man från början engagerat sig i företagets verksamhet. Detta var möjligt att göra under rimligt risktagande mot både bankens insättare och ägare eftersom kapitaltäckningskraven var ordentligt tilltagna vid den tiden.

Jag vill med detta inlägg dra mitt strå till stacken för att åtminstone lindra och helst förstås bota finansmarknadens allvarliga magproblem. Delar du min oro över hälsotillståndet på finansmarknaden får du gärna sprida detta budskap vidare i din bekantskapskrets.

Gert Ohlin